Amazon har på sitt FC i Passo Corese utanför Rom infört säkerhetsåtgärder mot covid-19 som gjort det ännu svårare för anställda att tala med varandra under skiften. Foto: Julia Lindblom

Pyjamasdagar och osäkra jobb – så funkar Amazons lager

Snart öppnar Amazon i Sverige, men vad är det för ett företag? Arbetaren reser från Amazons äldsta lager i Europa till ett av de allra nyaste och mest robotiserade, för att prata med arbetare och företagsföreträdare om arbetsförhållandena och företagskultur.

De senaste åren har Amazon under september månad anordnat en global välgörenhetskampanj till stöd för cancersjuka barn. På Amazons FC:s runt om i världen uppmuntrar företaget sina anställda att komma till skiften i pyjamas, eftersom de sjuka barnen tillbringar en stor del av tiden i sängen. Amazon delar inför välgörenhetsdagen, som går under namnet ”Amazon Goes Gold”, ut foldrar med grafiska illustrationer om hur man bör klä sig anständigt.

Det går bra med en heltäckande pyjamas, men inte med ett nattlinne som slutar ovanför knäna. Det går bra att ha på sig en t-shirt med stålmannen-tryck, men inte en med sitt favoritbands logga. I Bad Hersfeld detta år ger Amazon bort fem euro till välgörenhet för varje anställd som kommer utklädd till skiftet. I italienska Passo Corese uppmuntrades manliga anställda under en liknande välgörenhetsdag förra året, ”Movember”, att låta mustaschen växa ut i solidaritet med människor med prostatacancer.

Detta är några av flera återkommande tillställningar som Amazon arrangerar på sina lager varje år. Skruvade inslag som den så kallade ”Pyjamasdagen” är inte främmande i den företagskultur som representerar Amazon eller andra moderna företag, men det som utmärker Amazon som techföretag är att de har tusentals lagerarbetare i låglönesektorn.

Amazons lager kallas för ”Fulfillment centers”, FC:s, och finns utspridda i ett femtontal länder runt om i världen. När Amazon för över tjugo år sedan etablerade sig i Europa fokuserade de på den tyska marknaden. Att Amazon då valde att påbörja verksamheten i Bad Hersfeld var ingen slump. Staden genomkorsas av flera stora motorvägar i alla väderstreck och är en viktig nod i Tysklands logistiska nätverk. Från den lilla tågstationen går det regelbundet snabbtåg till Frankfurt såväl som till Berlin. Den vykortsvackra staden ligger med andra ord mitt i Tyskland. Här finns vindlande gränder, idylliska korsvirkeshus och en av Europas äldsta katedraler från medeltiden. 

Bad Hersfeld har genomgått många industriella förändringar genom åren. Staden hade tidigare en stor textilindustri, men är i dag alltigenom präglad av logistikbranschen. I Bad Hersfeld och dess omgivningar bor det i dagsläget omkring 30 000 personer. 3 500 av dessa, över 10 procent av befolkningen, arbetar på Amazon som också är den största arbetsgivaren i kommunen. Varje sommar reser kulturintresserade människor från hela Tyskland till den lilla staden. Då sätter kommunen upp en teaterfestival i de gamla katedralruinerna i stadsparken.

Evenemangsaffischerna sitter när jag besöker staden fortfarande uppsatta på elskåp och fasader. Amazons diskreta logga skymtar i kanten. Amazon har nämligen också inflytande över stadens kulturliv. Borgmästaren har en god relation till företaget som ger stöd till större evenemang som teaterfestivalen. Samtidigt försöker Amazon undvika att betala skatt i Tyskland, och slussa intäkterna vidare till Luxemburg där företaget har sitt högkvarter. 

Foto: Julia LindblomAmazons lager i Bad Hersfeld är ett av de äldsta i Europa. Det var i Bad Hersfeld som Amazon etablerade sig när de ville nå ut till den europeiska marknaden 1999.
Foto: Julia Lindblom
Amazons lager i Bad Hersfeld är ett av de äldsta i Europa. Det var i Bad Hersfeld som Amazon etablerade sig när de ville nå ut till den europeiska marknaden 1999.

Amazons pressekreterare Stephan Eichenseher hälsar mig välkommen i receptionen. Min ankomst registreras och jag får ett passerkort att hänga om halsen. Mittemot receptionen står ett konstgjort träd i vilket det hänger färgglada små lappar i snören. Det är önskningar och hälsningar som anställda fått skriva ned i samband med välgörenhetsdagen. 

Stephan Eichenseher nickar mot trädet och säger att det är förtjusande att så många dagen innan kommit till jobbet i pyjamas. Han visar mig in i ett studioliknande rum där besökare brukar samlas inför Amazons guidade turer. På väggen hänger en stor karta där Amazons alla FC:n i Tyskland finns utmärkta.

– Allting började här på Amazon i Bad Hersfeld 1999. Det här är ett Traditional FC. Det gäller för oss att ha standardiserade processer, men det finns såklart undantag, förklarar Stephan Eichenseher. 

Det finns olika kategorier av Amazonlager; Sortable, Non-Sortable och Mixed. Större och tyngre varor hanteras på de lager som klassificeras som ”Non-Sortable”, medan böcker, leksaker och mindre föremål hanteras som ”Sortable”. Kort och gott det mesta som ryms i Amazons svarta förvaringsboxar, de som på Amazonspråk kallas för ”totes”. 

I Bad Hersfeld på de två stora lagren handlar det dock om varor som kräver särskild hantering. På lagerenheten FRA1 hanterar man alkohol och drycker och på FRA3 hanterar man kläder och skor. I Amazons europeiska logistiska nätverk finns en noga planerad inventering över vilka produkter som hanteras på vilket lager. När konsumenter i Sverige handlar från Amazon är det därför långt ifrån säkert att varorna levereras från det kommande lagret i Eskilstuna under de arbetsförhållanden som kommer att råda där.

Foto: Julia LindblomStephan Eichenseher är pressekreterare för Amazon i Tyskland.
Foto: Julia Lindblom
Stephan Eichenseher är pressekreterare för Amazon i Tyskland.

Vi dröjer vid tavlan och pressekreteraren pekar ut det nybyggda robotiserade FC:t i Winsen för mig. Plötsligt kommer Stephanie Schreiber, högsta chef, så kallad ”General Manager” för Amazon i Bad Hersfeld, in genom dörren med andan i halsen.

Hon förklarar att hon precis varit på ett ”Birthday Roundtable” med sina deltidsanställda. Det är ett möte då anställda på Amazon som fyller år samma månad får möjlighet att träffa den högsta chefen under vad som ska föreställa avslappnade former. De dricker kaffe och äter tårta, men får också möjlighet att ställa frågor och komma med invändningar gällande arbetsmiljön.

Stephanie Schreiber berättar att de under mötet diskuterat air-condition, hur man ska motverka rökningen på parkeringen och att det numera saknas mikrovågsugnar i kantinen. 

– Vi tog bort mikrovågsugnarna på grund av brandrisken. Någon lagade mat med förpackningen på och en av mikrovågsugnarna höll på att fatta eld. I dag berättade jag varför de är borta och inte kommer tillbaka, förklarar hon med ett bestämt tonfall.

Jag frågar Stephanie Schreiber vad hon tänker om relationen mellan Amazon och Verdi. Sedan 2013 har fackförbundet kämpat för ett eget kollektivavtal och åtskilliga protester och strejker har genomförts på lager runt om i landet. 

– För det första måste du förstå att endast en liten del av vårt folk är fackanslutna. De flesta arbetar även under perioder av strejk, och är nöjda med sina jobb. Jag vill ha en god relation till mina anställda och till arbetsrådet. Det fungerar som en triangel, säger Stephanie Schreiber.

Foto: Julia Lindblom– Work Hard, det ligger i vårt DNA, säger Stephanie Schreiber, General Manager på FRA3 i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
– Work Hard, det ligger i vårt DNA, säger Stephanie Schreiber, General Manager på FRA3 i Bad Hersfeld.

Hur kan du hålla på med modern business som online-retail och arbeta med instruktioner från sextiotalet?

Stephan Eichenseher, pressekreterare för Amazon i Tyskland

I Tyskland är det lag på att så kallat arbetsråd får finnas på varje arbetsplats som har ett visst antal anställda. Arbetsrådet har också inflytande på arbetsplatsen och kan godkänna om arbetsgivaren ska avskeda eller anställa nya personer. Trots att Amazon officiellt inte förhandlar med Verdi och vägrar teckna kollektivavtal, har fackförbundet flera representanter i arbetsrådet och viss möjlighet att påverka arbetsplatsen.

Stephan Eichenseher säger att många anställda inom logistikbranschen säkert skulle tjäna mindre med ett kollektivavtal. 

– Vi har till exempel förmåner som aktier som du inte hittar i ett kollektivavtal. Kollektivavtalet som finns i Tyskland kommer från sextiotalet och har inte uppdaterats sedan dess. Jobbeskrivningarna passar inte in i den moderna världen. Hur kan du hålla på med modern business som online-retail och arbeta med instruktioner från sextiotalet? Det funkar inte. Därför säger vi att fackföreningar och Amazon inte passar ihop, säger Stephan Eichenseher.

Amazon använder flera metoder som de beskriver som personalinflytande. Förutom så kallade ”birthday roundtables”, finns en stor anslagstavla vid ingången till produktionsområdet som går under namnet ”The Voice of Associates”. För att få åtkomst till tavlan behöver man ange sitt användarnamn, och sedan skriva förslag och synpunkter på hur säkerheten kan förbättras. 

Foto: Julia LindblomHR-avdelningen på lagret i Passo Corese i Italien. Istället för fackliga skyddsombud menar Amazon att anställda kan utöva personalinflytande genom att bland annat skriva på en anslagstavla vid namn "The Voice of Associates".
Foto: Julia Lindblom
HR-avdelningen på lagret i Passo Corese i Italien. Istället för fackliga skyddsombud menar Amazon att anställda kan utöva personalinflytande genom att bland annat skriva på en anslagstavla vid namn ”The Voice of Associates”.

Amazon har också en egen internvaluta som anställda belönas med om de arbetar övertid eller noterar säkerhetsrisker. I stället för fackliga skyddsombud kan anställda om de noterar en fara, till exempel att en kollega inte håller i ledstången när den går i en trappa, fylla i en blankett och belönas med så kallade ”swaggies”. Det går dock inte att lösa in sina hopsparade swaggies i pengar. I stället kan man köpa Amazons egen merch, som består av bland annat solglasögon i plast, vattenflaskor och t-shirts.

I just Bad Hersfeld har arbetsrådet lyckats avskaffa systemet med swaggies, genom att gå till en domstol och lyfta frågan om personintegritet och GDPR. Den interna valutan fungerar nämligen också som data som går att koppla till enskilda anställda. 

Stephanie Schreiber berättar att alla lokaler på FRA3 bär namn efter döda rockstjärnor, eftersom FRA3:s första general manager var en ”hardcore rockstar”. I det moderna Winsen är temat på lokalerna istället diskotek och barer. Stephanie Schreiber har själv valt att namnge en liten box efter Mozart. Den stora roboten som ska underlätta arbetet på lagret kallas för Chuck Berry.

Varje dag är ”Day one” här, som på vartenda FC.

Patricia Schade

Fyrtiofem minuter senare befinner jag mig på golvet i lagerbyggnaden. Patricia Schade arbetar som PR-assistent på Amazon i Bad Hersfeld och håller tourer för utomstående turister på Amazons lager två gånger om dagen, fem dagar i veckan. 

Foto: Julia LindblomPatricia Schade PR-assistent
Foto: Julia Lindblom
Patricia Schade PR-assistent

– Varje dag är ”Day one” här, som på vartenda FC. Nu börjar det närma sig helgen, så jag föreslår att vi fokuserar rundturen på Outbound-avdelningen, alltså det som ska levereras. Välkommen in i världens största walk-in closet, skrattar Patricia Schade.

Amazons lager är uppdelade i sektioner som bär samma namn världen över; Inbound och Outbound är de två viktigaste. Produkterna tas emot på Inbound-avdelningen och levereras vidare ut från Outbound-avdelningen. De placeras i de svarta boxarna, totsen. Det ”kaotiska systemet”, som tillämpas på Amazons FC:s, handlar om att så mycket utrymme som möjligt ska kunna frigöras.

Varorna sorteras inte utifrån sina respektive kategorier, utan systemet bygger på ett särskilt automatiserat inventeringssystem. Produkterna placeras till synes slumpvis på fria ytor, men i själva verket sorteras de med exakthet in i systemet med hjälp av streckkoder. Arbetet sköts med hjälp av tekniska algoritmer, och scannrar som registrerar streckkoderna på varorna. Detta gör att Amazon med exakthet kan mäta hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag. Det kaotiska systemet gör det också svårt för de anställda att skapa sig en översikt över lagret och produktionsprocessen. Algoritmerna vet mer än arbetarna.

Foto: Julia LindblomChuck Berry kallas den grå robot som skymtas bakom stängslet. FRA3 är ett lager som inte är robotiserat i lika hög grad som andra FC:n.
Foto: Julia Lindblom
Chuck Berry kallas den grå robot som skymtas bakom stängslet. FRA3 är ett lager som inte är robotiserat i lika hög grad som andra FC:n.

FRA3 i Bad Hersfeld är Tysklands äldsta lager och därför inte i lika hög grad automatiserat som de nybyggda lagren. PR-assistenten presenterar mig för den legendariske roboten Chuck Berry, som hon beskriver som en ”specialkollega”.

– Chuck Berry bryr sig inte om hur tunga de här varorna är. Han ersätter inte de anställda, utan snarare behöver han anställda för att kunna fungera. Han behöver sina IT-kollegor och sina andra kollegor som hjälper honom.

Patricia Schade förklarar att varorna efter att ha hanterats i Bad Hersfeld ofta forslas vidare till ett annat FC i Tyskland, Tjeckien eller Polen. 

– Vi har endast modevaror här i Bad Hersfeld. En kund kanske till exempel beställer byxor till ett barn, och vill ha det i samma paket som en leksak. Då måste byxorna skickas vidare till ett FC någon annanstans och sättas ihop med leksaken, och först då skickar vi vidare paketet till kunden. På det här lagret har vi inte båda varorna. Men i Katowitz i Polen har de också kläder, säger Patricia Schade.

Foto: Julia LindblomPå FRA3 hanteras modevaror som kläder och skor. Om du beställer ett par skor från Tyskland, scannas och paketeras dessa med stor sannolikhet i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
På FRA3 hanteras modevaror som kläder och skor. Om du beställer ett par skor från Tyskland, scannas och paketeras dessa med stor sannolikhet i Bad Hersfeld.

Stefan Wampler har en blå bricka, en så kallad ”badge”, om halsen och arbetar som Operations Manager på Amazon i Bad Hersfeld. Han växte upp i staden och har nu arbetat på företaget i tio år. Stefan Wampler berättar stolt att han började som packare på första nivån, men nu efter universitetsstudier i logistik lyckats avancera till sjätte nivån. 

Foto: Julia LindblomVarje dag hanteras tusentals varor på Amazons lager i Bad Hersfeld. Scannern mäter hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag.
Foto: Julia Lindblom
Varje dag hanteras tusentals varor på Amazons lager i Bad Hersfeld. Scannern mäter hur många varor som passerar mellan en lagerarbetares händer varje dag.
Foto: Julia LindblomStefan Wampler arbetar som Operations manager på Amazon i Bad Hersfeld.
Foto: Julia Lindblom
Stefan Wampler arbetar som Operations manager på Amazon i Bad Hersfeld.

Hierarkin på ett Amazon FC är strikt och arbetsdelningen på golvet tydlig. Förenklat kan man säga att de som packar, stuvar eller plockar befinner sig på första nivån. De kallas för ”pickers”, ”stowers” eller ”packers”. Därefter kommer så kallade ”leads”, som bär gula västar och fungerar som förmän. ”Area-managers” ansvarar över respektive avdelning under specifika skift, och därefter finns en så kallad ”Operations manager” som har större ansvar för Outbound- eller Inbound-avdelningen som helhet. Efter ”Operations Manager” finns det en ”Senior Operations Manager” som ansvarar för alla avdelningar och skift på ett visst område. Chefen på ett Amazonlager kallas för ”General Manager”.

– Jag ansvarar för hela Outbound: alltså picking-området, packing-området och shipping-området. Det är över 600 personer som jobbar på pick, pack och ship på det här skiftet just nu, så det är ganska många. Jag arbetade på pack-området i två och ett halvt år, sedan åkte jag till Madrid i fem månader för att hjälpa till att bygga upp deras Outbound-avdelning, säger Stefan Wampler.

Ungefär såhär ser arbetsdelningen ut på ett Amazon Fulfillment Center, FC.
Ungefär såhär ser arbetsdelningen ut på ett Amazon Fulfillment Center, FC.

I den italienska orten Passo Corese, två mil utanför huvudstaden Rom, bränner solen den här förmiddagen. Vi rör oss från det äldsta lagret i Tyskland, till ett av de nyaste och mest robotiserade lagren i Europa.

FC01 är det distributionscenter som ligger i anslutning till Italiens huvudstad Rom. Amazon etablerade sig i Piacenza i norra Italien, som är den mest industrialiserade delen av landet, för mer än tio år sedan. När lagret FC01 öppnade ville man också nå ut till den södra delen av landet. Det är numera ett av de mest moderna och robotiserade Amazonlagren i Italien.

Foto: Julia LindblomFC01 är ett av de mest robotiserade och automatiserade lagren i Italien. Det ligger i den lilla orten Passo Corese cirka två mil från huvudstaden Rom.
Foto: Julia Lindblom
FC01 är ett av de mest robotiserade och automatiserade lagren i Italien. Det ligger i den lilla orten Passo Corese cirka två mil från huvudstaden Rom.

När det invigdes i oktober 2017 sände den italienska statstelevisionen ett långt inifrån lagret-reportage till musiken av Kraftwerks ”We are the Robots”. Den 20 kvadratkilometer stora byggnaden färdigställdes på mindre än två år, på ett område där man tidigare bedrivit arkeologiska utgrävningar.

I Passo Corese var arbetslösheten stor innan Amazons etablering. Många ungdomar som i dagsläget arbetar på lagret har flyttat från andra orter i södra Italien i jakten på jobb. 

Francesca Gemma är 30 år och har arbetat på Amazon i tre år. Hon bor i den lilla byn Collevecchio som ligger fyrtio minuters bilfärd från lagret i Passo Corese. Flera av hennes jämnåriga vänner har lämnat byn eftersom det är svårt att få jobb, och när Francesca genom ett bemanningsföretag blev erbjuden anställning på Amazon tackade hon ja direkt. I dag har hon ett fast kontrakt, vilket också gör att hon vågar engagera sig fackligt.

Foto: Julia LindblomDe gula hyllrobotarna används framförallt på de mer robotiserade av Amazons lager. Så fort en robot är färdigpackad med varor skjutsas den iväg av sig själv i hög hastighet.
Foto: Julia Lindblom
De gula hyllrobotarna används framförallt på de mer robotiserade av Amazons lager. Så fort en robot är färdigpackad med varor skjutsas den iväg av sig själv i hög hastighet.

– Amazon har så många bemanningsanställda som arbetar under osäkra förhållanden. Folk blir inringda bara någon dag i förväg, och av rädsla att förlora jobbet tackar de alltid ja till passen. Om du istället för en grön vill ha en blå badge, som innebär en fast anställning, måste du anstränga dig extra hårt. I början vågade jag inte ens gå på toaletten, säger Francesca Gemma.

Hon menar att Amazon är fixerade vid produktivitet. 

– Du kan få en varning om du bara kommer en minut för sent till din arbetsstation. Men trots att du gör allting perfekt är det inte alls säkert att kontraktet förnyas, säger Francesca Gemma och fortsätter:

– Att som jag arbeta på packavdelningen är monotont och robotarna skjutsar ständigt fram nya varor. Det handlar inte bara om fysisk uthållighet, utan också mental.

Foto: Julia LindblomFrancesca Gemma har arbetat på lagret i Passo Corese sedan öppningen 2017. Hon bor i den lilla byn Collevecchio utanför Passo Corese, där det råder brist på jobb.
Foto: Julia Lindblom
Francesca Gemma har arbetat på lagret i Passo Corese sedan öppningen 2017. Hon bor i den lilla byn Collevecchio utanför Passo Corese, där det råder brist på jobb.

Amazon har ett särskilt sätt att sköta sina sociala medier i Italien. Anställda får under kortare perioder betalt för att under arbetstid svara på de kommentarer på Facebook där företaget kritiseras eller omnämns. De får också i uppgift att ge positiva motbilder när arbetsvillkoren och arbetsmiljön kritiseras. Dessa kallas för ”social medie-ambassadörer” och får samma låga timlön som när de arbetar i pack- eller andra avdelningar.

En genomsnittlig månadslön efter skatt ligger för en lagerarbetare i Italien på omkring 1250 euro. Skiften varar i cirka 8 timmar och varierar mellan morgon, eftermiddag, natt och dag, timersättningen blir 15 procent högre om man arbetar natt.

Många lageranställda vågar inte ställa upp på intervju av rädsla att förlora jobbet. Tills nyligen fanns det inte heller någon facklig organisering i Passo Corese.

Foto: Julia LindblomAmazon har under coronapandemin infört social distansering i högre grad på golvet.
Foto: Julia Lindblom
Amazon har under coronapandemin infört social distansering i högre grad på golvet.

Om de lyckas få igenom Proxemics här i Italien är detta allvarligt, eftersom det innebär övervakning på en helt ny nivå.

Alessandro Peschi, lagerarbetare på Amazons FC i Passo Corese

Alessandro Peschi är 28 år och har liksom många av sina kollegor flyttat från Kalabrien i södra Italien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese. Han berättar att säkerhetsföreskrifterna mot covid-19 ytterligare försvårat det för anställda att ha social kontakt på lagergolvet.

– Säkerhetsåtgärderna som Amazon infört mot pandemin har i dagsläget ingen tidsgräns. Amazon har skapat en situation som gör att vi även efter pandemin kan få se social distansering på golvet, säger Alessandro Peschi.

Foto: Julia LindblomAlessandro Peschi flyttade från Kalabrien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese.
Foto: Julia Lindblom
Alessandro Peschi flyttade från Kalabrien för att arbeta på Amazons lager i Passo Corese.

Han berättar att företaget nu försöker driva igenom ett säkerhetssystem vid namn ”Proxemics”, för att skapa social distansering på golvet och undvika att folksamlingar skapas. Proxemics har utformats av Amazons egna AI-experter och togs i bruk i mars. Systemet, som bygger på kameraövervakning, finns nu i lagerbyggnader runt om i världen.

– Om de lyckas få igenom Proxemics här i Italien är detta allvarligt, eftersom det innebär övervakning på en helt ny nivå. Men på de ställen där det finns facklig organisering är det svårare att få igenom det nya säkerhetssystemet.

Elena Cottini är pressekreterare på Amazon i Italien. Hon säger att företaget inte kontrollerar enskilda anställda, utan ser till helheten.

– Vi tar den stora datan från avdelningarna för att se om målen uppnås, säger Elena Cottini. 

Foto: Julia LindblomRast på Amazons lager i Passo Corese. På väggen står företagets motto "Work hard, Have fun, Make history" målat.
Foto: Julia Lindblom
Rast på Amazons lager i Passo Corese. På väggen står företagets motto ”Work hard, Have fun, Make history” målat.

Alessio Giuiusa, som vid tidpunkten för intervjun var Amazons General Manager i Passo Corese, instämmer och menar att företaget snarare ser till individuella beteenden när det kommer till säkerhetsrisker.

– Det kan handla om att en anställd har håret utsläppt, vilket kan utgöra en säkerhetsrisk. Då kan en manager komma och ge personen i fråga en hårsnodd, påpekar Alessio Giuiusa. 

Foto: Julia LindblomMassimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonarbetare i Lazio-regionen i Italien.
Foto: Julia Lindblom
Massimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonarbetare i Lazio-regionen i Italien.

Massimo Pedretti är facklig representant för CGIL och organiserar Amazonanställda i Lazioregionen, där huvudstaden Rom ligger. Han säger att det är svårare för facket att ha närvaro på Amazon i södra Italien. När Amazon startade upp i Turin i norra Italien tog det endast någon månad innan en facklig närvaro fanns på lagret, men i Passo Corese utanför Rom tog det närmare två år. Detta trots att Amazon enligt den italienska arbetslagen är skyldiga att förhandla med de stora facken CGIL och UIL.

Massimo Pedretti säger att Amazon ändå undviker förhandlingar och driver igenom bonusar och lönepåslag månader efter att facket föreslagit dem, så att dessa ska framstå som företagets egna initiativ. 

Men Amazon genomför enligt honom också omorganiseringar som kan få ödesdigra konsekvenser för hela den italienska arbetsmarknaden. 

– Just nu försöker Amazon få igenom att deras leveransbud i Lazio också ska arbeta på söndagar. I det logistiska kollektivavtalet står det inte uttryckligen att man inte får jobba på söndagar, utan endast sex dagar i veckan. Om Amazon lyckas driva igenom detta kommer alla andra logistikföretag ta efter, och så har man förändrat villkoren för en hel bransch, säger Massimo Pedretti.

Foto: Julia Lindblom Amazon håller i en utbildning för de som fått anställning på företaget. Numera hålls utbildningen online på grund av coronapandemin.
Foto: Julia Lindblom
Amazon håller i en utbildning för de som fått anställning på företaget. Numera hålls utbildningen online på grund av coronapandemin.

Nu i veckan, den 15 september 2020, var det återigen dags för välgörenhetsdagen Amazon Goes Gold. Det senaste mer lekfulla initiativet i Passo Corese ägde rum i slutet av januari, strax innan coronapandemin bröt ut. Det var ett träningspass som gick under parollen ”Amazon Olympics”.

Den dåvarande HR-chefen och lagerchefen klädde under evenemanget ut sig i färgstarka åttiotalstrikåer och peruker. De uppmuntrade anställda på lagret att göra hundratals situps och upphopp innan skiften. 

– De här tillställningarna är menade att göra arbetsplatsen rolig, och kanske får en att skratta för en dag. Men i stället för en dag med pyjamas på jobbet skulle trygga anställningar och värdiga löner vara att föredra, säger Massimo Pedretti.

Julia Lindblom

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
3 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad