– Jag hoppas att inga arbetare någonsin ska behöva gå igenom det lidande vi fick stå ut med. Det säger 21-åriga Shathi, en av de kvinnor som överlevde den stora textilfabrikskatastrofen i Bangladesh för snart tre år sedan. En katastrof som på olika sätt skakade om hela sektorn för färdigsydda kläder i landet.
Kollapsen av den nio våningar höga byggnaden Rana Plaza, som inhyste sju klädfabriker på de övre våningsplanen och en bank, butiker och kontor i bottenvåningen, räknas som den största klädfabrikskatastrofen i historien.
Nästan 1 200 personer dog och ett par tusen skadades, varav många av dem för livet. Fruktansvärda scener utspelade sig i förstaden Savar strax utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka den morgonen då fabriken rasade, den 24 april 2013, och de nästkommande dagarna.
Landets regering agerade långsamt och visade enligt kritikerna en ovilja att anslå tillräckliga resurser till räddningsarbetet. Samtidigt visade hundratals frivilligarbetare, som grävde fram döda och skadade med bara händerna, iklädda flipflops och utan annan utrustning än den de kunde skaffa fram på platsen, en enorm vilja att mobilisera. Ett engagemang som på olika sätt fortsatte långt efter att det akuta räddningsarbetet avslutats.
Vi som överlevde fick ingen ersättning från regeringen.
Shathi, överlevande textilarbetare
Men även på andra sätt har Rana Plaza ristat in ett märke i den bangladeshiska arbetarhistorien. Ett påkostat arbete för att göra arbetsplatserna, främst själva byggnaderna, säkra påbörjades och en sanering av hela klädindustrin inleddes. Många av de fabriker som inte lyckas nå upp till de nya, stränga reglerna tvingas stänga, och en certifiering av textilfabriker har inletts. Trots det återstår mycket att göra, och viljan från de utländska köparna att bidra har blivit starkt ifrågasatt.
Enligt en rapport som släpptes i början av året av de tre solidaritetsorganisationerna Clean Clothes Campaign, International Labour Rights och Maquila Solidarity Network, saknar till exempel 50 procent av de fabriker som levererar till svenska H&M adekvata brandutgångar: ”Över två och ett halvt år in i den process för säkerhet (ACCORD) som påbörjades efter Rana Plaza skulle alla H&M:s fabriker vara klara. I dag kan vi säga att inte en enda av dem är det”, skriver organisationerna i sin rapport.
Även arbetet med att samla in pengar till ersättning åt de döda arbetarnas familjer och till de arbetare som skadades möter motstånd från världens stora klädjättar. Fortfarande har till exempel den USA-baserade jätten Walmart vägrat att vara med och betala ut ersättningar, och solidaritetsrörelsen för klädarbetare tvingas ständigt bearbeta olika företag som inte vill ta sitt ansvar.
I februari 2016, nästan tre år efter katastrofen, åker jag ut till Savar för att träffa överlevande, familjemedlemmar och släktingar till de döda. Shathi är en av dem. Hon var 18 år när katastrofen inträffade och blev utdragen ur rasmassorna via baksidan av byggnaden.
– Jag hade bara arbetat där i tre månader, säger Shathi.
– Jag jobbade som ”helper”, ett av de minst kvalificerade arbetena i en klädfabrik. Jag tjänade 3000 taka (cirka 350 svenska kronor, redaktörens anmärkning) i månaden. Vi som överlevde fick ingen ersättning från regeringen, men jag fick 150 000 taka (cirka 16 5000 svenska kronor) från Bkash (en bangladeshisk NGO, redaktörens anmärkning). Pengar som senare försvann eftersom någon stal mitt bankkort och tog ut dem.
På grund av sina skador kan Shathi i dag inte arbeta stående, och hon tål inte ljus längre stunder. Hon säger att hon hört att en del av de utländska klädköparna har skickat rehabiliteringspengar till fabriken där hon jobbade, men att de pengarna aldrig kommit arbetarna till godo.
Även Aklima Akter Pakhi överlevde Rana Plaza. Hon sitter vid ett litet testånd på en bakgata i Savar. Aklima hade arbetat två år vid en av fabrikerna i Rana Plazakomplexet, och innan dess tolv år på fabriken Youngone i Savars exportproduktzon, EPZ 1.
– Jag skadade huvudet och händerna, säger hon och visar ett stort ärr uppe på huvudet och vrider på sin sneda vänsterhand.
– Jag lider fortfarande av det. Jag måste besöka sjukhuset varannan månad. Jag har försökt arbeta som skolstäderska, men jag klarar inte av det. Jag fick ingenting av regeringen, den ersättning som betalats ut har gått till dem som har anhöriga som dog. Jag bor i min mormors hus och får lite pengar av mina släktingar.
Plötsligt brister Aklima ut i en tyst gråt. Hon berättar att hon, för att överleva, var tvungen att dricka sin egen urin under de två dagar hon satt fast i rasmassorna. Försiktigt drar hon ned kanten på sin senapsgula sjal för att dölja de tårfyllda ögonen.
Landets huvudsakliga exportinkomster kommer från klädfabrikerna, så klädarbetarnas liv borde vara mer värda än vad de är.
Hanufa, överlevande och i dag frisör
För Hanufa, som också överlevde fabriksraset, tog livet dock en helt annan vändning efter katastrofen. Eftersom hennes man dog fick hon en ersättning på 450000 taka (nästan 50000 svenska kronor) från regeringen. Hon använde en del av de pengar som inte gick till makens familj till att starta en liten damfrisering i Savar. Stående i den lilla salongen, klädd i en starkt blå sari och med färgglada bilder på väggarna bakom sig, utstrålar Hanufa tillförsikt och framtidstro. Och trots att hon själv aldrig skulle gå tillbaka till en klädfabrik är hennes analys av situationen klar.
– Landets huvudsakliga exportinkomster kommer från klädfabrikerna, så klädarbetarnas liv borde vara mer värda än vad de är. Jag tycker också att de utländska köparna kan vara med och ta ansvar för hur det ser ut här. De borde förstå hur vi har det i klädindustrin.
Få av de människor jag pratar med i Savar har hört talas om fackföreningar. Enligt de fackrepresentanter jag träffar har det fackliga arbetet i klädfabrikerna dessutom försvårats efter kollapsen av Rana Plaza. En strategi från arbetsköparna är skapandet av så kallat gula fackföreningar, det vill säga företagsvänliga och samarbetsvilliga fack.
– Folk är räddare för att organisera sig nu. Fabriksägarna tänker inte låta någon fackförening komma in och ställa krav, säger Baharine Bahar, ordförande i Jago Bangladesh Garments Shramic Federation, JBGSF.
Folk är räddare för att organisera sig nu. Fabriksägarna tänker inte låta någon fackförening komma in och ställa krav.
Baharine Bahar, ordförande för den fackliga federationen JBGSF
I Anandapur, lite längre norrut i Savar, har olika vänstergrupper rest ett monument till minne av Rana Plazas offer. Framför den damm som numera täcker den plats där Rana Plaza stod, mellan rangliga, te- cigarett- och betelstånd, lägger vi ned en blomsterbukett vid monumentet och står tysta en stund med trafiken larmande på vägen bakom oss.
Därefter tar vi oss, tillsammans med medlemmar i en lokal fackförening, in i de smala gränderna bakom huvudgatan för att lyssna på några av de släktingar och familjemedlemmar vars anhöriga dog i någon av Rana Plazas sju klädfabriker.
Medan jag intervjuar fäder och mödrar, makar och makor till de omkomna strömmar fler och fler till. Det lilla garaget där vi sitter fylls undan för undan med dussintals drabbade. Med tummade dokument och skrynkliga, fotostatkopierade id-handlingar, och med bilder på de döda i sina händer, samlas de runt oss för att berätta historierna om de familjeförsörjare som dog den 24 april 2013.
Som Zaheda Khatum till exempel, vars dotter dog utan att kroppen återfanns. Zaheda som själv överlevde genom att hoppa ut genom ett fönster på fjärde våningen. Hon fick 200000 taka (22000 svenska kronor) men skadade benen så svårt att hon inte kan arbeta längre.
Eller Kolpona, en kvinna i 30-årsåldern, vars man dog. Kolpona minns alldeles tydligt den där ödesdigra onsdagsmorgonen. Hennes ögon tåras när hon berättar hur hon från sitt kök kunde se det enorma dammolnet från den sammanstörtande fabriken.
– Jag kunde se Rana Plaza från mitt köksfönster och jag förstod att någonting fruktansvärt hade hänt. Min son sprang iväg för att försöka rädda sin pappa…
För oss som förlorade någon i tragedin är det svårt att tänka på att arbeta i en klädfabrik, det är för hemska minnen förknippade med det.
Kolpona
Kolponas röst brister och hon torkar bort tårarna med en flik av den gråsvarta sari hon bär.
– Dagen innan hade arbetarna varit lediga eftersom det upptäckts sprickor i byggnaden. Men nästa dag, den 24 april, var de tvungna att arbeta igen, de blev beordrade dit trots sprickorna i huset och trots att bottenplanet utrymts. De var tvungna att arbeta! säger hon.
– Min man gav sig iväg utan att äta någon frukost den morgonen och sedan såg jag det där rökmolnet… Nu försörjer jag mig på att sy i hemmet. Jag köpte material för en del av de pengar jag fick av regeringen och jag hade redan en symaskin hemma. För oss som förlorade någon i tragedin är det svårt att tänka på att arbeta i en klädfabrik, det är för hemska minnen förknippade med det.
Andra jag pratar med har köpt en bit mark ute på landet och får in lite pengar på att hyra ut den, eller använder den ersättning de fått ut till att bekosta sina barns utbildningar. Som Parveen, en ung kvinna som saknar släktingar i Dhaka och vars man dog i fabriksraset. Nu arbetar hon som hembiträde och lever enligt henne själv ”ett fattigt liv”, men investerar pengarna hon fick i sina barns utbildningar.
Ytterligare andra ser ingen annan utväg än att ta arbete i någon av Savars alla klädfabriker, trots de traumatiska minnena – ta vid där dottern eller sonen eller maken slutade, trots rädslan för en ny fabrikskollaps eller brand. För dem finns inget annat val. Kadidja, vars 18-åriga dotter Shepali omkom i Rana Plaza, arbetar på Pioneer Ltd för 7000 taka i månaden (770 svenska kronor).
– Jag har två döttrar som går i skolan, och jag behöver pengar till dem. Vad ska jag göra?
Alla namn jag hör. Alla män och kvinnor med glädjeämnen och sorger, med föräldrar, barn och älskade. Människor med vänner och drömmar och minnen. Abdul Grumi och Abdul Aziz, Monica, Kolpona och Sabina, Rowoshon Ali, Mahmad Hasan och Abdul Momim. Lovely, dotter till Rohima, som var 25 år och hade tre barn. Tahora och Saleha Begum. Bilderna på dem, kanske de enda som finns, fasthäftade på de enkla dokumenten.
Många kom hit och pratade med oss, men någon hjälp utifrån har vi inte fått.
Mohammed Kalam
Besöken hos, och intervjuerna med de anhöriga och överlevande i Savar, har varit oändliga. Journalister från tv-kanaler och tidningar flockades i området direkt efter olyckan och arbetarna har besökts av både inhemska och utländska team, men någon annan hjälp än den de fått från regeringen och volontärerna har ingen av alla dem jag pratar med sett till.
– Många kom hit och pratade med oss, men någon hjälp utifrån har vi inte fått, säger Mohammed Kalam.
Förutom volontärernas arbete under olyckan, och det stöd de lyckades mobilisera efteråt, finns ett undantag som framstår som en oas i en öken av global ”arbetsdelning” och utsugning. Det undantaget utgörs av Oporajeo. Ett litet, arbetarstyrt företag som huserar i en av de dammiga gränder som sticker nedåt från huvudgatan genom Savar.
Vi får många sneda blickar på oss också, det är som om det inte är tillåtet att driva en fabrik där arbetarna styr.
Taslima Leeza, informationsansvarig för Oporajeo
Oporajeo startades av några av de frivilligarbetare som utgjorde den huvudsakliga räddningsstyrkan vid inledningsskedet av katastrofen och som också samlade in pengar och förnödenheter till de drabbade veckorna och månaderna efteråt. Nu driver några av dem en liten fabrik för tillverkning av främst juteväskor, shoppingbagar och t-shirts, både för den inhemska marknaden och för export.
I den lilla fabrikens ljusa och rena lokaler, med lagstadgade löner och reglerade tider arbetar för närvarande elva överlevande från Rana Plazakatastrofen.
Om inte en förmodat anlagd brand drabbat dem för knappt ett år sedan hade antagligen många fler arbetat där. Som flest har de varit 58 stycken. Oporajeo driver även en gratis skola för klädarbetarbarn och inhyser utan kostnad några av fabrikens anställda i små rum på den lugna och blomsterprydda, muromgärdade gården i Savar.
– När jag jobbade i fabriken på Rana Plaza gick jag dit, gjorde mitt jobb och fick min lön, det var allt, säger Helena, en av de överlevande som fick jobb redan vid starten av Oporajeo.
– Här däremot blir vi väl bemötta och det är en bra arbetsmiljö. Här är jag inte bara en arbetare vem som helst utan en del av hela fabriken.
– Efter Rana Plaza startades nio liknande initiativ. Men vi är det enda som lyckades överleva, säger Kazi Monir Hossain, som kallar sig själv ”verkställande arbetare” och är en av eldsjälarna bakom Oporajeo.
– Om man ska ha det här konceptet och kunna överleva måste man kunna sköta affärer. Vi har klarat av att sköta både affärerna, skolan och den NGO som vi startade och som är ansvarig för hela verksamheten. Och vi har ingen utländsk finansiering. Vi har sålt våra produkter till Tyskland, Schweiz och Sverige. Till grönsaksaffärer och till NGO:s. Vi har orders nu med, men vi har brist på både maskiner och arbetskraft för tillfället. Och till en viss del brist på pengar också. Vi startade ju upp igen nu i januari, efter den där branden vi drabbades av.
Här är jag inte bara en arbetare vem som helst utan en del av hela fabriken.
Helena, överlevande från Rana Plaza och nu textilarbetare på Oporajeo
Kazi Monir Hossain förklarar att produktionslinjen och arbetstakten bestäms av de överlevande som arbetar där, medan han själv är ansvarig för att skaffa fram orders och hans kollega Taslima Leeza sköter informationen.
– Vi är det enda arbetarstyrda företaget i Bangladesh. Alla som arbetar här är införstådda med kostnaderna och intäkterna. Och alla får den lagstadgade lönen. Får vi stora orders får de dessutom 50 procent av nettointäkterna, medan de övriga 50 procenten går till att utveckla verksamheten och skolan. Men vi får många sneda blickar på oss också, det är som om det inte är tillåtet att driva en fabrik där arbetarna styr, säger Taslima.
På eftermiddagen, när jag lämnar Savar, är staden inbäddad i ett dammigt och avgasbemängt soldis. Buckliga bussar, personbilar och fullastade och risiga lastbilar trängs med autorickshaws på den olycksdrabbade väg som skär genom området. Med 50 meters mellanrum, ensamma eller i klungor om tre och tre eller fyra och fyra, finns beväpnad säkerhetspersonal och uniformerade industripoliser utposterade kilometer efter kilometer.
Efter några relativt lugna år går återigen rykten om protester i den industrisektor som förser Bangladesh med 80 procent av dess exportinkomster. Det är ingen hemlighet att landets styrande vill undvika den arbetaroro som rådde runt 2009 och 2010, i samband med de stundtals våldsamma demonstrationer och protester som präglade kampen för en ny minimilön i sektorn. Protester som skrämde många utländska investerare och fick dem att hota om flytt till andra klädproducerande länder.
Med hjälp av de undantagslagar och inskränkningar i demonstrations- och mötesrätten som delvis fortfarande är i kraft i landet, kommer Sheik Hasinas devis ”Först utveckling – sedan demokrati” förmodligen att hållas fast vid till vilket pris som helst.
