Konstnären, fotografen, musikern, författaren, scenografen med mera, Carl-Johan de Geer vittnar i sin film att han i över fyrtio år lyckats lura sig själv att han verkligen lyckats ta sig ur den adliga tvångströja han föddes med. Konstigt nog verkar han också ha trott att han också lurade sin omgivning, men vem trodde egentligen att […]
Konstnären, fotografen, musikern,
författaren, scenografen med mera, Carl-Johan de Geer vittnar
i sin film att han i över fyrtio år lyckats lura sig
själv att han verkligen lyckats ta sig ur den adliga tvångströja
han föddes med. Konstigt nog verkar han också ha trott
att han också lurade sin omgivning, men vem trodde egentligen
att den kände konstnären i rivningslägenheten, vid
brist på exempelvis gåslever inte skulle ha kunnat ringa
farmor för leverans från Arvid Nordquist?
de Geers sökande, i egen överraskning
över ett inte helt oväntat resmål, är en roande
och rörande personlig resa, men det unika är inte just
det privata utan det politiska. Problemet är inte att de Geer
alltid behärskat överklassikern ”Att ta ett rum i
besittning” utan att alla andra inte gör det. Det känns
bra att baronen har slutat skämmas – och ljuga. Då kan
han kanske få tid och energi över till att se utåt
– än bättre.
