Sommarföljetongen: Gudarna – del 11

DET ELFTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Hur hårt är allt?

När man är sexton år, ska man behöva känna sig som sjuttiofem?

Jag låg nerbäddad under tre täcken i sängen. På benen hade jag leggings. På händerna pappas läderhandskar. Fråga mig inte varför. Någon form av pansar behöver man.

Dessutom är han min pappa.

Jag kände bara hat, hat, hat mot min mamma.

Julia Lerngren, a.k.a. Niclas nya lover/mistress.

Om hon bara inte berättat hade det aldrig hänt.

Något rörde vid dörren. Det var pappa. Han stod i sin Gävle­-tröja och såg rufsigt förvånad ut. Liksom mild.

Jag pillade ut öronsnäckan med handskarna.

”Janne, vill du vara med här? Jag håller på att prova ut de nya täckbyxorna.”

”Täckbyxor?”

”Vi åker på hajk med några friluftsintresserade i Amors klass.”

”Skämtar du?”

Pappa såg på mig.

”Nej. Skojar du med mina handskar? Man skulle kunna fråga sig varför du har mina handskar på dig i sängen.”

”Det är så freaking kallt i hela lägenheten.”

Pappa höll sig från tillsägelser. Han hasade iväg till ett stort paket ute på vardagsrumsgolvet. Drog ur ett par enorma, svarta täckbyxor. Han höll nästan på att tappa balansen när de träddes på.

Det kändes ruggigt i hela mig.

”Vad menar du med hajk? Vilka ska du åka med?”

”Jennie, Jossan, Malva och Isabelle.”

Namnen prickade mig som hårda isbitar i hjärtat.

Jaså dom.

Nu fattade jag att Amor menade allvar med allt. Han skulle verkligen ändra på hela världshistorien.

”De passar ju jättebra.” Pappa såg ovanligt odräglig ut i de stora täckbyxorna. Som en smal pinne invirad i en skumgummimadrass.

”Vi åker i månadsskiftet. Om kylan är kvar då.”

”Ursäkta, men jag måste verkligen lyssna på Morrissey.”
Var det Tierp som hade skadat honom? Jag har läst någonstans att gifta par som flyttar till förorten, villakvarteret eller den lilla småstaden blir isolerade, så isolerade att någon till slut blir galen. Något litet svagt hjärta kokar alltid över.
Tretton minusgrader i mars. Året var verkligen förskjutet, numera var hösten sommar och våren en enda lång vinter. Jag drog ner persiennerna och skruvade upp elementet. Pappas handskar var inkompatibla med tangentbordet, de fick åka av.

”Catharina Blomsteräng Swärdh”, stod det i mejlkorgen.

Hej Bita och Jane.

”Hej”, sa jag högt för mig själv.

Välkomna till ett möte på mitt rum imorgon klockan 8.00. Jag vill följa upp samtalet vi hade i början av månaden. Daniel A kommer att vara med. Lilly håller vi utanför det här.”

”Du fucking skämtar”, sa jag och höjde volymen på datorn. Åtta på morgonen. Morrissey skulle komma och överrösta allt.

Varför kände jag mig alltid som peaken i en världsomstörtande låt?

Som fyllan i en ölburk?

Som det skönaste ögonblicket i en orgasm?

Hur är det ens möjligt att så sublima individer som vi lever och rör oss i samma värld som vuxna täckbyxgubbar och skräcködlerektorer? Så tänkte jag.

Sedan la jag mig på sängen och tänkte på pappa igen. Tierp. Var det Tierp som hade skadat honom? Jag har läst någonstans att gifta par som flyttar till förorten, villakvarteret eller den lilla småstaden blir isolerade, så isolerade att någon till slut blir galen. Något litet svagt hjärta kokar alltid över.

Jag gick ut till pappa igen.

”Pappa, jag kan följa med dig på hajken”, sa jag ömt.

Han stod i sina varma täckbyxor och klickade fram berättelser om sporten på text-tv.

”Vad trevligt, Janne. Vi får se hur det blir.”

Jag la mig ner i den slitna Klippan-soffan. Pappa bytte solidariskt tevekanal till något där folk skrattade och grät. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte se att min pappa skulle kunna slå en enda människa.

Men vad visste jag om kärleken.

”Du har rätt, det är förjävligt kallt hemma hos oss”, sa pappa och slängde en fleecefilt över min kropp.
Fem minuter senare stod jag framför Bitas hus. Klockan var halv elva och det var tisdag. Ändå måste man ibland. Stå barskrapad med sorgen upp i röven och bulta med ett slitet hjärta.
Det behövdes lite detektivarbete. Det var en köttmarknad därute. Natten skulle bli seg och hård som kola, hårdare än allt, och jag skulle som vanligt ligga hemma och förbereda mig för att dö. Pappa hustrumisshandlare, mamma polygam. Failade lilla barn. Pappa hade somnat på andra sidan av soffan, munnen var öppen på vid gavel, som om någon hade krokat dit en mun, och ur det oändliga gapet kom nu ett oregelbundet, rosslande ljud. Jag reste mig upproriskt från filten.

Jane, Jane, kom ihåg att du heter Jane. Kom ihåg att ditt namn glittrar som ett pärlhalsband i natten.

Fem minuter senare stod jag framför Bitas hus. Klockan var halv elva och det var tisdag. Ändå måste man ibland. Stå barskrapad med sorgen upp i röven och bulta med ett slitet hjärta. Och säga: snälla, kan jag få prata med min vän? Bara en pytteliten stund?

De hade folk hemma. Fariba såg besvärad men glad ut. Röster, matlukt, allmän förvirring. Det var ett helt sällskap i hallen som skulle hem.

”Bita, joonam, kommer du och tar emot besöket?”

Fariba vinkade in mig från trappan flera gånger. Liksom: in med dig, in med dig. Jag hamnade mitt i en konversation medan vännerna tog på sig halsdukarna och kapporna och samtidigt hälsade på mig.

”Nej, nej, nej”, förklarade Mahmoud. ”Faktiskt, Bita är kemist. Hon kommer att vinna Nobel Prize.”

Fariba backade upp.

”Bita har vunnit stipendium. Bästa unga kemist.” Den mörkhåriga damen som Fariba hjälpte på med kappan log imponerat. Fariba nickade stolt. Bita for förbi allihop, kom som ett skott rakt i min famn.

”Det var Daniel Abdollah som vann priset”, sa hon. ”Bästa unga företagare.” Fariba såg ut som om hon inte förstod. ”Hallå, jag fick liksom bara A på provet. Och hedersomnämnande i skolans kemiklubb.”

”Du ser”, sa Fariba till kvinnan hon hade en grej med. ”Och på alla proven högsta betyg.”

Mahmoud dunkade Bita i ryggen.

”Nobel Peace Prize. She is a God, ser du?” sa han till sin manlige vän och lyfte upp Bita mot taket. ”Väger inte ett gram. Faktiskt, jag ska mata dig med ghormeh sabzi tills du spricker.”

Bita sprattlade med benen.

”Gorby’s pizza?” försökte jag.

Hela sällskapet skrattade åt mig.

”Han menar örtgryta”, sa Bita. ”Persian speciality.”

”Har du inte smakat?” sa Fariba. ”Kom, kom, Janne, du måste smaka.” Bitas mamma for in i köket och lyfte på ett lock. ”Och jag har även salade olivie. Potatis, majonnäs, ägg. Är du hungrig?”

Fariba hade redan börjat hälla upp på ett fat.

”Hallå, vi ska liksom power-walka”, invände Bita.

”Min Gud du kommer dissapear like ett snöre i min hand”, sa Mahmoud som kindpussat bort alla gästerna i hallen, och gestikulerade något försvinnande med handen. Han öppnade dörren ut till mörkret och föste ut oss så kärleksfullt som bara en riktig pappa kan göra.
Vad gör man med en pappa som kastar skridskor? Som håller på med våld? Det brände i halsen.
Jag fattade inte att detta sällskap av välartade, nära vänner till Bitas familj härbärgerades av själva Tierp.

”Var bor de liksom?” frågade jag.

”Några i Vendel, de kör bil, en familj på Rådhusallén, några nära dig.”

”Jag har aldrig sett dom förut.”

Sällskapet försvann runt hörnet när vi kom upp på trottoaren. Det hördes skratt.

”Hur är det, baby?”

Bitas örhängen var två monsterstora, tjocka silverringar, de trycktes in i örat när jag kramade henne i armkroken. Ibland kom man för nära Bita.

”Aj”, sa hon.

”Förlåt.”

Vi gick tysta.

”Kan vi inte bara lyssna på musik?” sa jag.

”Okej.”

Jag vet inte varför jag hade så svårt att prata. Det var bara det att en brant störtade inom mig. Ett gluphål av schweiziska alper. Jag förberedde mig inför jordens ensammaste uppgift: klara av att åka nerför alperna utan förkunskaper, med risk att rulla igång världshistoriens största lavin. Vad gör man med en pappa som kastar skridskor? Som håller på med våld? Det brände i halsen. Bita krokade fast en trösterik hörselsnäcka i mitt öra. Drog på musik utan en tanke på volymen.

”Oj, sorry.”

Hon sänkte. Som vanligt någon typ av r’n’b jag inte kände till. Jag som hade behövt lyssna på Morrissey, på Glasvegas, på Moto Boy, på någon form av sinnessjuk melankoli som kunde fånga mitt skandinaviska vansinnes­vemod bättre än jag själv.

Det gick inte att hejda, gråten fanns i munnen, jag behövde bara försöka säga något för att den skulle rassla till och få hela min kropp att böja sig i en krum, skoliosliknande position. Det kändes som om jag behövde en rullstol.

Det var Bitas närhet, det var hennes lukt, det var hennes föräldrar, det var hennes hedersomnämnande från skolans kemiklubb, det var mina tunga Doctor Martens som jag inte ens visste vad de gjorde på min kropp, vad är jag för liten person att ha så mycket attityd på fötterna, vad är jag för liten person att ha så mycket sorg inom mig, vad är jag för liten person att ligga med idioter som ger mig vårtor och tror att det är skoj, vad är jag för idiotperson att sakna all den värme jag behöver nu.

Jag, som borde ha ett så jävla bra liv!!!

Jag kröp ihop mot asfalten och hulkade. Bita kramade mig med all den soul-mate-ness hon har.

”Min super-duper-mega-gud”, sa hon och strök mitt hår.

I nästa bok gifter jag mig med henne, jag svär.

Hon höll om mig, kanske tyckte hon att jag grät för högt, tänk om det skulle höras ända in till radhuset, om Fariba och Mahmoud skulle ringa polisen, tänk om någon skulle klassa mig som alkoholistbarn.

Bita liksom kände mig.

”Tänk inte för mycket på dom andra nu. Gråt. Jag håller dig.”

En lång sträng av snörvel gungade från min hand. Jag snorade in resten. Pappa. Det var hans eget fel. Genom hela skilsmässan hade jag varit lojal, visserligen hatat honom men ändå, alltid varit lojal, alltid på hans sida, jävla mamma som lämnat oss, så tänkte jag. Och så var det hela tiden hans eget fel.

Mina ögon mötte för första gången Bitas. De var stora, mörkt gröna och undrande. Vi började gå. Någon med en pudel kom gående, sa ”hej”.

”Hej”, sa vi.

Stjärnorna glödde på den svarta Tierphimlen.

Vi gick på gångstigen förbi lekplatsen, ålderdomshemmet och allmänningen.

”Jag träffade mamma”, sa jag.

”Oh, shit”, sa Bita. ”Jag som trodde det handlade om Amor eller Abdollah.”

”Varför dom?”sa jag.

”För du verkar hålla på med dom en del, vad vet jag.”

Jag klarnade från gråten.

”Vadå hålla på?”

”Glöm det”, sa Bita ångerfullt. ”Snälla berätta.”

”Okej, men vadå hålla på.”

”Heder, Janne, GLÖM.”

Jag skakade av mig känslan av upprördhet för minsta grej.

”Mamma. Hon sa en sak. Hon berättade om pappa. I våras, innan dom skildes. Att han smockade henne med en skridsko. Eller fan, två jävla hockeyrör.”

Gråten liksom gled ur munnen med ordet ”hockeyrör”. Nu grät jag vidöppet.

”Ouch. Det sved”, sa Bita.

Hon försökte trösta mig med blicken. Det jag hade berättat rumlade runt mellan oss som en sällsynt sjövattenspärla, den hade gröpts ut från min mun, från mitt inre, och något hade släppt. Nu visste vi bara inte vad vi skulle göra med den.

”Misshandel?” sa Bita. Hon fick det där småleendet på läpparna som man får när man måste hantera något svårt men inte klarar det.

”Hon blödde från käken och fick gå till sjukhuset.”

Bita kramade mig.

”Jävla Kent Lerngren, jävla Kent Lerngren, jävla Kent Lerngren.”

Jag grät in i hennes axel. Snörvlade.

”Snälla, säg inte så.”

Utan att märka det hade vi gått rätt långt. En liten gångstig kan inte fortsätta i evigheter inom en upplyst sfär. Förr eller senare leder den in i ovissheten. Ett totalt jävla mörker. En liten gnista av pappakärlek som plötsligt ändrar betydelse. Oroshärdarna som sitter i ryggraden, som påminner dig om att du på en offentlig cykelväg tillhör praktiskt taget vem som helst.

Bita hade panikslaget gripit tag i min ärm.

”Janne, det är nån som cyklar bakom oss.”

Hennes sneakers floppade mot asfalten, lätet upphörde och vi stod stilla. En sådan där cyklist, i gröna cykelbyxor och glas­ögon som ett cyklop, med den sammantagna uppenbarelsen av en groda.

Eller en rymdvarelse.

Eller en våldtäktsman.

Amor sa till mig en gång: ”men hallå, tjejer VILL väl bli våldtagna? Kan du inte bara erkänna det? Ni låtsas som att ni är offer!” Och jag hade knuffat honom ner från en­hjulingen då.

Var jag också våldsam?

Son of a bitch?

Eller snarare: daughter of a slaughter?

Cyklisten passerade oss. Jag råkade se in i hans ansikte, det var fail, man ska aldrig se in i sin mördares ansikte, men samtidigt MÅSTE man memorera hur han ser ut om han skulle visa sig vara våldtäktsman och man ska anmäla honom sedan.

Den gröna lilla rumpan guppade över sadeln.

”SPRING!” väste Bita i mitt öra. Och fy fan vad vi sprang. Vi sprang tillbaka, rätt in i skogen, så snabbt att Bitas lössläppta stil började glappa mot marken, hennes öppna täckjacka fladdrade in i mig. Jag vände om och såg tillbaka. Problemet var bara att den lille cyklisten också snurrade runt med sin cykel ett varv.

Han tänkte köra efter oss.
Vi flöt förbi Tierps bajsbruna kommunhus, Biblioteket, Arbetarbladets redaktion, Hotell Gästas och Bennys fula Grill med de bästa hamburgarna i hela landet. Bara en sopsamlare gled runt i snöslemmet med sin svarta säck.
Bita höll två pekfingrar mot min pulsåder på halsen. Jag låg uppenbarligen på marken. Runt omkring oss svävade en stor hydda av naturens eget bråte. Jag kände mig som ett vildsvin. Jag längtade efter Amor. Jag längtade efter något som inte var under min egen värdighet.

Ligga under en hopfallen gran längs skogskanten i Tierps södra delar, en tisdagskväll klockan 23.

Toppa sin egen maxpuls gånger tjugo.

Jag hade blodsmak i halsen.

”Du måste ta djupa andetag”, sa Bita. ”Här, håll min hand.”

Vi låg där och höll varandra i handen. Luften var som att bita i is. Jag fyllde lungorna med det kalla. Cyklisten hade förlorat mot oss.

Vad hade vi vunnit?

”Jag hatar att man måste vara rädd”, sa jag. ”Jag har liksom en jävla pinne i röven.”

”Lär dig att hantera det. Du kommer få gå runt med den där pinnen i minst tjugo år till.”

”Vad händer sen?”

”Då blir du mogen nog att stanna inne på kvällarna.”

Jag skrattade svagt.

Bita fick upp en pinne för att illustrera pinnen i röven. Hon synade den som en sällsynt diamant. Hennes svarta hår glittrade i nattskenet. Vi tänkte båda på middagen hos Fariba och Mahmoud, på värmeljusen, på sorlet och skratten, på lukten som stigit från Faribas stora gryta på bordet, ghormeh sabzi och ris. Att leva ett fredat liv.

”Var är vi någonstans?” sa jag.

”Kusten är i alla fall klar”, sa Bita. ”Vi går och kollar.”

Daniel Abdollahs pizzaförort, hur ofta hade jag närmat mig den? En gång när jag rastade grannens tax och fick följa den sabla taxen efter ett spår? När vi tvingades dit för att suga ut Lilly ur misshandelssoppan? VAD FAN HÄNDER? VAD FACKIN HÄNDER OSS? JAG LIKSOM ARTIKULERADE DETTA TILL BITA: VAD HÅLLER VÄRLDEN PÅ MED FÖR NEDBRYTNINGSPROCESSER AV OSS? Du bor i en håla. Du har dina rutter. Du vet exakt var du får röra dig, vilka livsramar som innehåller dig. Vilka människor du stöter på var. Nu stod vi här. ”Höghusen” med fyra jävla våningar.

Forget your dad, he’s gone, he’s gone, he’s gone”, sjöng Bita och krokade fast en snäcka i örat igen.

Det var släckt i alla fönster förutom i Daniel As.

”Janne, vi har guldläge nu. Vi måste kolla in i lägenheten.”

Melodin pumpade in i min hjärna och gjorde mig hög på kampen.

Glöm din farsa, glöm din farsa, glöm din farsa!

”Vi måste kolla vad i helvete det är han håller på med i den där jävla lägenheten”, halvskrek jag på grund av hörlurar i öronen.

Bita skrattade.

”Bra, Janne, det är så det ska låta. Kan du fasadklättring?”

”Driver du”, sa jag. ”Aldrig att vi klättrar upp.”

”Du vet att jag gör det”, sa Bita.

”Men Fariba och Mahmoud?”

”De håller mig inte hårt, Janne. De tvingar på mig mat och sjukt höga prestationskrav. Det är deras snara om mig. Annars är jag fri.”

Jag såg på henne med den stinna avundsblicken.

Men vi behövde inte klättra upp.

”Stanna!” sa Bita. ”Säg jag SVÄR vem du ser därinne!”

I Daniel Abdollahs rum.

Det var komiskt. Daniel höll till och med i en pizza­kartong. Han tuggade och pratade med någon. Stjärnorna glödde på natthimlen över låghusets platta tak. Vi klättrade upp på ett cykelställ och stödde oss på en lyktstolpe. Din farsa är borta, din farsa är borta, du gör detta och din farsa är borta.

För första gången fri.

”Ser du vem det är?” sa Bita.

Och jag såg.

Amors lilla randiga konstnärsarm, jag följde blicken upp längs hans bringa, torson jag hade sugit på, bröstvårtorna jag hade haft i min mun. Sexton år av saknad efter en riktig man. Såg det lockiga, oemotståndliga håret.

Oskyldighetshåret.

Amor hade kallat mig för ”hora” en gång när vi låg. Jag tyckte det var gulligt. Nu ville jag bara strypa vartenda minne som dök upp.

Bita nickade och såg på mig.

”Nu vet vi att det är dom två, va?”

”Ja, men typ”, sa jag, med de oroliga tomflaskorna kvar i magen. Bita lyssnade inte på det. ”FORGET YOUR MAN, HE’S GONE, HE’S GONE, HE’S GONE”, halvskrek hon med låtsasmicken i handen. ”Fan vad skönt att ha fått veta sanningen om någon. Just Amor också! The sär from the cirkus!”

Jag sträckte mig upp för att låtsas vilja se bättre.

”Vilken jävla business dom har därinne”, sa Bita tvär­säkert. ”Pizza och porr. Fy fan, jag kräks i munnen.”

Alla glasskärvor sprack i tusen bitar i mig på samma gång.

”Okej, jag fattar nu”, tog jag sats. ”Vilken lowlife han är, min Amor.”

”Hur känns det nu?”

De skrattade därinne. Tittade på datorn.

”Det var väl kul medan det varade”, sa jag. ”Medan jag kunde låtsas att jag höll på med kärlek.”

”Naaaaw. Känns det jobbigt?”

”Inte så”, ljög jag.

”Kan du ringa honom?” frågade Bita. ”Se vad som händer?”

AMOR, tryckte jag darrigt in på telefonen. Jag såg genom fönstret: Amor som plockar upp sin mobil. Inget svar.

En ensam blå bil gled fram med ett riv genom Tierp­natten. Det var Mahmoud, han vevade ner rutan och vinkade in oss med en iver som om vi bodde i Baltimore och polisen var efter honom.

”Fort in, mina flickor. Fort in! Vad gör på gatan så sent? Faktiskt, vi blivit mycket oroliga. Jag har kört runt i hela stan!”

Vi guppade runt i baksätet och det kändes som om jag hade förstått något väsentligt om världen. Det var helt okej att kalla Tierp för stad.

Det luktade varmt i bilen.

”Får jag sova hos er?” frågade jag blygt.

”Självklart, azizam. Vår hem är din hem. Bitas vänner är som våra egna barnen”, skrattade Mahmoud och slog ut med handen. ”Här kan du inte stanna!”

Han hade rätt. Vi flöt förbi Tierps bajsbruna kommunhus, Biblioteket, Arbetarbladets redaktion, Hotell Gästas och Bennys fula Grill med de bästa hamburgarna i hela landet. Bara en sopsamlare gled runt i snöslemmet med sin svarta säck.

”Skojar du”, gäspade Bita. ”Mina föräldrar vill typ adoptera dig.”

Fortsättning följer…

Publicerad
4 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

1 week sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 month sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad