”Dömd till umgängesplikt”

Så fort fyraåringen blir orolig lägger hon båda händerna på sitt kön, som för att skydda sig. Vissa tider vill hon inte alls leka utan ligger bara ner och håller båda händerna för könet. Efter skilsmässan har hon berättat för mamma om de sexuella övergrepp som pappa utsatt henne för. Sedan har hon tagit tillbaka påståendena.
Mamman är övertygad om att hon förstår att pappa kan råka illa ut om hon berättar. Och barnet vill gärna vara lojal med sin pappa.
Lillasyster som är två och ett halvt år har också berättat. Och hon tar inte tillbaka sin berättelse.

När mamman förstod polisanmälde hon sin före detta make och ungefär samtidigt anmälde den barnpsykiater hon haft kontakt med den misstänkta incesten till socialförvaltningen. Som inte hade tid just då. Först en månad senare hade de tid för ett första samtal.
Väl hos polisen berättade fyraåringen, dock något vagare än för mamma – och tog sedan tillbaka. Så fort övergreppen kom på tal la hon händerna över skötet som för att skydda sig. Polisen videofilmade förhöret.
Några av de saker fyraåringen sagt i polisförhöret är: ”Pappa stoppar snoppen i smulan”, ”Pappa pillar på smulan”, ”Snoppen i smulan, det blöder, det gör ont” och ”Jag vill inte sova hos pappa”. Lillasyster blir, trots att hon är ovanligt verbal för sin ålder, inte förhörd. Ett par veckor senare läggs förundersökningen ner. Inget åtal väcks.
Detta utspelade sig i Stockholm för mindre än en månad sedan. Mamman är förtvivlad, barnen mår inte bra. När hon en period gömde sig på ett skyddat boende lämnade socialtjänsten ut hennes hemliga mobilnummer och även adressen till pappan. För föräldrarna har än så länge gemensam vårdnad, och mamman kan rent juridiskt inte göra någonting för att hindra pappan att träffa barnen. Socialtjänsten hade redan sagt åt henne att de inte låter bli att lämna ut några uppgifter till den förälder som har laglig rätt att träffa sina barn. Så vad kan hon göra för att skydda de små?

Gudrun Nordborg är informationschef på Brottsoffermyndigheten och har tidigare arbetat som lektor i juridik vid Umeå universitet. Hon säger att hon känner igen vad mamman berättat för Arbetaren:
– Jag blir inte förvånad när jag hör att socialtjänsten lämnar ut telefonnummer och adress till skyddat boende. Men de gör fel! De måste inte lämna ut uppgifterna till vårdnadshavaren, de kan hänvisa till att det finns sekretesskydd för barn om det pågår en intressekonflikt.

När det finns misstanke om sexuella övergrepp mot barn finns två parallella processer som inleds. Den ena sker inom socialförvaltningen och den andra av polisen. Polisen ska utreda det misstänkta brottet och socialförvaltningen ska undersöka vad som kan göras för barnet.
Nea Mellberg, sociolog vid Umeå universitet, menar att det ligger i sakens natur att dessa brott är svåra att komma åt rent juridiskt. Förra året doktorerade hon med avhandlingen När det overkliga blir verklighet, i vilken hon under tre år följer 13 kvinnor vars barn utsatts för incest.
Många sexuella övergrepp mot barn sker i hemmet, utan vittnen, i en situation där barnet står i beroendeställning till den vuxne och även kan vara manipulerad av denne. De flesta barn berättar inte så länge den vuxne finns i deras närhet. Vanligare är att barn berättar, för sin mamma, efter en skilsmässa då pappa eller styvpappa, de vanligaste förövarna, inte längre bor i hemmet.

Berättelserna kan vara vaga och i sin avhandling visar Nea Mellberg att mammans första reaktion ofta är ett förnekande, hon tror inte, vill inte tro att det kan vara sant, och att hon först långt senare förstår att det barnet berättat kan vara sant.
Under tiden kan det hända att någon annan i barnets närhet har slagit larm – till exempel dagispersonal, läkare eller psykolog. De har skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de befarar att ett barn far illa. Däremot har de ingen skyldighet att göra någon polisanmälan. Socialtjänsten kan, men måste inte heller, göra en polisanmälan.

Sker polisanmälan, ska polisen under ledning av en åklagare som förundersökningsledare undersöka brottet. Men redan här tar det ofta stopp. Få anmälningar leder till åtal.
Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, är en av de som granskat varför. För två år sedan genomförde han tillsammans med ett forskningsteam en genomgång av samtliga förundersökningar vid ett polisdistrikt i Stockholm under åren 1996 och 1998, som rör misstänkta sexuella övergrepp mot barn. Det första året ledde 12 procent av de 87 anmälningarna i detta distrikt till åtal och 1998, 6,5 procent av de 114 anmälningarna. Även år 2000 finns med som statistiskt underlag och detta år ledde endast 5 procent av ärendena till åtal.
Grundprincipen är att endast ett barns berättelse inte räcker som bevisning för att väcka åtal. Det måste dessutom finnas någon form av stödbevisning.
Christian Diesen menar att det är oacceptabelt att inte större ansträngningar görs för att gå på djupet med de här fallen och han sammanfattar i boken Bevis 6 – Sexuella övergrepp mot barn ”de mest uppenbara missförhållandena” när det gäller utredningar med barn som målsägande, i tre punkter:

• Undersökningarna läggs ner för tidigt. Bland annat förekommer det att utredningar läggs ner utan att barnet har hörts eller utan att den misstänkte hörts, trots att barnet lämnat graverande uppgifter. Andra utredningar läggs ner för att ett första förhör med barnet inte ger någon tillräckligt konkret information – eller för att det finns en benägenhet att godta den förklaring som den misstänkte ger, till exempel att det rör sig om en helt naturlig beröring.

• Erkännande leder inte alltid till åtal. Det förekommer att åklagare, trots att den misstänkte helt eller delvis accepterar barnets berättelse, lägger ner förundersökningen med motiveringen att brott inte kan styrkas.

• Åklagarna har en tendens att springa rättsutvecklingen i förväg genom antaganden att det slutliga beviskravet inte kommer att kunna uppfyllas.
Att samtliga väckta åtal i polisdistriktet 1998 ledde till fällande dom är ytterligare ett tecken på att åklagarna intagit en alltför restriktiv hållning i åtalsfrågan, menar Diesen.
Enligt Gudrun Nordborg varierar åtalsbenägenheten kraftigt i landets polisdistrikt när det gäller misstänkta övergrepp mot barn.
– Det finns dokumenterat att vissa polisdistrikt har ännu lägre andel anmälningar som leder till åtal. Den lägsta siffran är tre procent, och vissa åklagare har aldrig väckt åtal.
Gudrun Nordborgs slutsats är att barnets rättsstatus är vacklande, hela vägen. Även om en anmälan leder till fällande dom. För även efter ett avtjänat fängelsestraff kan den dömde få rätt till umgänge, med kontaktperson. Om kontaktpersonen bedömer att umgänget fungerat bra kan han efter bara sex månader få fortsatt umgänge med barnet – utan kontaktperson.

En svårighet när det gäller att bevisa sexuella övergrepp mot barn är att barnet ofta vänder sig till mamma för att berätta. Och när mamma får veta vill hon skydda barnet från den misstänkte. Nea Mellberg har i sin forskning konstaterat att mammorna som vill skydda barnen kan komma att hamna i en ond cikel, där de beskylls för umgängessabotage.
– Jag skulle inte säga att barnen misstänkliggörs, men däremot ofta mammorna. Man tar inte hänsyn till att det är rimligt att barnet berättar för just mamman, det kan snarare leda till att bevisvärdet sjunker. Man är benägen att göra mammorna till problemet och fäster större vikt vid att pappan inte erkänner.
Att mammorna ser, eller att barnen berättar, just i samband med en skilsmässa är inte ovanligt. Efter intervjuerna med de 13 mammorna drar Nea Mellberg slutsatsen att det gör skillnad för vad kvinnan kan ”se” om hon är kvar i relationen eller inte.

Enligt Nea Mellberg kan det vara mycket svårt för en mamma att skydda sitt barn som hon misstänker är utsatt för sexuella övergrepp.
– Mödrar kan inte skydda barnen mer än samhället gör det möjligt att skydda.
Men även om sexuella övergrepp inte kan bevisas så kan samhället skydda barnet i nästa steg, i frågan om vårdnad och umgänge.
I brottmål är beviskraven höga. Men när det gäller vårdnadstvister behöver inte misstänkta övergrepp eller misshandel vara bevisade för att de ska vägas in i den samlade bedömningen. Rätten ska i stället bedöma om det finns en risk för att barnet utsätts för övergrepp.
Nea Mellberg menar att detta är en möjlighet som rätten i långt större utsträckning skulle kunna använda sig av.
– Riskbedömningen måste tas på mycket större allvar, och alla inblandade måste våga vara mycket tuffare mot påstridiga fäder. Samhället måste visa kurage mot misstänkta förövare. Det ska inte vara upp till en enskild socialsekreterare, utan ett kurage från hela samhället!
Mammorna Nea Mellberg intervjuat säger att de känner sig svikna av samhället.
– De måste tvinga sina döttrar, och ibland söner, att åka till pappa, även om de gråter och inte vill. Det är en helt absurd situation. I det läget är det inte konstigt att mammor blir förtvivlade, helt desperata. Då upplevs de som hysteriska och överdrivna. Och blir ännu mer misstänkliggjorda.

Domaren Lennart Svensäter svarar i den nyligen utkomna boken Rätten till ett barn (av Anna-Carin Pihl och Tina Thunander) så här på frågan om hur han påverkas av en nedlagd förundersökning eller påståenden om övergrepp som inte har polisanmälts:
– Jag får inte ta hänsyn till det nedlagda (…) Risken finns att det faktiskt har hänt. Men jag får inte bli påverkad och dra en slutsats.
I samma bok säger domaren Per Eriksson att viss kunskap om sexuella övergrepp kan göra mer skada än nytta. Till exempel avvisar han information som kommer från kvinnojourer eller Barnombudsmannen eftersom den kunskapen ”bygger på en begränsad del av verkligheten”.

Gunvor Viklund som har arbetat med Kvinnojouren och Skellefteå Incestjour i 22 år tycker att det är märkligt att samhället, till exempel åklagarmyndigheter och domarkåren, inte visar större intresse för att ta del av kvinnojourernas erfarenheter och kunskap.
– Visst sitter vi inne med en massa information. Men det är aldrig någon som frågar oss. Det är synd, för tillsammans är vi starka!
Gunvor Viklund har mött otaliga kvinnor som utsatts för misshandel, sexuella övergrepp i barndomen och som är mammor till utsatta barn – och hon kan utkristallisera mönster. Till exempel att det är enormt betydelsefullt för incestöverlevare att förövaren erkänner.
– Några försöker när pappan ligger på dödsbädden, att få dem att bekräfta vad som skett och be om förlåtelse. Men det händer inte, papporna ber inte om förlåtelse, säger hon.

I diskussionen om sexuella övergrepp och misshandel mot kvinnor och barn poängterar de allra flesta debattörer betydelsen av den lagändring som ägde rum för fem år sedan, då föräldrabalken ändrades. Efter lagändringen kan domstolarna fatta beslut om gemesam vårdnad även om den ena föräldern är emot det. Gemensam vårdnad blev en norm och statsmakten har understrukit vikten av att barnen har kontakt med båda föräldrarna.
Samtidigt säger lagen att barnets vilja ska spela roll. Föräldrabalkens sjätte kapitel slår fast att: ”Vid avgörande frågor som rör vårdnad, boende och umgänge ska hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad”. Och enligt Barnkonventionens artikel 12 har barnet rätt att komma till tals.

Trots att tanken är att de sociala myndigheterna ska tala med barnen om vad de vill är detta inget självklart. För tio år sedan talade socialsekreterarna med vart tionde barn i samarbetssamtal om vårdnad. I dag talar de med vart femte.
I en vårdnadstvist där föräldrarna inte kan enas trots samarbetssamtal, görs en vårdnadsutredning av en socialsekreterare på familjerättsbyrån. Denna utredning har stor betydelse för det kommande domslutet i tingsrätten. Rättssociologen Annika Rejmers avhandling Vårdnadstvister visar att tingsrätterna följer socialsekreterarens rekommendation i 92 procent av alla ärenden.
Annika Rejmers kritiserar många av de vårdnadsutredningar hon studerat för att vara bristfälliga, och framför allt för att de saknar barnperspektiv. Hennes slutsats är att bara sex procent av utredningarna har barn i fokus. Och efter att ha frågat 245 föräldrar, 96 domare, 83 socialsekreterare och 123 advokater drar hon dessutom slutsatsen att misshandel inte tillmäts någon större betydelse, varken hos socialtjänsten eller i rättssalarna.
Studier visar att våld förekommer i tre av fyra av de familjer som hamnar i en vårdnadstvist.

Samarbetssamtal är tänkt som en arena där två jämbördiga parter kan mötas för att enas. Men hur jämbördiga är parterna när den ena misshandlar? Och hur kunniga är socialsekreterarna om hur våldets mekanismer fungerar? Och vilken enighet kan uppnås om den ena begår övergrepp men inte erkänner det?
De allra flesta socialsekreterare efterlyser mer utbildning för att möta föräldrar i kris.
En av de mammor Nea Mellberg intervjuat berättade om att pappan i förhör erkänt att han inte känner sig säker på var gränserna går mellan lek och ”sexuell lek” med barn. I det fallet väcktes inget åtal mot honom. Mamman föreslog senare att de skulle prata om var gränserna går i samarbetssamtalen, men fick då svaret från socialsekreteraren att det inte gick bra, det kunde vara kränkande mot mannen att tala om något som faktiskt inte har lett till åtal.

Barnombudsmannen Lena Nyberg har sedan hon tillträdde för tre år sedan bland annat prioriterat arbetet med att stärka barns rättsskydd. Förra året genomförde myndigheten en granskning av alla de vårdnadstvister som gått vidare till hovrätt och Högsta Domstolen, sedan föräldrabalken ändrades 1998. Studien visar att domstolarna kräver starkare bevisning om att våld förekommit än vad lagen kräver.
– Problemet ligger i tillämpningen av lagen. Meningen är att rätten ska göra en riskbedömning och döma till ensam vårdnad om det finns risker för barnet, men i dag är det nästan omöjligt om det inte finns en dom från ett brottmål. Det menar vi är fel, säger Lena Nyberg.
Barnombudsmannens uppdrag är att samla kunskap om barns situation och sprida kunskap om vad barnperspektiv innebär. Det gör de bland annat genom att informera berörda myndigheter. Dessutom genom att delta i hearings och träffa de ledamöter som sitter i den vårdnadskommitté som just nu utvärderar vad förändringen i föräldrabalken fått för konsekvenser. Lena Nyberg menar att grundregeln om gemensam vårdnad är bra, men att lagen måste förtydligas eftersom tillämpningen inte fungerar bra i dag.
– En tanke kan vara att vända på paragrafen. Att rätten i första hand ska se om barnet är utsatt för risk, och först om det inte är det döma till gemensam vårdnad, säger hon.
Vårdnadskommittén ska presentera sina slutsatser för regeringen i slutet av år 2004.

Så hur kan situationen sammanfattas för barnens status som brottsoffer?
– Totalt underläge. Ibland kan man känna sig rätt uppgiven när man jobbar med detta, men det innebär inte att vi får ge upp. Det vore att överge barnen, säger Nea Mellberg.
Gudrun Nordborg på Brottsoffermyndigheten håller med, och tillägger:
– Medan vuxna brottsoffer vid våld och sexuella övergrepp kan få hjälp med besöksförbud, larmpaket och skyddad identitet blir barn i samma situation dömda till umgängesplikt. Det kan till och med vara så att samtidigt som maman får ”vuxenskyddet” är hon skydlig att administrera barnets umgängesplikt. Rättssystemet är konstruerat för de vuxna och inte för barnens bästa.

Mamman med de två barnen tror på flickornas berättelser. Därför har hon begärt ensam vårdnad, och fallet ska snart upp i Stockholms tingsrätt. Men hon vet att utsikterna där är små. Under tiden vägrar hon att låta pappan träffa barnen ensam – trots att det kan betecknas ”umgängessabotage”, vilket i värsta fall kan leda till att pappan tilldöms vårdnaden.
– Situationen är fullkomligt hopplös för den förälder som vill skydda sitt barn. Det finns inget skydd för de här barnen, säger barnombudsmannen Lena Nyberg.

Fotnot: På vissa håll i landet, inom till exempel polis och ungdomspsykiatri, görs mycket för att förbättra situationen för barn. Reportage om detta följer, under 2004.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, menar Marcin Anglart. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att inte rösta är en meningslös handling

”En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall.” Syndikalisten Marcin Anglart svarar Jonas Lundström som i hävdat att det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval.

I en nyligen publicerad debattext i Arbetaren argumenterar Jonas Lundström för att på etiska grunder avstå från att rösta. Han beskriver övertygande hur de strukturer och processer som partierna både är beroende av och sedan vid makten förfogar över utgör ett oerhört våld, förtryck, och en förstörelse som drabbar såväl människor som andra djur och natur. Allt detta är sant, men slutsatsen som dras skaver ändå lite.

Jag har i grunden två invändningar mot hans argumentation. Den första är att jag finner det etiska argumentet svagt, då det lika gärna går att luta sig mot konsekvenstänk som mot principer. En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall. Att hela tiden välja det mindre dåliga bland en rad dåliga alternativ leder oss såklart inte framåt, som Jonas korrekt påpekar, men då pratar vi om taktik och strategi, inte etik och principer.

För det andra riskerar valbojkott ironiskt nog att lägga alltför stor vikt vid själva röstandet, och därmed skifta fokus från det jag tycker är det viktigaste: den individuella rösten är i praktiken betydelselös. Ett parlamentariskt system kan oavsett valresultat inte leda oss ut ur det samhällsskick som förstör oss och vår omvärld, och parlamentarismen är dessutom även i sin bästa form ett väldigt svagt och indirekt sätt att påverka vår vardag. För sådan påverkan krävs i stället, vilket jag tror att jag och Jonas Lundström är överens om, direkt aktion och gräsrotsorganisering. Resten av texten riktar sig därför inte specifikt mot Jonas Lundström, utan utvecklar detta argument.

Samhällsförändring skapas underifrån

Valresultat är inte den drivande kraften för samhällsförändring, utan visar snarare på skiftande sentiment bland väljarna, samhälleliga maktförhållanden, samt på organisationsgraden i arbetarklassen. När vi använder ugnen för att baka eller laga mat så sätter vi först på värmen och följer sedan med spänning temperaturen som termometern visar. Att tänka att val är den process som driver förändring är som att försöka skruva upp värmen med termometern. Reglaget är egentligen den rörelsemylla av organisationer, egna medier, och direkt aktion som sätter press på de som har makten.

Förbättringar som dikteras från ovan är oerhört bräckliga om de inte backas upp av tryck underifrån. Lagar är bara en bit papper som kan ändras, kringgås eller avskaffas. De gör oss till isolerade individer och demobiliserar ofta kämpande subjekt, medan vår organisering och solidaritet i våra dagliga liv är kollektiv, konkret, och direkt. Det är så som Teslastrejken, genomförd av till synes starka och partipolitiskt backade IF Metall, kan sluta i ett fiasko medan ett mindre och från alla håll ansatt kollektiv på arbetsgolvet, Hamnarbetarförbundet, är betydligt svårare att besegra.

Politiker behöver oss

För de som håller med om analysen blir den viktigaste interventionen i valjippot därför varken att försöka entusiasmera människor till deltagande eller till bojkott, utan att ifrågasätta valets skadligt överdrivna betydelse och att rikta om uppmärksamhet och energi till annat. Framförallt att förmå människor att gå med i organisationer och genomföra handlingar som på ett mer direkt och förebildande sätt leder till förändring. Chefer, kapitalister, och även de mest progressiva av politiker behöver oss för att genomföra sin agenda, men vi behöver inte dem. Vi skulle kunna organisera samhället på ett sätt där det är vi själva som bestämmer.

Marcin Anglart är syndikalist och sporadisk skribent. Foto: privatr.

De som argumenterar för att röstandet inte är så viktigt som det vanligtvis görs gällande anklagas ibland för att vara verklighetsfrånvända eller privilegierade. Men en snabb titt på valstatistik visar att de som i störst utsträckning inte röstar tvärtom är just de minst privilegierade och mest marginaliserade. Det sägs ibland att revolutionära subjekt ofta utgörs av en underförstådd allians mellan de mest förtryckta och de minst alienerade. Det vill säga de som i sin materiella vardag ser spektaklets meningslöshet, och de som åtminstone delvis frigjort sig från den dominerande samhällsideologin. Att det är just i dessa grupper som färre röstar är knappast en slump. De vet att riktig förändring är något vi tillsammans måste upptäcka och genomföra i vår vardag.

Det betyder att att både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, om de inser den handlingens ringa betydelse och omsätter denna insikt i praktisk handling.

Silas Aliki:
Sverige saknar verklig opposition

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Channa Riedel, till vänster, är en av festivalarrangörerna från Svensk judisk vänster. Till höger: Violinisten Katt Hernandez. Foto: Simon Rydén, Marie Gavois

Svensk judisk vänster bjuder in till kultur­festival

Den 30 augusti bjuder den ideella föreningen Svensk judisk vänster in till kulturfestivalen Doikayt på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm – om, i och med den judiska diasporan. ”Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor.”

Vad är Svensk judisk vänster för förening? 

– Svensk judisk vänster, SJV, är en ideell förening som bildades 2024 för att organisera en judisk vänster i Sverige socialt, kulturellt och politiskt. Vi bjuder in till firandet av högtider för barn och vuxna – typ Chanukkah och Purim – studiecirklar, skriver sporadiskt debattartiklar eller deltar i panelsamtal. De senaste inslagen i vår verksamhet är arbetet med ett zine och vinprovning med vin från diasporan, alltså inte från Israel. Ett första frö till bildandet av SJV såddes i och med den debattartikel som jag och andra skrev och som publicerades i Expressen i november 2023. Den texten var ett försök att svara på den extremt laddade och hatfyllda stämning som vi upplevde i våra judiska sammanhang efter 7 oktober. Vi fick utstå en hel del hat och hot efter detta och behovet av att organisera oss och samla fler likasinnade växte. Vi inspireras av Bundrörelsen och den brittiska organisationen Jewdas men till skillnad från Bund har vi många medlemmar som har en stark religös praktik. Vi ser ingen motsättning mellan ett politiskt liv och en religiös övertygelse.

Författaren Balsam Karam. Foto: Märta Thisner

Den 30 augusti arrangerar ni en kulturfestival i Stockholm. Hur kom ni på idén att arrangera en festival?

– Under 2025 arrangerade vi en kulturkväll i Stockholm som gick under namnet Salong Doikayt. Hanna Rajs läste poesi, Rotem Geffen spelade musik och vi bjöd in Håkan Blomqvist för att tala om sin bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Inträdet under kvällen gick till Svenska Hamnarbetarförbundet som stöd åt Hamnarbetarförbundets uppsagda vice ordförande Erik Helgeson efter förbundets blockad mot israeliskt krigsmateriel. Ur denna kväll kom idén om att skapa ett större sammanhang för judisk kultur från och i diasporan. Tack vare Hägerstensåsens medborgarhus och bidrag från Kulturrådet kan vi nu genomföra detta! Vi som arbetat fram det hela heter Nelly Klayman-Cohen, Hanns Rajs och Channa Riedel.

Vad kan besökarna förvänta sig? 

Tonsättaren Georg Riedel. Foto: Noomi Riedel

– En helt igenom judisk, diasporistisk festival som visar fram en mångfald av judiska identiteter. Det blir en kavalkad av namnkunniga och initierade programpunkter: Judisk musik från marginalen med improvisationsviolinisterna Anna Lindal, Eva Lindal och Katt Hernandez; Performance lecture med Balsam Karam, animerad film om ockupationen av Palestina och döda fäder av Sarah Gampel, samtal om religion och nationalism med Judith Kiros, Tomas Poletti Lundström, Emin Poljarević och Miriam Selén Gerson; poesi och samtal med Hanna Rajs och Gabriel Itkes-Sznap. Och som avslutning något som betyder särskilt mycket för mig: Konsert med mycket sällan spelad musik av min pappa Georg Riedel. En samling stycken han kallade ”Jazz på jiddisch”, framförda av jazzstjärnorna Mattias Ståhl, Fredrik Ljungkvist och Pär-Ola Landin. Ett verkligt mångfacetterat program!

Vilka besökare hoppas ni hittar till festivalen?

– Ensamma, vilsna vänsterjudar som letar efter kamrater. Samt judar som undrar om vi är galna. Och den helt utan judisk koppling som gillar poesi, eller musik, eller samtal om religion i världen, eller animerad film, eller bara vill komma och äta Hanna Rajs underbara mat och besöka vårt bok- och skivbord.

Ni kallar festivalen för Doikayt, som betyder ”härhet” på jiddisch. På er hemsida beskriver ni ordet som en motståndshandling och uppmaning till organisering. Vilken form av motstånd och organisering vill ni uppmana till?

– Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor. Vi är inte på besök och vårt centrum är inte någon annanstans. Doikayt som begrepp är ju kopplat till Bundrörelsen som också formades som ett sorts svar och en motkraft mot det sionistiska svaret på den ökade antisemitismen. Vi ser att judar och judars erfarenhet används flitigt för att befästa nationalismen och hetsa mot muslimer. Vi är inte någons maskot.

Bella och SIlas

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Två från Backa Kåken Kirseberg

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren
Krabbskeppet ges ut av Federativs förlag och går sommaren 2026 som följetong i tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Petros Karadjias/TT. Montage: Arbetaren

Krabbskeppet – epilog

Takiji Kobayashis roman Krabbskeppet är en klassiker inom den japanska arbetarlitteraturen. Romanen utspelar sig på ett stormigt hav norr om Japan och har i år, för första gången, getts ut på svenska av Federativs förlag. I sommar har Arbetarens prenumeranter fått ta del av den. Här är epilogen.

Epilog

Låt oss lägga till ytterligare några ord om vad som hände sedan.

1. Det andra ”sabotaget” genomfördes framgångsrikt i sin helhet. Förmannen trodde inte sina ögon och sprang för sitt liv mot radiorummet. Där blev han stående framför dörren, alldeles handlingsförlamad. Han visste varken ut eller in längre

2. ”Sabotage” och strejker hade inträffat även på andra skepp. Detta blev känt vid hemkomsten till Hakodate efter att fiskesäsongen var över. Flygblad med ”kommunistpropaganda” hittades ombord på två eller tre skepp.

3. Förmannen och basen för diversearbetarna och övriga anklagades ha gett upphov till strejkskandalen ombord under pågående fiskesäsong. Vidare ansågs detta ha lett till avsevärda försämringar sett till såväl produktionsmängd som till produktkvaliteten. Förmannen och övriga basar – företagets egna trogna hundar – fick helt sonika foten av företaget utan att få en endaste sen i lön, garanterat mindre än vad någon fiskare fick. Förmannens reaktion var obetalbar när han skrek: ”Förbannade utsugare! Under hela den här tiden… Så skamlöst utnyttjad som jag har varit!”

4. ”Organisering” och ”kampvilja” – de dyrköpta erfarenheterna skulle bistå fiskarna och de unga diversearbetarna vart de än gick när de begav sig ut genom polishusets portar och vidare ut i det brokiga arbetslivet.

Den här berättelsen är första delen ur ”Historier om kapitalismens invasion i kolonierna”.

(30 mars, 1929)

Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren

Krabbskeppet, del 9 av 10

Krabbskeppet seglar igen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan

Det här är det mest hoppfulla med helgens massiva klimatmarsch

Vilken helg det blev i Stockholm! Först 24 timmars klimataktiviteter på Sergels torg. Och sedan: Minst 50 000 personer i en marsch genom staden. Familjer, singlar, vänner, rullatorstödda äldre och barnvagnsburna småungar. Jag (det är Alexandra som skriver) tror inte jag träffade någon som – trots höga förväntningar – inte var närmast chockad över såväl uppslutningen som stämningen. Det var något i känslan på gatorna som i alla fall jag inte har känt på väldigt länge, som att alla fann en sådan förtröstan i att få befinna sig i ett sammanhang där majoriteten klart och tydligt sa: Vi vill ha något annat än det vi har i dag. 

Demonstranter i helgen. Foto: Alexandra Urisman Otto

Som jag har tjatat om så många gånger (senast i den här krönikan) så är ju detta – önskan om förändring – helt i linje med vad vetenskapen säger krävs.

Den kanske allra mest hoppingivande slutsatsen efter helgens manifestation är nog ändå den här: Det går att arbeta sig till förändring. För det faktum att det var så många organisationer representerade och så otroligt många människor på gatorna i söndags, det var inte en slump. Givetvis bidrog med säkerhet den uppdämda frustrationen och ilskan över såväl den förda så kallade ”klimatpolitiken”, som den närmast kriminella frånvaron av klimatkrisen i valrörelsen och det offentliga samtalet som helhet. Men det som framför allt låg bakom att helgens demonstration blev så lyckad stavas hårt arbete. 

Arbetet bakom den stora klimatdemonstrationen

För över ett år sedan kom idén från en rebellpappa i Örebro – han ville genomföra en dygnslång manifestation inför valet. En annan aktivist hörde om planerna och fick en vision: ”Låt oss kombinera 24-timmarskonceptet med en jättelik demonstration på över 10 000 personer!”

Sara Nilsson Lööv är en av rebellmammorna som har arbetat allra mest med demonstrationen. Hon berättar, när jag ringer henne och frågar, att hon i ärlighetens namn var skeptisk till chanserna att kunna genomföra något så stort. Men hon ”har lärt sig att hålla tyst”, som hon sa och satte igång att hjälpa till med organiseringen. Forskarna i Researchers Desk anslöt sig till initiativtagarna och tog tillsammans med Rebellmammorna och Rebellpapporna kontakt med Naturskyddsföreningen, som snabbt visade intresse och blev ”den trygga samarbetspartnern som behövdes för att samla hela civilsamhället”.

Det har varit matiga excelark, otaliga inbjudningsmejl och möten. Och fler mejl och fler möten. Månad ut och månad in. De sista veckorna har mycket handlat om praktiska saker som scen och teknik. Sammantaget har hundratals människor varit involverade i arbetet på olika sätt, kanske till och med uppemot 1 000 personer. Sara vet inte riktigt själv. Men 40 olika arbetsgrupper har det funnits, vissa av dem har i sin tur haft undergrupper. 

Till slut hade 280 olika organisationer anslutit sig – och som sagt – över 50 000 personer deltog. 

”Jorden är den enda planeten med pizza – förstör den inte!” Foto: Alexandra Urisman Otto

I den här bloggen är ju den stående frågan: Vad fan ska man göra som väljare när klimatkrisen accelererar, den internationella rättsordningen är i fritt fall och det politiska samtalet präglas av faktaresistens? Jag frågar Sara Nilsson Lööv hur hon resonerar.

Om du skulle våga dig på att formulera ett svar på den frågan. Vad fan ska man göra egentligen, om man tillhör kategorin medborgare som ser det här?

– Ja, men då skulle jag säga: gå in i ett kollektiv som redan gör saker. Hitta den grupp som gör saker som du själv får hopp av eller tycker verkar meningsfullt. Och våga testa. Jag satt själv innan jag blev aktiv i ett halvår och skulle hitta rätt rörelse att gå in i. Och sen kom jag på mig själv med att den processen nog aldrig skulle ta slut, så då testade jag. Så jag gick in i Amnesty och sen så kände jag ”nej, det här blev inte riktigt rätt”. Då hoppade jag av och så testade jag något nytt. Och sen hamnade jag rätt, säger hon.

– Den rebellmamma som fick den här visionen, Elin, hon är ju bara en vanlig mamma. Hon har ett vanligt jobb. Men hon gör något hon tycker är meningsfullt och vågade satsa på att göra det i stor skala. Och sedan kan vi skapa det här tillsammans för att det blir som ett mycel av människor som gör grejer. Och så kan det poppa upp sådana här svampar. Som från ingenstans, kan det se ut som för vissa. Men det är ett enormt kollektivt arbete bakom. Som har pågått länge.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.
Den 23 augusti deltog över 50 000 personer i en klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Christine Olsson/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

”Redaktionerna måste ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt.” Alexandra Urisman Otto om helgens klimatdemonstration och Svt Nyheters huvudregel om att de inte rapporterar om en demonstration, såvida den ”inte påverkar människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla.”

Dagarna innan över 50 000 människor gav sig ut på Stockholms gator för att kräva att politikerna prioriterar klimatkrisen, läste jag i Time magazine om en studie som kom tidigare i år. Den visar att luften vi och våra barn andas riskerar att bli toxisk – giftig – inom 50 år på grund av den ökande koldioxidhalten.

Alltså själva luften, är ni med? Inte bara att det blir varmare, att extremvädren kommer att bli mer outhärdliga och skada och döda fler, att skördarna kommer att slå fel oftare så att ännu fler människor kommer att svälta och fly. Att konflikterna kommer öka, krigen, kaoset. Utan att själva luften blir giftig. Varje andetag.

Hur som helst så var det en mäktig manifestation i söndags. För att citera DN:s Linus Larsson som var där och bevakade för tidningens räkning: ”Jag uppskattar antalet deltagare till sviiiiiiiinmånga”. De flesta medier hade för ovanlighetens skull representation på plats, flera livesände.

Måste klimataktivister begå brott för att höras?

Sveriges Television svarade med att inte ens nämna demonstrationen i sin sena nyhetssändning. Kanske hade vi eventuella trafikstörningar att tacka för att en bit ändå kom med i 19.30-nyheterna. För trafikkaos är tydligen en av de få saker som kan göra att public service berättar för sina tittare att det finns människor som organiserar sig för en bättre värld. Det fick vi lära oss för drygt två år sedan när 1 500 rebellmammor omringade riksdagshuset med en drygt fyra kilometer lång hemstickad röd halsduk.

Då fick fick arrangörerna höra att huvudregeln för Svt Nyheter var att de inte rapporterar om demonstrationer och manifestationer. Och att det är ”först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv”.

Jag antar att sensmoralen för de stillsamma, fredliga aktivisterna som manifesterar med stämsång, garnnystan och sina barn på axlarna är att de måste bli mer radikala och i högre grad ”påverka människors vardag” eller ”begå brott”? Är detta vad Svt önskar?

På den snälla motsvarigheten till X, Bluesky, kommenterar en användare helgens demonstration:

”Om det hade varit 50 000 rasister som demonstrerat mot invandring hade medierna sänt live hela dagen och Agenda hade bjudit in alla partiledarna för att diskutera ’hur mycket invandring tål Sverige’.”

DN:s ledarsidas Isobel Hadley-Kamptz fortsätter i samma anda:

”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”, skriver hon utan att själv göra någon ansats att kräva sådana partiledardebatter. I stället fortsätter hon:

”Men det är något särskilt med klimatet. Trots att en bred majoritet av svenskarna vill ha en aktiv klimatpolitik – och själva är beredda att göra uppoffringar för att minska utsläppen – är det som om politikerna inte tror dem.”

Snabba, genomgripande samhällsförändringar

Så praktiskt det verkar att bara kunna konstatera att det är ”något särskilt med klimatet” och sedan avstå från nästa led i analysen. Nämligen att klimatkrisen sätter blixtbelysning på våra genomruttna politiska, sociala och ekonomiska system som är i behov av det som FN:s klimatpanel redan för åtta år sedan beskrev som ”rapid, far-reaching and unprecedented changes in all aspects of society”. 

Det system där ”det är något särskilt med klimatet” är det system som har försatt oss i en situation där planetens livsuppehållande funktioner bryter samman i realtid. Och där luften snart är bokstavligen förgiftad av koldioxid. Också journalistiken ingår i ”all aspects of society” och den transformation som krävs i vår yrkeskår är minst lika omfattande som överallt annars. Liksom vi under pandemin i vår rapportering utgick ifrån att samhället behövde snabba, genomgripande förändringar, måste vi nu på redaktionerna ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt. Förändring är nödvändig.

Det här är förstås inget som görs i en handvändning och det kräver både hårt arbete och publicistiskt mod. Men ett första steg – som egentligen bara kräver lite grundläggande historiekunskaper om aktivismens roll i alla stora samhällsomvandlingar – är att åtminstone låta de människor som kräver förändring komma till tals. 

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Två från Backa Kåken Kirseberg
Sandra Qvarfordt och Nils Agger från Backa Kåken. Foto: Natacha Lopez

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

I en tid när regeringen kraftigt expanderar antalet fängelseplatser pågår ett initiativ i Malmö för att göra om det gamla fängelset i Kirseberg till ett socialt, kulturellt och kreativt center.

På 1910-talet invigdes Kirsebergsanstalten – då en av Sveriges största med drygt 150 platser. Efter mer än 100 år i drift stängdes fängelset 2015. Sedan dess har det stått tomt och övergivet, förutom den pampiga Direktörsvillan som sedan sommaren 2024 inhyst föreningar, aktivister och konstnärer som smider planer för att köpa det gamla fängelsets 12 000 kvadratmeter.

Sandra Qvarfordt och Nils Agger på trappan till Direktörsvillan, som Backa Kåken och ett gäng föreningar redan använder som kontor och till aktiviteter. Foto: Natacha Lopez

– Vi vill skapa en plats som vi kan äga och påverka tillsammans. Fängelset har stått tomt i så många år så vi vill öppna upp det och skapa en ekonomiskt och ekologiskt hållbar plats, säger Sandra Qvarfordt, ledamot i föreningen Backa Kåken, som fått sitt namn från att stadsdelen Kirseberg även kallas Backarna.

Allt började när hon och ett gäng andra åkte till tyska Hamburg och besökte fux eG, ett kooperativt drivet projekt med lokaler för konst, föreningar och småföretag. 

– Då började vi prata om att det hade varit kul att göra något sådant här, säger Sandra Qvarfordt. 

Nils Agger flyttade till Malmö i september förra året från Bristol, i England, där han jobbade på ett kultur- och aktivistcenter. Han längtade efter att hitta något liknande i Sverige och gick med i Backa Kåkens styrelse. 

– Det finns en stor potential i att kunna vara så många organisationer med gemensamma kärnvärden, säger han.

Ytterligare en anledning till aktivisternas engagemang är att förhindra att byggnaderna – totalt elva stycken som hört till fängelset – rivs.

– Det är dyrt och dåligt för miljön att riva byggnader, förklarar Nils Agger.

Nils Agger i det bås som Backa Kåken använder när de är ute på stan och sprider information om projektet. Foto: Natacha Lopez

Sandra Qvarfordt tillägger att just i Kirseberg lyckades byalaget stoppa rivningen av de karakteristiska små gatuhusen på 1960-talet. I dag är de ett av de mest uppskattade och utmärkande kännetecknen för stadsdelen.

Bemötts positivt av kommunen

Föreningen Backa Kåkens initiativ har tagits emot med intresse från kommunen och den nuvarande ägaren av fängelset – Malmö kommunala bostadsbolag, MKB. De tog över byggnaderna 2017 med ambitionen att göra om dem till bostäder men det visade sig vara dyrt och svårt – bland annat eftersom flera av byggnaderna har ett historiskt värde och därför inte får rivas. I september gick kommunalrådet Andreas Schönström (S), ordförande i tekniska nämnden, ut med att han vill att Malmö stad köper det gamla fängelset för att det ska kunna användas till annat än bostäder. 

Backa Kåken har i flera år fört en dialog både med kommunen och MKB om att få ta över byggnaderna och får redan låna nedervåningen på den stora Direktörsvillan mot att de aktiverar platsen och gör den tryggare.

I dag används byggnaden av ett 15-tal föreningar – en del av deras medlemmar håller till där om dagarna medan andra använder lokalerna kvällstid till möten och kulturevenemang. Men här finns också två konstnärer som har sina ateljéer i lokalerna och arkitektstudenter som gör projektarbeten om fängelset.

– De flesta som är här är intresserade och investerade i fängelsets framtid. Detta är som en prototyp för hur vi vill använda fängelset i stort, säger Sandra Qvarfordt.

Sandra Qvarfordt framför foton och planer över fängelsebyggnaderna, framtagna av arkitektstudenter. Foto: Natacha Lopez

Utöver de som i dag använder Direktörsvillan för man också en dialog med andra aktörer som är intresserade av att vara med i ett framtida övertagande av hela eller en större del av fängelset.

– Vi har en folkhögskola som vill flytta in, en restaurang, en vävstuga och en massa föreningar. Vi tänker också att det ska finnas mycket plats för konst och kultur, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon förklarar att planen är att ha en blandning av kommersiella och ideella verksamheter men de kommersiella aktörerna ska vara småskaliga och lokala.

– Vi har ju kärnvärden som är viktiga för oss. Att det ska vara hållbart, både ekologiskt och socialt och inte vinstdrivande i för stor skala. Självklart måste sådant som restauranger vara vinstdrivande till viss del men vi vill inte ha några större kommersiella aktörer.

Säljer ”Backa-aktier” för att köpa fängelset

Målet är inte bara att driva det gamla fängelset utan helst vill Backa Kåken äga det. 

– För att vara politiskt oberoende på sikt och vara oberoende av bidrag. Även om det tekniskt sett inte ska vara någon politisk styrning av verksamheten om vi hyr så kan det komma att ändras, säger Sandra Qvarfordt.

Cellfängelset, till vänster i bild, är den största av byggnaderna som utgör Kirsebergsanstalten och hade plats för mer än 150 fångar. Foto: Natacha Lopez

Man har därför tagit till det ovanliga greppet att starta ett aktiebolag och säljer ”Backa-aktier” för 500 kronor styck – en idé föreningen hämtat från länder där det är vanligare att man går ihop och äger tillsammans.

– Vi har inte riktigt rätt vokabulär i Sverige för att förklara det. I England pratar man om en share, att man äger en andel, förklarar Sandra Qvarfordt.

Målet är att sälja aktier till en procent av Malmös befolkning, det vill säga omkring 3 500 personer. Hittills är man uppe i cirka 500 personer som köpt 700 aktier.

– Vi är glada över det och jag tror också att folk väntar på att det ska bli skarpt läge för att investera, säger Sandra Qvarfordt.

Just nu tittar föreningen på olika modeller för ägande och förvaltande, exempelvis en där de skulle börja med att hyra fängelset i 5 till 10 år för att köpa loss det i framtiden.

Och de ser ljust på framtiden. 

– Vi har i alla fall en dialog med Malmö stad och det finns mycket energi i föreningen så det finns ett väldigt stort engagemang kring platsen, säger Nils Agger.

Bella och SIlas

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Cyklopen blir permanent

Fiket lever!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Mahmoud Illean/TT, Montage: Arbetaren

Veckovers: Medan vapnen vilar

Medan vapnen vilar
sjunger någon en visa i natten.
Skrattar barnen i tältet intill.
Andas hjärtan av sten och av vatten.

Medan vapnen vilar
gräver någon i grus
efter sin framtid, och sin farbror.
Hittar en sko, som var hans frus.

Medan vapnen vilar
bakar någon ett bröd.
Vakar någon annan som aldrig mer kan sova
men drömmer om liv och död.

Medan vapnen vilar
hänger någon stjärnor på ett streck.
Vapnen vaknar ur mardrömmar,
de skriker och spottar ut skräck.

Medan vapnen vilar
saltar en regndroppe öken,
och de som fanns, men som inte finns nu
kommer tillbaka som spöken.

Medan vapnen vilar
sover björnen i sitt lugna bo,
och fast man är så varlig det alls går att vara
kan man aldrig nånsin björnen tro.

Medan vapnen vilar
släcks livslågor, en efter en
för fastän det stora ögat blundar
mullrar fortfarande natthimlen.

Medan vapnen vilar
ristar någon sin bild i frusen tid
eftersom någon vet att medan vapnen vilar
finns för människorna ingen frid.

IF Metall veckovers

Veckovers: Schack matt

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

– Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Avslag för utvisnings­hotade Bella Aksoy

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Falska valaffischer på statminister Ulf Kristersson har fått Moderaternas Karin Enström att reagera
Moderatetnas partisekreterare Karin Enström kallar den anarkistiska kampanjen för en "ny bottennivå" Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Anarkisternas valplakat som fått Moderaterna att se rött

Den senaste veckan har satiraffischer föreställande en beväpnad Ulf Kristersson satts upp bland valplakat och politisk reklam runt om i Sverige. Något som fått Moderaterna att se rött och Justitiekanslern, JK, att starta en utredning gällande förtal. Bakom aktionen står ett anonymt anarkistiskt nätverk som själva tar uppståndelsen med ro.

– Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir, säger de till Arbetaren.

De kallar sig Bakunins Balaclavor och Kropotkins Kadaver och anklagas av den moderata partisekreteraren Karin Enström för att ha nått ”en ny bottennivå” i svensk politik.

Anledningen är de hemmatillverkade valplakaten som börjat spridas runt om i landet och som föreställer Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Den satirbild som fått mest uppmärksamhet och vållat störst ilska föreställer en beväpnad statsminister med texten ”Skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”.

När Arbetaren når det anonyma anarkistkollektivet har de viss förståelse för Moderaternas upprördhet.

På en falsk valaffisch föreställer Ulf Kristersson Napoleon
Ulf Kristersson med Napoleonkomplex? En av de affischer som satts upp runt om i landet inför valet. Foto: Privat

”Vi är inte resultatinriktade”

I helgen satte ni upp ett gäng egentillverkade och falska valaffischer på Södermalm i Stockholm. Hur kom ni på idén och vilka är ni som ligger bakom den?

– Vi kom inte på idén, den har alltid funnits där, tillgänglig för alla att ladda hem från det kollektiva medvetandemolnet och sprida. Skillnaden är kanske att de flesta stannar på idéstadiet, men om viljan är själens ryggrad, som den gode, eller onde, Strindberg påstod, så är handling dess språk i den fysiska världen. Utan att förankra idéer genom praktiskt handlande så kommer de aldrig att manifesteras, och då kan man lika gärna sitta hemma och onanera över vilka fina idéer och värderingar man har. Vilka vi är har vi även frågat oss själva i tid och otid. Det vi har märkt är att ju intensivare vi söker, desto längre bort kommer vi från målet. Lite som de där illusiva grumlingarna i ögat och att det är först när sökandet upphör som insikten landar. Därför uppmanar vi alla andra att göra detsamma och genast upphöra med sitt sökande.

Aktionen har fått stor uppmärksamhet och utreds nu bland annat av Justitiekanslern. Hur ser ni på det?

– Det blir plågsamt tydligt att man inte skyr några skattemedel för att tysta sina meningsmotståndare, och att man vill använda Justitiekanslern som slagträ i en fråga som så uppenbart rör politisk satir är både pinsamt och beklagligt. Det verkar mer som att det är en Rikskansler de efterfrågar. Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir.

Sverigedemokraterna har till skillnad från Moderaterna än så länge inte kommenterat satirplakaten som nu utreds av Justitiekanslern, JK. Foto: Privat

En av affischerna föreställer Ulf Kristersson med pistol och texten ”skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”. Det har fått Moderaterna att reagera. En ny bottennivå, säger partisekreteraren Karin Engström. Vad säger ni själva?

– Vi förstår att partisekreteraren är något av en expert på bottennivåer och därmed kanske har ett visst tolkningsföreträde, med tanke på att hon backar en av våra mest korrumperade politiker genom tiderna. Det påstås ibland att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Kristerssons mest förlåtande drag är kanske då att intentionerna aldrig har varit goda. Hans väg mot makten är strösslad med samhällets mest utsatta. Att stjäla barn och boende avsedda för sjuka och hemlösa, stötta ett pågående folkmord, utvisa eller skicka barn i fängelse är uppenbarligen inget som bekommer honom, så hans moraliska svansföring ligger troligen nånstans under Hermann Görings. 

Vad hoppas ni den här aktionen ska ge för resultat?

– Vi är inte resultatinriktade, det hör den gamla världen till. Tiden då vi såg upp till ledare är förbi och tiden då vi ser upp för ledare är här. Vi behöver aktivera våra inre ledare och avsätta alla yttre, som endast är kapabla att leda oss ner i ett djupare fördärv. Och snabbt, dessutom, utan en tanke på kommande generationer. Till och med MAGA-rörelsen börjar vakna upp från den sekteristiska personkultshypnosen och inser att de har blivit lurade. Bakom det brandgula, uppblåsta egot finns bara en pysande och snart punkterad pedofil. Vem vill dö på den kullen? Insikten att det sitter ett gäng narcissister, sociopater och gamla nazister på ledande samhällspositioner börjar drabba människor här också. Det är hög tid att strukturera samhället nerifrån och upp, så som demokratin alltid varit tänkt att fungera. Vi finns överallt för alla som vill förändra världen utan att förminska den.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Filmatisering av Lunabbas bok griper tag

Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza

Israel planerar hänga palestinier inför publik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln