De välputsade fasaderna på skyskraporna vid Dubais flodböj blänker i eftermiddagssolen. Står man i rätt vinkel får man staden reflekterad i blänket. Palmer, moskéer, limousiner, byggkranar, avgasångor, lastfartyg, trafikstockningar och ännu fler skyskrapor. I en av dem ligger ett fyrstjärnigt hotell som några våningar ovanför gatunivån har ett lugnt och härligt poolområde.Några ryska affärsmän plaskar […]
De välputsade fasaderna på skyskraporna vid Dubais flodböj blänker i eftermiddagssolen. Står man i rätt vinkel får man staden reflekterad i blänket. Palmer, moskéer, limousiner, byggkranar, avgasångor, lastfartyg, trafikstockningar och ännu fler skyskrapor. I en av dem ligger ett fyrstjärnigt hotell som några våningar ovanför gatunivån har ett lugnt och härligt poolområde.
Några ryska affärsmän plaskar runt i vattnet. Ur högtalarna strömmar soft europeisk popmusik. En vit man, märkt av ett liv på enbart kontors- och restaurangstolar, kommer in på området och placerar sin insjunkna kropp i en av solstolarna.
Den filippinske poolservitören Ryan är snabbt på plats:
– Välkommen Sir, hur mår ni idag? Här får ni en handduk. Vill ni kanske ha en extra handduk? Aha, hellre en drink. Ska bli!
Ryan far iväg och kommer snart tillbaka med en drink på en silverbricka.
Kontorskroppsmannen sippar på sin drink, lutar sig tillbaka i solstolen och låter eftermiddagssolen bränna sin kropp som ser ut att tänka ”Aaaaahh, Dubai – vilken underbar stad”.
Ryan skulle inte kunna vara mer oense. Han gillar inte Dubai alls. När han kom hit fyra månader tidigare trodde han också att det skulle bli bra. Kanske inte underbart, men bra. I Filippinerna såg han en film om migrantarbetarnas glassiga liv i Dubai. Det verkade trevligt: inga problem, ingen brottslighet, safari i öknen, shopping, massor av fritid och framför allt en hög lön.
Just detta med lönen lockade mer än något annat. I Filippinerna tjänade Ryan motsvarande några tior om dagen som byggnadsarbetare. Dessutom hade det varit massuppsägningar som gjort Ryans pappa arbetslös. Familjen som redan innan var fattig hade därefter inte en chans att överleva.
Så hoppet sattes till Ryan, 25 år och äldste sonen. De samlade ihop de få besparingar de hade och skickade Ryan till Dubai. Genom en kompis som redan jobbade här fick han ett allt-i-ett-jobb som badvakt, servitör och poolskötare på det fyrstjärniga hotellet. Men så hög lön blev det inte, blott 1000 dirhams i månaden (det dubbla i svenska kronor), med boende och lunchmat inkluderat. Då jobbar han sex dagar i veckan, och med de långa transporterna till och från arbetarbostaden blir arbetsdagen totalt närmare 13 timmar.
– Jag måste säga att jag är väldigt besviken på Dubai. Jag hade väntat mig mycket mer. Varje dag när jag slutat jobba åker jag hem direkt. Jag lagar aldrig mat hemma. Allt för att kunna skicka hem mer pengar. Det är det enda jag fokuserar på nu – att min familj ska ha något att äta hemma, även om det innebär att jag får gå hungrig. Ibland äter jag av den fina maten som gästerna lämnar, det är förbjudet, men vad ska man göra?
Ryan börjar förklara och räkna på vad en säck ris kostar i Filippinerna, hur mycket ris de olika familjemedlemmarna äter och hur mycket som behövs för att klara tre mål mat om dagen i en månad. Ryan skickar 800 dirhams i månaden, mer än så är omöjligt om han själv ska överleva. Ändå räcker det inte.
– Första gången jag skickade hem pengar var jag väldigt, väldigt stolt. Jag hade till och med lånat pengar av min rumskompis för att kunna skicka lite extra. Men när jag ringde hem till min mamma för att berätta började hon gråta. Hon sa att familjen inte hade mat till morgondagen och undrade varför jag inte skickade mer. De trodde också att det skulle vara mycket bättre i Dubai.
Vid poolen fortsätter solen att bränna och Ryan står i manöverställning i sin vita dress (som han tvingats köpa för egna pengar).
– På sommaren blir det uppemot 50 grader varmt här, i skuggan. Det är väldigt hett. Bara att stå upp i solen är svårt. Men jag måste stå, hela dagen, och jag måste hela tiden se beredd ut. Så fort någon gäst vill ha något ska jag snabbt gå dit. Ibland blir jag så trött av att bara stå i solen att jag låtsas vänta på något från köket och lutar mig samtidigt mot bardisken som ligger i skuggan. Då får jag också lite svalka från fläkten i baren.
Att få använda poolen någon enstaka gång skulle aldrig komma på fråga. Det är strängt förbjudet, även om Ryan är badvakt och den som bär ansvaret om något skulle hända i poolen. I jobbet ingår också att bära stora berg av handdukar mellan poolområdet och tvätteriet i hotellets källare samt att diska i hotellköket. Samtidigt som han alltså inte får lämna poolen.
– Efter två månader här sa jag till min chef att jag inte kan ha koll på poolen samtidigt som jag är två våningar ner och diskar. Då sa chefen att jag hade förändrats. Han frågade vilka rumskamrater jag hade och sa att jag inte skulle lyssna på någon annan än honom. Andra anställda säger åt mig att aldrig diskutera med chefen eftersom han kan ge en sparken direkt.
Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt.
Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.
– Klagar du åker du ut, sammanfattar Nhel Morona.
Han är generalsekreterare för Migrante Dubai – en filippinsk organisation för migrantarbetare som har andra lokalorganisationer över hela världen och är det närmaste man kommer en permanent organisering av arbetare i Dubai.
Migrante har inget kontor så vi träffas mitt ibland de flådiga butikerna i ett av Dubais många köpcentrum. Det är så de brukar ha sina möten. Folkmyllret ger bra anonymitet, vilket är en fördel om man ska prata förbjudna saker som organisering av arbetare.
– Om vi hade haft möjlighet att skaffa oss ett bra liv, om vi hade kunnat skicka våra barn till skolan, om vi hade kunnat ge vår familj tre mål mat om dagen – då hade ingen av oss åkt hit. Alla som är här är det för att de är tvungna, säger Cyrine Pinpin som jobbar som marknadsförare och är med i ledningen för Migrante.
Det finns omkring en kvarts miljon filippinska migrantarbetare i Dubai. Framför allt inom servicebranschen: på hotellen, i restaurangerna och tvätterierna. Eller i hemmen som hembiträden och barnflickor.
– Filippiner anses vara bra servicearbetare. De jobbar hårt, pratar ofta hyfsad engelska, är vänliga och klagar inte om något på jobbet är dåligt. Många är stolta över det, men vi brukar säga åt dem att det inte är något att vara stolt över att inte bråka med chefen när de behandlas dåligt. Att det är därför de får dåliga jobb med dåliga villkor, säger Cyrine.
Idag har Migrante bara omkring 50 medlemmar, men organisationen växer och för varje möte de kallar till kommer nya arbetare som vill ta strid. Det sker sakta och försiktigt, så att de inte provocerar de härskande shejkerna för mycket. Hittills har striden mest tagits genom skriftliga anmälningar till arbetsministeriet, men för bara någon månad sedan höll de en första manifestation. För säkerhets skull hölls den inne på Filippinernas konsulatområde, men det var ändå en protestaktion som samlade närmare hundra filippinska migrantarbetare.
– Vi försöker få folk att gå samman i grupper och klaga, på så sätt blir de mindre sårbara. Och det är verkligen hög tid att organisera. Situationen blir bara sämre och sämre, säger Cyrine.
Varje månad är det i regel en eller två filippiner som begår självmord, ofta genom att hoppa från någon hög byggnad. Andra är så desperata att komma bort från Dubai att de kastar sig framför en bil och hoppas att det ska se ut som en olycka. I så fall kan de komma undan kontraktet med arbetsgivaren och få resa hem.
– Andra blir psykiskt sjuka, och ändå har vi svårt att få med folk. De flesta är så rädda att förlora jobbet. Vi är frustrerade över att inte kunna göra mer, som att strejka eller protestera på andra sätt, men vi vill samtidigt inte pressa någon, säger Cyrine.
Med jämna mellanrum ringer Migrantes ”hotline” – en enkel mobiltelefon. Ofta är det hembiträden som ringer för att berätta att de blivit hotade av sina arbetsgivare, att de inte får bra mat, att de är inlåsta eller att de inte får ut sin lön.
– Ett hembiträde ringde och berättade att hennes arbetsgivare tagit henne till sin brors hus och tvingat henne att städa där också. Dessutom är det mycket vanligt med sexuella trakasserier. Folk står inte ut!
Cyrine berättar om en annan ung tjej som Migrante nyligen hjälpt. Hon ringde och sa att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Mannen som anställt henne tafsade på henne varje dag, flera gånger hade han lagt sig på henne och haft torrsex. Hon fick inte gå ut och kände sig som en slav. När hon ringde till Filippinernas konsulat för migrantarbetare i Dubai för att få hjälp, svarade de att hon skulle säga ifrån och om det inte hjälpte kunde hon alltid be.
– Be, säger Cyrine med avsmak, fattar du att folk blir desperata? Det slutade med att en annan tjej i Migrante hjälpte henne att fly mitt i natten. Sedan gick hon till polisen för att anmäla mannen, men polisen sa bara att hon skulle åka tillbaka till Filippinerna.
Syftet med migrantarbetarkonsulatet är att det ska hjälpa filippiner i Dubai, men enligt Migrante är det sällan de är till någon hjälp. Det som de däremot gör bra är att driva en skyddsbostad för kvinnor på flykt från arbetsgivare som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Under vår tid i Dubai gör vi flera försök att få träffa hembiträden, men det faller gång på gång av samma skäl: de kommer inte ut ur sina hem. Arbetsgivaren vägrar släppa dem ifrån sig. Ibland kan de inte ens kommunicera med någon utanför, eftersom de får sin mobiltelefon beslagtagen.
Förutom alla övergrepp på dem som arbetar som hembiträden har Dubai blivit ett centrum för trafficking och prostitution i Mellanöstern. För en stad som slår knut på sig själv för att tillfredställa sina rika besökares alla behov är sexhandel en grundbult. Tiotusentals kvinnor från Afrikas och Asiens fattiga länder slavar som prostituerade i Förenade Arabemiraten, enligt en färsk rapport från US State Departement. Antingen säljs de i sina hemländer till agenter som sedan tar dem till Dubai, eller så kommer de till Dubai med löfte om ett bra jobb men tvingas istället in i sexhandel.
Sedan USA:s invasion av Irak har ett stort antal irakiska kvinnor fallit offer för sexhandeln. Organisationen Women’s Freedom uppskattar att 3500 irakiska kvinnor försvunnit från Irak de senaste tre åren, varav många nu tros arbeta som prostituerade i Gulfregionen.
Ändå syns få tecken på prostitution på Dubais gator. De prostituerade finns där ”kunderna” finns – på de privata badstränderna och på lyxhotellen. I den amerikanska rapporten berättar en hotellbesökare: ”Jag har aldrig tidigare sett en sådan upp-i-ansiktet-prostitution som i Dubai. Jag hann bara kliva in i hotellhissen innan en rysk kvinna helt öppet försökte följa med mig in på rummet.”
I Dubais nybyggda finare kvarter ligger organisationen City of Hope. Ett hus dit alla möjliga kvinnor kommer för att få skydd. Gemensamt för dem alla är att de har utsatts för våld från män. Föreståndaren heter Sharla och är en excentrisk amerikansk kvinna i hijab och högklackat som för 22 år sedan gifte sig med en man från Dubai, totalomfamnade den arabiska kulturen och flyttade hit.
I början av 1990-talet började hon, tillsammans med andra västerländska kvinnor i Dubai, att bygga upp en kvinnogrupp som sedan blev organisationen City of Hope. I skyddsbostaden bor idag omkring 30 kvinnor, vissa med barn. Sharla vill helst vara mamma till alla och så fort ett barnskrik hörs i huset avbryter hon intervjun och rusar dit för att trösta.
Hon har blivit förföljd, dödshotad och varit i öppen strid med staten. Länge var verksamheten hotad, men idag har organisationen accepterats och kommer snart till och med att öppna en ny skyddsbostad i emiratet Ras Al Khayma.
En av kvinnorna hos City of Hope i Dubai är 22-åriga Suban från Uganda. Hon kom hit för ett knappt år sedan efter att ha gått klart sin utbildning i företagsekonomi. Suban skaffade ett besöksvisum till Dubai och åkte hit för att söka jobb. Ganska snart blev hon anställd som receptionist på ett stort lager- och godsföretag.
– Allt verkade bra. Tills en dag när de andra på kontoret hade ledigt och bara chefen, en emiratier, var där. Plötsligt kom han fram och slog mig i ansiktet så att jag svimmade. Efter det våldtog han mig och förde mig sedan till en lägenhet där han låste in mig.
I två månader var Suban inlåst i lägenheten, utan att kunna kontakta någon. Under tiden våldtog hennes chef henne upprepade gånger och hotade att döda henne om hon försökte fly eller kontaktade polisen.
Dödshotet till trots lyckades Suban fly. En kväll när chefen druckit sig väldigt full och glömt nycklarna framme passade hon på. Hon väntade tills han somnat och sedan tog hon nycklarna och stack.
Den första tiden vågade hon inte gå till polisen utan bodde hos kompisar från Uganda. Men när hon inte kunde betala för sig fick hon inte bo kvar.
– Jag tvingades bo på gatan och blev väldigt sjuk, samtidigt upptäckte jag att jag var gravid. Som tur var träffade jag på en man som arbetade på en organisation för mänskliga rättigheter. Han tog mig hit till City of Hope. Hade han inte gjort det hade jag nog varit död nu.
Tillsammans med Sharla gick hon till polisen för att anmäla sin chef. Men polisen vägrade göra något, de sa att det inte fanns några bevis för att Suban hade blivit våldtagen och att det inte ens var lönt att göra en undersökning. Istället, meddelade polisen, riskerar hon fängelse för att ha haft utomäktenskapligt sex.
När vi träffar Suban ska hon inom en månad föda sin chefs barn. Helst skulle hon vilja åka hem till Uganda och föda det, men hon är förbjuden att resa av polisen. City of Hope och Subans plan är nu att själva finansiera ett DNA-test av barnet och på så sätt bevisa att hon blivit våldtagen. Tills dess fortsätter hon bo kvar i skyddsbostaden.
– Jag känner mig trygg här. Det är många här som har varit i samma situation som jag. Nu hoppas jag bara att förlossningen ska gå bra. Sedan vill jag åka tillbaka till Uganda.
* * *
Dubai är ett myller av människor från olika länder, särskilt märks det på de trånga gatorna i Deira – stadens traditionella handelskvarter. Indierna dominerar. Kliv in på rätt gata och du blir förflyttad till vilken indisk storstad som helst, komplett med hindutempel och chaiförsäljare. Men det räcker med att gå 50 meter därifrån och sätta sig på ett kafé för att få trängas vid borden med somaliska sjömän och leksaksimportörer från Tanzania. Om du inte råkat gå in på den ryska restaurangen bredvid vill säga. Och i taxin som tar dig därifrån är det mycket möjligt att du möts av en pakistansk chaufför som spänt följer radions rapporter om hans hemlands öde i en cricketmatch.
95 procent av alla arbetare i Förenade Arabemiraten är migrantarbetare, om man räknar bort de statligt anställda, vilka i princip enbart är emiratier. Och av de nästan tre miljoner som migrerat till Dubai för att arbeta är en av fem byggnadsarbetare. Det är de som gör Dubai till världens snabbast växande stad, och som hittills har flyttat närmare en miljard kubikmeter sand för att bygga fyra konstgjorda övärldar, varav tre är formade som palmer samt ”The World” – ett örike uppbyggt som en världskarta och som ger den som har några hundra miljoner kronor över möjlighet att köpa en egen bit av världen. (Samtliga delar av USA är uppköpta, men hela Afrika och delar av Europa är ännu till salu. Dock inte England, vilket Rod Stewart lagt beslag på.)
Förutom konstgjorda övärldar ska det bli konstgjorda laguner, konstgjorda kanaler, konstgjorda stränder och så vidare. Runt dessa skapelser far skyskraporna upp som nyfunnen olja ur sanden. Grovt uppskattat är projekt för 700 miljarder kronor på gång just nu eller inom den allra närmaste framtiden – det är nästan dubbelt så mycket som alla utländska investeringar i Kina förra året.
Enbart på en av palmöarna jobbar 40000 personer, vilket skulle vara tillräckligt för att under morgontimmarna skapa en lokal trafikstockning. Så arbetarna skeppas istället in från olika ställen längs kusten.
I anslutning till just denna palm ligger Dubai Marina – Dubais största byggarbetsplats just nu. Flera hundra meter fyllda av stommar till enorma skyskrapor som tävlar med varandra i höjd och exklusivitet. Bland dem finns The Princess Tower som med sina 107 våningar och 414 meter kommer att bli världens högsta bostadshus. Turning Torso når inte ens upp till midjan på Princess Tower.
Arbetarna i sin tur framstår som myror när de kryper runt på skyskraporna. Hundratals meter upp i luften står de på skrapornas toppar och svetsar, på små bryggor hissas de upp och ner längst fasaderna för att fästa fönsterpaneler.
Det är sen eftermiddag och byggandet är på väg att avslutas för dagen. I takt med skymningen fylls vägarna av arbetare i blå overaller. I långa rader väntar de på de vita bussarna som ska ta dem till arbetarlägret. När bussarna börjar rulla följer vi efter tillsammans med vår lokala kontakt som har lovat att ta oss in i lägret.
Resan går rakt ut i öknen på flerfiliga motorvägar, men eftersom alla vägar i regel är helt igenproppade i rusningstrafiken blir det en lång och seg åktur, och när vi till slut kommer fram till Sonapars arbetarläger är det mörkt.
Kontrasten mot Dubai är stark. Det rena och putsade Dubai badar i ljus. Sonapar saknar gatubelysning. Lägrets vägar är sandiga och dammiga och en vägg av stinkande sopor möter vid ingången. På gatorna rullar vägmaskiner, lastbilar och de vita bussarna.
Det bor ofattbara en halv miljon arbetare här, ändå finns det bara en handfull små affärer, resten är oändliga rader av stora betonglådor med tre våningar i varje. Nästan alla i lägret kommer från Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal. Många är analfabeter, samtliga är män och majoriteten jobbar inom byggindustrin.
Vi rullar in en bit i lägret, svänger av och parkerar på en sidogata och går sedan snabbt ur bilen in genom en grind. Väl inne vinkas vi in till vakten, som vår kontakt känner.
Mohammed, som vakten heter, lever sitt liv i Dubai på några få kvadratmeter. I sitt vaktrum har han ett skrivbord, en stol och en säng. Här jobbar han varje dag och här sover han varje natt.
Efter några minuter är hans lilla rum fyllt av arbetare som kommer in för att ge oss sina historier.
28-årige Salamet har en sorgsen blick, men är glad över att få berätta om sitt liv. Han jobbar som murare, nio timmar om dagen, sju dagar i veckan och har en månadslön på 750 dirhams (1500 kronor). Som så många andra har han skrivit under ett kontrakt som binder honom vid företaget i flera år. Ofta tvingas han och hans arbetskamrater jobba övertid, i regel utan extra betalning.
– Det här är inte ett liv. Jobbet är inte bra alls och lönen är väldigt låg. Samtidigt tjänar ägarna som vi bygger för enormt mycket pengar på vårt arbete. Vi borde ha minst 1500 dirhams i lön. Det händer att vi får en dag ledigt ibland, men det är inte så ofta.
Tills för fyra år sedan jobbade Salamet med att sälja smycken hemma i delstaten Rajasthan i nordvästra Indien. Men pengarna räckte inte för att kunna försörja familjen så han gjorde som så många andra – tog ett lån och åkte till Dubai.
– Jag förväntade mig mycket av att komma hit. Jag trodde att jag skulle tjäna en massa pengar. Men jag insåg snabbt att det trots allt var bättre i Indien. Jag skickar hem det mesta av lönen till familjen, men kan själv inte spara några pengar alls.
Salamet önskar att arbetsgivaren kunde betala en hemresa. Nu måste han betala den själv och att spara ihop till en flygbiljett tar väldigt lång tid, vilket gör att han nästan aldrig träffar sin familj.
– Livet känns hopplöst. Jag vet inte vad vi ska göra för att förbättra vår situation. Om alla enades och gick ihop skulle det gå, men det är så få som vågar göra motstånd. Alla är rädda för att bli deporterade.
Den sammanbitne och allvarlige Razak är 33 år. Lönen är det värsta, säger han. Han tog ett lån på motsvarande 17000 kronor och lämnade familjen i Indien för att komma hit, och först nu, efter fyra år, har han blivit klar med avbetalningen av lånet. Nu återstår bara räntan och sedan kanske han kan börja spara lite pengar – om han orkar. Livet i Dubai är tufft.
– Bostäderna är väldigt dåliga. Vi bor mitt ute i en öken vilket gör att det blir superhett året om, men särskilt på sommaren. I rummen finns ingen luftkonditionering om man inte köper själv, vilket nästan alla har tvingats göra. Dessutom måste vi köpa kokutrustningen och gasen själva. Även maten kostar pengar. Till slut blir det inte mycket kvar.
Mohammed är 22 år och har än så länge bara varit ett år i Dubai. Han tjänar 600 dirhams i månaden, men är ändå ganska nöjd. Inget kunde vara värre än det fattiga livet i Indien, säger han. Men när jag frågar vad han tycker om sitt liv i Dubai slår han om.
– Så här hade jag faktiskt inte trott att livet skulle bli. Jag trodde att jag skulle kunna tjäna pengar, kanske öppna en affär hemma i Indien och betala så att min syster kan gifta sig. Nu är livet ingenting och jag kan inte göra något som helst åt det. Det enda jag kan göra är att jobba.
Lägret är välstädat, men sanden dammar överallt eftersom inga vägar är asfalterade.
Tvättrummet och toaletterna delas av flera hundra arbetare. Vägg i vägg ligger köket där några står och lagar mat.
Salamet visar sitt rum som ser likadant ut som alla andras, 20 långsmala kvadratmeter som rymmer sex våningssängar längs väggarna. I mitten en gång som leder fram till den lilla tv:n i bortre änden av rummet. I taket sitter lysrör, på väggarna bilder på kända skyskrapor i Dubai, sida vid sida med Koranverser. Alla i denna del av lägret är muslimer. Rummets väckarklocka är formad som en moské och väcker med hjälp av böneutrop.
Moskéklockan visar på halv åtta. På golvet sitter några och kollar på en Bollywood-film på tv:n. Andra sitter på golvet och äter mat, en har gått och lagt sig för att sova.
– Det är ganska bra standard i det här lägret, på andra ställen är det mycket
värre. Och vi kommer bra överens, i vårt rum är vi lite som en familj, säger Salamet.
600 personer bor i denna lilla del av lägret, ändå syns inte så mycket folk på gårdsplanen utanför. De flesta håller sig inne på rummen.
På väg därifrån springer en man ifatt oss. Han heter Rajkumar och vill också berätta. Hemma i Indien har han en fru och två barn och kan inte beskriva hur mycket han saknar dem.
– Alla har blivit lurade här. De säger att man ska få bra mat, bra bostad, hög lön – men inget stämmer!
* * *
I september förra året kokade ilskan över.
Arbetarna på byggnadsföretaget Al Hamed hade inte fått sin lön på fyra månader. När matserveringen slutade sälja på krita samlades arbetarna till ett strejkmöte.
– Vi sa att antingen blir vi deporterade för att vi strejkar eller så får vi ut våra obetalade löner. Vi hade inget val, vi var beredda att ta risken, berättar migrantarbetaren Ali i en intervju med Human Rights Watch.
I stället för att fortsätta bygga Dubais lyx lade 800 byggnadsarbetare ner sina verktyg och gick rakt ut på huvudvägen Sheikh Zayed Road och blockerade den. Nästan omedelbart fick de två månadslöner i handen och löfte om att få resten av den uteblivna lönen om de återgick till arbetet.
– Men idag, mer än ett halvår senare, har vi fortfarande inte fått pengarna. Dessutom har företaget deporterat ledarna för strejken och saker och ting har bara blivit värre, säger Ali.
Men Al Hamedarbetarnas korta strejk inspirerade till nya protester. I mars 2006 satte migrantarbetarna marken i gungning vid ett av Dubais största skrytprojekt, Burj Dubai, som 2008 kommer att bli världens högsta byggnad, svindlande 800 meter rakt upp i luften. Gnistan som utlöste elden kom när 2500 utmattade arbetare väntade på bussarna som skulle ta dem till deras förläggning i öknen. I väntan på de försenade bussarna började vakterna att trakassera arbetarna och plötsligt exploderade år av ackumulerad vrede. Arbetarna övermannade vakterna och slog ner dem. Sedan gick de loss på byggarbetsplatsen. De satte företagsbilar i brand, krossade byggnadsmaterial och inne på byggkontoret slog ursinniga arbetare sönder datorer och arkiv.
Morgonen därpå trotsade arbetarna polisens order om att återgå till arbetet. Samtidigt anslöt sig byggnadsarbetare på den nya internationella flygplatsen till den vilda strejken.
Efter hot om fängelse och deportation kände sig arbetarna snart tvungna att avbryta strejken, men händelsen fick ett stort genomslag internationellt. Under våren följde fler protester och hemliga fackmöten hölls där man planerade aktioner mot lyxhotellen och shoppingcentren. I somras blockerades Sheikh Zayed Road återigen och regeringen svarade med att direkt lova förbättrade arbetslagar.
I höstas var det taxichaufförernas tur. Genom att en dag bara låta bilarna stå stilla på gatorna orsakade de panik i den sårbara Dubaitrafiken. Precis som för byggnadsarbetarna föll arbetsministeriet omedelbart till föga för chaufförernas krav.
Ändå låter den stora resningen bland Dubais arbetare vänta på sig. De som ledde strejkerna har deporterats och de som deltagit riskerar fängelse eller att bli stämda.
Men andra arbetsplatser fortsätter motståndet i det lilla. Som på flygplatsen där filippinska Cecilia jobbar. Hon står i receptionen för ett tvätteri som har hand om flygpersonalens uniformer. Cecilia är 46 år och säger sig vara för gammal för att låta sig tryckas ner av chefen. Säger chefen att hon och hennes arbetskamrater inte har tid att äta lunch, äter de lunch ändå. Och när hon var sjuk sa chefen att hon inte fick vara hemma.
– Men jag vägrade och lät receptionen vara stängd hela den dagen. Chefen vågade inte göra något eftersom jag kunde visa upp ett läkarintyg, säger hon.
Cecilia tjänar bättre än många andra, 1400 dirhams, vilket kan jämföras med indierna som sköter själva tvätten och tjänar 500 dirhams. Det innebär inte att hon är nöjd. Chefen tjänar 30000 dirhams.
– Det är inget annat än rasdiskriminering. Är du arab eller europé får du en hög lön, är du filippin eller indier får du en urusel lön.
Under Cecilias fem år i Dubai har hennes lön inte höjts med mer än 200 dirhams, samtidigt har priserna i Dubai stigit kraftigt och närmar sig nu svensk nivå. Hälften av lönen går åt till mat och husrum, resten skickar hon hem. Hennes man är sjuk i diabetes och beroende av att kunna köpa mediciner. Dessutom finansierar hon sin sons studier på den billigaste statliga högskolan hon kunde hitta.
– Jag har inget liv här. Jag jobbar hela dagen och sedan går jag hem och sover. Varje dag är likadan, jag har aldrig ledigt. I Filippinerna tror folk att man har massor av pengar bara för att man jobbar i Dubai, men så är det ju inte, säger hon
Nu har Cecilia startat en namninsamling mot de kollektiva löneavdrag som chefen gör när något kommit bort i tvätteriet. I ett land som detta kan en så enkel sak vara en stor utmaning, men Cecilia vill göra mer än samla in namn.
– Vi borde ha mer fackliga rättigheter. Hade vi haft fackföreningar skulle vi kunna ställa tuffare krav och strejka om det behövdes.
Löften om att de fackliga rättigheterna ska stärkas, att det rentav ska bli tillåtet med fackföreningar, duggar tätt i medierna som oftast är väldigt lojala mot de shejkfamiljer som styr landet. Det senaste löftet var att fackföreningar skulle bli tillåtna i slutet av 2006. Men hittills har inget lagförslag presenterats, istället införde arbetsministeriet i september en ny lag som förbjuder arbetare som deltagit i en strejk att fortsätta arbeta i landet.
Så vad skulle egentligen hända om migrantarbetarna i Dubai strejkade för en dag?
Medlemmarna i Migrante skrattar åt frågan, eller snarare åt det självklara svaret. Allt skulle stå still.
– Företagen skulle inte ha råd. De skulle tvingas böja sig för arbetarnas krav, säger Ryan som just slutat pooljobbet för dagen.
Vi träffas i ett nybyggt köpcentrum tillsammans med andra arbetare från filippinska Migrante.
Denna kväll är kafébiträdet Mark med. Han jobbar på ett amerikanskt bagelkafé i ”Media City” och har ungefär samma lön och arbetsförhållanden som Ryan. Mark är 21 år gammal och liten och späd. Hans ögon är glansiga av trötthet.
– Du tvingas leva för att jobba. När jag jobbat klart skyndar jag mig hem för att sova så att jag orkar jobba dagen efter. Även när jag har en ledig dag försöker jag vila för att orka jobba sedan. Det är väldigt dåligt, för det spelar ingen roll om jag jobbar hårt, jag kan ändå inte ge möjligheten till ett bra liv för mina två barn hemma i Filippinerna. Det enda positiva är att de i varje fall överlever.
Mark ser inte särskilt hoppfullt på framtiden och beskriver det som att företaget han jobbar för håller honom i ett strypgrepp. Men när jag frågar vad som skulle kunna förändra situationen vaknar hans trötta ögon till liv.
– Kanske skulle det bli förändring om det kom till en stark organisering. Man borde bygga en allians med arbetare från olika länder och från olika branscher. Vi borde kämpa tillsammans. Ställa nya krav, förhandla med företagen eller regeringen.
Han gillar de kravaller och strejker som varit.
– De ökar arbetarnas makt och höjer deras röster. Det kan vara en start, ett genombrott, säger Mark entusiastiskt.
De andra fyller i.
– När det väl släpper kommer det att bli som en vulkan, arbetarnas motstånd kommer inte att kunna stoppas, vare sig Migrante är inblandade eller ej, säger Cyrine.
Så när kommer det att ske?
– När Dubais olja tar slut, säger Ryan.
Ryan skulle väldigt gärna vilja bli fotograf, men inser att det kommer att dröja. Så i väntan på vulkanutbrott och oljebrist försöker han lära sig fotografering ändå. När turisterna vill ha ett foto av sig själva framför poolen, och de ber Ryan att ta bilden, passar han på. Han tar god tid på sig. Snabblär sig kameran, kollar igenom dess inställningar och testar nya saker varje gång. En dag hoppas han kunna köpa en egen kamera.
För det skulle det krävas en rejäl löneförhöjning, som inte kommer att ske av sig själv. Det finns nämligen 191 miljoner migrantarbetare i världen idag. Och många, många fler står redo att ge sig iväg om de bara får chansen.
– Chefen säger att det finns massor av folk som kan ta ditt jobb, till en ännu lägre lön. Så om du inte är nöjd anställer de bara någon annan. Det är den smärtsamma sanningen, säger Ryan.
De flesta av de intervjuade har inte velat ha med sitt efternamn i tidningen av rädsla för att bli deporterade.
