Den nästan obefintliga skillnaden

Konst
Foto: Christer Strömholm
Marcel Duchamp. Infratunn.
Foto: Christer Strömholm

Ett bra begrepp: Marcel Duchamps ”infratunn”. Det betecknar en skillnad mellan två till synes identiska föremål eller företeelser, en skillnad som på något sätt kan förnimmas men inte nödvändigtvis med blotta ögat. Ungefär. När Duchamp ombads ge en definition av vad han egentligen menade framhärdade han bestämt att det infratunna var något man bara kunde ge exempel på. Till exempel: skillnaden mellan ljudet av ett pistolskott och ögonblicket då kulan lämnar mynningen, värmen på ett säte som någon nyss har suttit på, tobaksrök som också doftar av rökarens mun och doften av tobaksröken inuti munnen, två identiska massproducerade objekt.

Verkar det luddigt? Jo. Man förstår det kanske bättre om man tänker på resten av Duchamps gärning. Den franske konstnären var den förste att arbeta med så kallade readymades: helt vardagliga objekt som modifierades en aning, ställdes ut och således tvingade sig på betraktaren från ett nytt håll. Det estetiska omdömet, säger Duchamp, ligger som en infratunn hinna mellan uttalandena ”detta är en målning” och ”detta är inte en målning”. 

Men för Duchamp är det infratunna mer än en kantiansk distinktion mellan funktionella och estetiska objekt. ”Äta” är inte samma ord som ”ätit”, ”tables” är inte plural av ”table”. I själva verket finns här ingen som helst relation. Varje ord, objekt, förnimmelse har sin egen unika karaktär som separerar den från allt annat. När Duchamp definierar begreppet ”nominalism” ber han om ett slut på generella kategoriseringar. Han talar om de enskilda ordens ”plasticitet” som något radikalt annorlunda än det de refererar till – orden ska helst glömma att de alls har en referent, som den belgiske konsthistorikern Thierry de Duve har uttryckt det. Det intressanta är framför allt varför äta inte är identiskt med vare sig ätit eller själva handlingen ”att äta”. Kanske är konsten mer än något annat lämpad att uttrycka denna sublima differens.

Hur som helst. Jag kom att tänka på det här för att förlaget OEI editör i veckan ger ut en essäsamling av den amerikanska litteraturvetaren Marjorie Perloff. Utöver att den innehåller en text om specifikt Duchamp är det infratunna över huvud taget viktigt för Perloffs läsningar. Hur ser den ut, den nästan obefintliga skillnaden mellan olika poetiska texter? Varför är den där? Varför ”äta” och inte ”ätit”? Perloff hävdar bestämt att det inte är så godtyckligt som det ser ut. Boken heter Differentiell poetik och rekommenderas till alla vänner av det anala.

Apropå Duchamp är han också aktuell som Picassos motpol i en dubbelutställning på Moderna museet i Stockholm. Upplägget har väl fått lite blandad kritik men kan säkert vara kul. Pågår till den tredje mars.