I takt med att det gråa molnlock,
som de senaste månaderna parkerat ovanför vår del
av världen, släpper taget tittar fler och fler trevliga
små vårblommor så som blåsippa och tussilago
blygt fram. Trastar och grönfinkar tävlar i trädet
utanför mitt fönster om att hylla våren. Kompisar
talar entusiastiskt om kärlek och framtidsplaner. Kort sagt,
det börjar kännas ganska bra, livet har trots allt mycket
att erbjuda. Då, väljer Totalt Jävla Mörker
att släppa sin nya skiva Människans ringa värde (Distortion/Border).
Ett svart ångestpaket, en liten påminnelse
om, och en uppryckning ur, illusionen av tillvaron som en förtrollande
trädgård som vi i denna det-gör-så-ont-när-knoppar-brister-tid
så hett önskar. En sådan kontrast, ett så
fult tillslag mot en trallande skara stackars ljus- och kärlekstörstande
människobarn vars enda bekymmer är hur snart ”får
vi gå utan strumpor och skor?”
Totalt Jävla Mörker ikläder
sig rollen som blåsippemamman och påminner om att ”än
är det vinter kvar (säger mor)” Och det ÄR det
alldeles tydligt på ”Människans ringa värde”,
tjäle. Stenhårt. Ej att förväxlas med känslokyla
eller brutalt okänsligt. Bara brutalt rakt. Låt mig citera
ett par rader:
Att skjuta invandrare i ryggen/Döms
inte i Sverige som ett brott/Mannen som avlossade skottet/Är
nu tillbaka på sitt jobb/Rasister på gatan/i polisuniform/Poliskåren
slåss för sitt tredje rike.
TJM:s reflektion kring den uppmärksammande
händelsen i Jönköping för ett par år sedan
då en polis sköt en kurdisk man i ryggen.
Eller inlägget i den nyaktualiserade
abortfrågan (se USA) från förra skivan ”Det
ofrivilla lidandets maskineri”.
En trådgalge genom livmodern/Nyfödda
spädbarn lämnades att dö i skogen/Högervinden
blåser ut allt hopp/Korrupta impotenta män bestämmer
över din kropp.
1938 föddes Alf Svensson/Då var
inte abort lagligt och det är jävligt synd.
Här finns teasers till låttitlar
som: ”Helvetets portkod”, ”Livet är ett lungemfysem”
eller ”Gammal svensk arbetarmoral” vars enda textrad lyder:
”Som LO-medlem går jag upp klockan fem, varje morgon?
Framskrikt av de tre vokalisterna: Anders,
Inge (International Noise Conspiracy) och Fredrik. Till ackompanjemang
av oljud som frambringar metaforer i mitt huvud i stil med underjordisk
gruvångest, overkligt stort tilltagna industrigolv befolkat
av bankande och frustande monstermaskiner som spottar ur sig stenkross
framfört i form av hardcorepunk och grind. Detta är uptempo
i sin renaste form. Låter det jobbigt?
Det är det, man blir helt slut av att
lyssna igenom dessa 27 minuter krävande kaos. Men här
finns också något mer. Till skillnad från de flesta
politiskt korrekta punkband som rabblar sina pamfletter tills man
storknar, har TJM en nerv, en förmåga att skapa intresse
(fast det är helt outhärdligt).
TJM är en sextett från Skellefteå
som existerat sen 1997 vars syfte är att tjäna som avloppskanal
för aggressioner och frustration. Redan från starten
var positiva texter bannlysta. Det fungerar. Någon katharsis
existerar knappast i TJM-världen men skarpa reflektioner i
sin svartaste form.