Sommarföljetongen: Gudarna – del 6

DET SJÄTTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN Om någon hade gett mig en flaska champagne när jag vaknade den nionde mars hade jag klunkat den som vatten. Men vem skulle ge mig en flaska champagne? En skrumpen gurka låg på kylskåpsgallret. Jag hällde ut en grön mjölk med utgångsdatum för flera dagar sedan. Det blev små rännilar […]

DET SJÄTTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Om någon hade gett mig en flaska champagne när jag vaknade den nionde mars hade jag klunkat den som vatten.

Men vem skulle ge mig en flaska champagne?

En skrumpen gurka låg på kylskåpsgallret. Jag hällde ut en grön mjölk med utgångsdatum för flera dagar sedan. Det blev små rännilar av vita klumpar i vasken. Spermier på fettbeläggningen. Jag reflekterade i fem sekunder över hur enkelt det måste vara när en spermie fastnar i ett ägg. Inga konstigheter. Denna fullkomligt banala enkelhet kompenseras sedan med trumpetfanfarer och mängder av religiösa skapelseberättelser.

Allt för att täcka över kärlekens pyttighet.

Lite längre ner i kylen: en halvöppen konservburk fiskbullar i hummersås. Jag gläntade på täcket av aluminiumfolie.

Åh, the sweet fucking doft av förruttnelse.

Vissa kylskåpspjäser ska man bara lämna ifred. Låta år efter år passera, så att innanmätet demoleras av sig självt. Bullarna stack upp som vita testiklar i såsen.

Det fanns en tid när mamma och pappa tände ljus och värmde brieost i ugnen som de åt med varm hjortronsylt från mormor i Umeå. Pappa brukade skratta åt mamma.

Som om mitt hjärta flamberades.

En gång i tiden mammas dyrgrip, sedan en snabb, förtärande eld, och jag kunde hamna i rännstenen nästa dag.

”Kan du köpa brieost?” sms:ade jag Bita.

”Är du från vettet snobb”, kom svaret.

Men det gick inte ihop. Jag hade ätit frukost hemma hos Bita. Då fick vi färska jordgubbar, getost, valnötter, blommigt te och en smoothie på blåbär och banan som Fariba gjort i mixern. Dessutom färsk rucolasallad.

”Bara för att du är här”, ursäktade sig Bita. ”Allt är från Lidl.”

Men jag misstänkte att det någonstans från ett privat konto i Iran flödade en massa pengar.

I Tierp är fattigdomen dygd. Jag brukade få brödkanter med Lätta, BOB apelsinmarmelad och genomskinlig lättmjölk till frukost.

På väg till Centralstationen cyklade jag med Kieszas cover av ”What is love” i lurarna. Jag sjöng högt och tänkte på mamma:

 I don’t know, why you’re not there

I gave you my love, but you just don’t care

Undergången briljerar i halv fem-mörket på Tierps Central­station. Ett nopprigt syntettäcke ligger och kväver hela stan. Det är sådant som får dig att förstå att du kommer att dö ung.

Bita kom lufsande med en full Willys-kasse i handen.

”Chips, ostbågar, popcorn, Cola, Fanta, Ahlgrens bilar, Gott och blandat, kokosbollar och ett sexpack.”

Bita är den av oss som har falskleg. En äldre kusins. Hon säger att suedis inte kan skilja på iraniers ansikten ändå.

”Har jag glömt nåt?”

”Cider”, sa Lilly i sin stora, gröna bomberjacka. ”Och kanske ett förlåt?”

Hon vägde demonstrativt på ena benet, så att det skulle vara omöjligt att stå emot. Jag fick rycka ut. Bita behövde koncentrera sig på att inte tappa Willys-kassen. ”Vi är gudar, vi använder inte ordet förlåt. Ikväll ska vi åka jorden runt för din skull. Okej?”

Lilly relaterade.

Jorden runt är att ta en gul buss, vilken som helst, och åka med den till ändhållplatsen. Väl framme stiger man av, insuper variationen i den uppländska atmosfären, och hoppar på nästa buss till nästa ändhållplats. Man kan komma till Östervåla, Heby, Enköping, Bålsta, Västerås. Sala, Alunda, Östhammar, Almunge, Knutby. Knivsta, Järlåsa, Gimo, Öregrund.

Poängen är bara att sätta Uppland i rullning.

”Du glömde min brieost”, sa jag.

Bita tog upp en folieinlindad sak ur jackfickan.

”Tinad getost från mamma.”

Jag smälte av ömhet.

”Tack!”

Vi klev på buss 821 från Tierp till Uppsala. Det är alltid hoppfullast att börja med Uppsala. Veta att det finns en länk till verkligheten. I Uppsala bor det verkligen folk som pendlar till Stockholm. Som lever sina liv i en portfölj på ett tågsäte fram och tillbaka.

Lilly kröp upp längst bak med sina långa, snygga ben i ett fodral av svart tajthet. Det skulle vara mycket möjligt att Lilly en dag fick jobb som modell. Till dess skulle jag göra allt i min makt för att hindra den möjligheten. Vissa människor är svårt vackra, och de går svåra öden till mötes. Det är bättre med oss som ser ut lite hur som helst. De vackra är bundna till en bransch som behöver dem som modeller, servitörer, inkastare, go-go-dansare och kuttersmycken. De blir alltid flickvänner till fel män.

Lilly höll på med telefonen.

”Vill du ha öl?” sa jag.

Hon grymtade med näsan.

”Låt henne vara”, sa Bita. ”Ät din getost.”

Jag smällde upp ”What is love” med Haddaway på öppen volym.

”Stäng av”, sa Lilly.

En ilsken person i övre femtiofemårsåldern vände surt på huvudet.

Busschaufförens korthuggna stämma. Jag såg ut på mörkret. Det var helt ofattbart att det snart skulle bli vår. De slaskiga plattfälten hade aldrig varit så mörka, obrukbara. Varför går tiden på vintern så sakta?

Uppland kom med ett dån. Vi for förbi orterna Vendel, Örbyhus, Björklinge, Svista, Läby, Högsta, Lövstalöt, Grän­by­tä, Drälinge, Bälinge. Ett par slocknade jourlivs med GB-gubben vajande i vinden. För evigt igenbommat och dött.

Bita tog fram paddan och förklarade att nu skulle Lilly få se något som hon sent skulle glömma, kanske skulle hon få en chock, och därför hade vi tagit med en spypåse. Hon vecklade upp Willys-kassen framför Lillys ansikte, som om det var sjukt genomtänkt. Lilly reste på sig.

”Skulle vi inte se Vänner?”

”Det här först”, sa jag.

Bita sa:

”Om du blir spysjuk kan du sätta dig längst fram på rullstolssätet.”

Hon var helt seriös.

”Vad håller ni två på med?”

”Vi håller på med en viktig grej”, sa Bita.

Du kommer att tacka oss, tänkte jag.

Jag var bara inte helt övertygad.

Jag tog en tugga av getosten. Klockan var strax över fem på eftermiddagen. Det här var mitt första inmundigande av mat denna sörjiga lördag i mars. Lite fel sak att äta. Jag spottade ut osten i mellanrummet mellan väggen och elementet när inte Bita såg.

Hon tryckte på play. Lilly drog bomberjackan över huvudet. Det brusade.

Daniel Abdollah: ”Visst är det skönt?” Och Lillys små jamande skrik. Något varmt och skamset blottades i mig. Jag kände igen rörelsen inuti: hjärnan sätter stopp för något, men kroppen sätter igång. Hen som satt framför oss kastade upprörda blickar bakåt en gång till.

”Sätt på din mobil med musik igen”, väste Bita.

Jag satte på Nordpolen. De dystra, melankoliska tonerna förstärkte Lillys tapp av besinningen. Hon flög upp i mittgången.

”Vad fan håller ni på med?”

”Är ni helt jävla failade i huvudet?”

”Vad är det här för jävla vänner man har?”

”PSYKON! NI SKA FAN DÖ!”

Lilly skrek det som om hon aldrig hade menat något lika mycket. Vår medpassagerare bytte plats. Bussen krängde till. Jag hörde klicket i högtalaren.

”Är allt som det ska därbak, tjejer?”

Busschaufförens korthuggna stämma. Jag såg ut på mörkret. Det var helt ofattbart att det snart skulle bli vår. De slaskiga plattfälten hade aldrig varit så mörka, obrukbara. Varför går tiden på vintern så sakta?

”Vi KLARAR oss”, skrek Lilly tillbaka. ”Gubbjävel.”

Lilly Karlsson, BF-bruden. Jag kunde inte låta bli att tycka att hon var så vacker där, i bussens mittfåra, hennes egen scen, med det blonda håret trassligt utslaget över bomberjackan som sög upp de stora tårarna. Det här var verklighet extra allt.

Inte konstigt att alla bra historier handlar om sådana som Lilly. De vackra, brustna, dekadenta. De som behöver hjälp. Historierna handlar dock aldrig om hjälpen de får. Förutom den här.

”Kom och sätt dig, kvinna”, sa Bita bestämt. ”Du får tycka vad i helvete du vill. Men kom och sätt dig, och sätt på en inkontinensblöja över ögonen. Du behöver inte gråta mer.”

”Fattar du väl att vi inte ber dig kolla på den här filmen om det inte fanns nåt vi ville visa dig?” förklarade jag fint.

”MIN FITTA ELLER? SKA NI VISA MIN FITTA! TACK! SKA NI LÄGGA UPP MIN FITTA PÅ YOUTUBE? NI ÄR LIVSFARLIGA! JAG SKA FAN ANMÄLA ER TILL DANNE!”

Bita tittade suckande på mig.

”Kom nu, Lilly Karlsson, för vi älskar dig, snälla, kom bara och se en grej.”

Sa jag. Och då var det något som klickade till i Lilly. Det kan ha varit blicken jag gav henne. Blicken som länkade oss tillbaka till tiden när vi var tre år.

Vissa är ensambarn. Jag är. Och som ensambarn är jag ständigt kvar i den orala fasen. Jag hade inga syskon som gned sina nakna rumpor mot mig, som bad mig kolla in deras skrev i någon lek, jag hade ingen storasyster som lärde mig hångla.

Allt jag vet av värde har jag lärt mig av Lilly. Hur man röker, hånglar, byter blöjor på barn (hon har småsyskon), hur man piercar sig med stoppnål och hur man ligger med en man.

Ja, vi hade en dildo.

Ja, det var på lek.

Ja, det var fint.

Ja, det var innan Daniel Abdollah.

Jag såg på känslan av detta sextonåriga felsteg i vacker framtoning framför mig: Lilly Carolina Karlsson, låt oss bara skruva världen rätt igen.

Gudar som vi är.

Lilly gick trotsigt tillbaka till platsen mellan oss. Min bröstkorg värkte. Det kändes som om vi hade tämjt ett vildsvin.

”Här händer någonting”, sa Bita och stoppade filmen. Det var precis när Daniel Abdollah höjer handen bakåt, som ett tecken, och kamerabilden fladdrar till. Lilly fick skräck i ögonen. ”Sluta kolla på mig”, sa hon. ”Sluta kolla på mig.” Det såg ut som om hon ville slå oss, hårt.

”Men tänk, tänk. Vad hände den natten?”

”Jag hade ögonbindel.”

Bita spolade tillbaka.

”Exakt.”

Lilly la sig på bussgolvet, som en ångestriden knarkare. Uppsala började ta form ute i mörkret. En flytande vilja till ljus och upplysthet i den fula världen. Jag ville hem till Amor och sticka tungan i hans mun.

”Ni har ingen koll på BDSM. Jag är inget offer.”

Ur en högtalare hos alkisgruppen dundrade en gammal technolåt. En ung alkis, tjugofem någonting, med blicken i behåll, flög upp med en tufsig Pressbyrån-servett i handen.

Vi åkte Kungsgatan fram. Snart framme vid centralen. Folk såg välklädda ut, kristna och pengastinna. Jag har alltid hatat Uppsala för dess präktighet. Tierp hatälskar jag, vilket är bättre. I Tierp är vi som folk blir för att det inte finns några alternativ.

”Hejdå, tjejer”, vinkade busschauffören glatt.

Vi kände oss bortkomna. I Gävle torskar kidsen på spice, faller av från livet, en efter en. I Uppsala är den unga befolkningen små miniatyrer av vuxna som svinar runt i punsch och förbereder sig för ett liv i maxad borgerlighet. Bita, Lilly och jag står inte ut med maxad borgerlighet så vi drogs automatiskt till de knäppaste kreationerna på gatan. Satte oss på en parkbänk bredvid första bästa alkisar och knarkare.

En gubbe vinglade ut över kullerstensgatan, sänkte foten ner i fontänen på torget, lyckades hacka hål på lite is. Foten sjönk ner i sörjigt vatten.

”Nu är man fittblöt också! Ring ambulansen! Nu är man fittblöt!”

Vi försökte hålla oss till saken.

”Lilly, det är lite hur som helst med dig”, sa Bita. ”Ena dagen vill du vara gud med oss och fattar allt om feminism. Nästa dag ställer du upp som hund och låter honom gå igång på allt våld. Jag säger bara. Sen du träffade honom är ingenting sig likt. Du är en annan person. Vi känner inte igen dig.”

Lilly tittade på alkisarna som tjafsade om en öl, slet den mellan sig tills det blev ett sittgräl på bänken, ingen orkade sig upp. Munnarna var sneda, frysta i en vidrig position. Deras ansikten skrämde mig.

Kanske sände de en signal till Lilly om att ta sig i kragen.

”Jag fryser”, sa hon bara.

Det var kallare i Uppsala. Ett köldhål. På en tågskylt läste jag ”Avgående tåg till Avesta, 20:09”.

Jag tänkte på mammas värme. Vantarna räckte inte till.

”Vi har gjort det här för din skull. Om Danne hyr in en privat porris som filmar dig när du har våldssex fattar du väl ALLVARET i det, Lilly?”

Jag lät Bita prata. Orkade inte hålla på.

”Allvaret”, sa Lilly.

Hon tände en cigg. Sedan spydde hon faktiskt. En hel laddning av chips och ostbågar som ville ut. Bita flög äcklat upp från bänken. Jag satte mig nära Lilly för att krama om. Ur en högtalare hos alkisgruppen dundrade en gammal technolåt. En ung alkis, tjugofem någonting, med blicken i behåll, flög upp med en tufsig Pressbyrån-servett i handen.

”Här haru.”

”Tack”, sa Lilly.

”Läget då? Under kontroll?” sa killen. Jag hann tänka att världen var skev och att vissa människor försökte vara mjuka men failade ändå, och att mars var en kall månad i år. Om jag var vuxen och bodde i Uppsala hade jag bjudit hem hela alkisgänget till mig.

”Är damerna sams?”

Alkiskillen gungade fram och tillbaka på trottoaren som en clown. Han ville underhålla oss. Jag var lite rädd för honom. Ett steg närmre och han kom för nära.

Situationer som den här kräver cigaretter. Alkisen tände min.

”Speed”, sa han. ”Det är speed jag går på. Om ni undrar varför jag är så speedad. Var kommer ni ifrån?”

”Mother fucking earth”, sa Bita.

”Och jag är son of a bitch”, sa killen och pekade på sig själv, i sin slitna, rutiga skjorta under en smutsig hood. Det syntes i hans ansikte att ett starkt ljus ville fram. Ett år till och ljuset skulle släckas för gott.

”Berätta”, sa Bita nonchigt.

”Är det där dina polare?” sa Lilly.

Killen ville förneka dem.

”Alltså, nej.” Han böjde sig mot oss för att undvika att de hörde, men det var ingen risk. ”Jag hatar dom jävlarna. Man bara kom förbi, har ni fest eller, och dom bara … Tjeeeena!”

Det tycktes som om han kom från någon närliggande by. Dialekten tjock och motig.

”Vem är du?” frågade jag.

Killen kom av sig.

”Öh, jag är Danne.” Clownansiktet fick sig en törn av ensamhet. ”Danne … Danne the man.”

Han vinglade hela tiden på kroppen när han pratade. Danne sträckte fram handen för att hälsa på mig.

Bita viskade i mitt öra: ”Inga jävla killar nu, Janne.”

”Och du?” frågade han nyfiket.

”Jag är Janne”, sa jag. ”Eller, du kan kalla mig Jane.”

”Angenämt, angenämt.” Danne bockade så att huvudet slog i parkbänken där vi satt. Han touchade Lillys ben. Hon drog det åt sig.

”Intressant att du heter Danne”, sa Bita och ansträngde sig för att relatera. ”Vi satt just och snackade om en annan Danne. En fail-Danne. Han har gjort nåt jävligt dumt.” Bita sneglade mot Lilly.

”Vad skulle du göra om en kille slog din bästa kompis?”

Alkis-Dannes ögon fastnade, smalnade av, drog sig tillbaka som ett uppskrämt djur. Han smög ett steg bakåt.

”Kallar du mig fail-Danne?”

Bita såg på mig och fnissade.

”Alltså, vad fan, nej.”

”Kallar du mig fail-Danne?”

”Vi pratade om en annan person”, sa Lilly.

”Fail-Danne är jag. Fail-Danne är jag”, sa Danne förvirrat och pekade på sig själv. Han var förbi besinning.

”Ni kommer hit, till MIN plats. Jag är artig, jag tar i hand, jag är gentleman, jag ger respekt.” Danne tiggde med ögonen mot mig. Min medmänsklighet fluffades upp. Jag ville rycka ut till hans försvar.

”Och det här är tacken. Fucking fail-tjejer.”

”Vi är inga tjejer”, sa Bita.

Nej. Inte igen.

”Vi är gudar”, upplyste hon.

Danne klunkade lamt från en öl.

”Var kommer du ifrån?” sa jag.

”Vänge. En jävla håla en bit härifrån.”

”Vill du åka jorden runt med oss?”

”Jorden runt?”

”Vi åker jorden runt ikväll. Du får låna mitt busskort.”

Ansiktet sprack upp. Danne kröp gatan fram och snodde ölburkar ur alkisarnas packning, hävde ivrigt ner dem i sin egen plastkasse.

Sprucken asfalt, granar i trädgårdarna och några hus. Här hade Danne sprungit runt i blöjor. Ömhet, ömhet är min arvedel. Hur kan jag hjälpa att jag älskar de failade, att jag fastnar för dem som någon spottat ut som ett tuggummi på marken?

Vi åkte till Vänge, en håla på vägen ut mot Sala, gick några varv i det hårda mörkret, kände oss tunga med öl i händerna, cigaretter i munnarna, några bloss hit, några bloss dit, som stjärnfall mellan kropparna.

Vi mötte en tant med en hund, det var allt.

Sprucken asfalt, granar i trädgårdarna och några hus. Här hade Danne sprungit runt i blöjor. Ömhet, ömhet är min arvedel. Hur kan jag hjälpa att jag älskar de failade, att jag fastnar för dem som någon spottat ut som ett tuggummi på marken?

”Här bodde farmor. Hon tog hand om mig. Gav fan allt”, sa Danne med gråten i halsen. Vi gick först. Bita och Lilly efter. Jag kände att Danne nyktrade till, att hans hoodtröja luktade av det hårda livets smuts, men också av gammal ingrodd deodorant.

”Lyser inte längre.” Vi stod tysta utanför dödsboet en stund.

”Kan vi gå vidare”, hörde jag Lillys otålighet i bak­grunden.

Är det min sorgliga pappas fel? Jag älskar inte killar som klarar livet, som har ett pizzaföretag att bevaka, som fixar biffen med makt och framgång. Jag älskar de utskevade, utsorterade, de som är uthuggna ur sandsten. Mitt enda sätt att relatera till manligheten: brustna gestalter.

Danne tog min hand, jag lät honom. Saktade ner på stegen för att slippa höra något surt från Bitas håll. Vi gick där, tillbaka mot bussen, och när min hand mjuknade i Dannes trubbades amfetaminets verkningar av, han blev en vanlig människa, jag kände att han hade känslor.

Klockan fem över halv tolv gled den stora farkosten genom mörkret: en buss, det enda som levde här, en sakta glidande busskropp genom fälten som frustade när den stannade för att plocka upp oss i natten.

”Två ungdomar”, sa jag och drog i Dannes hand. Två ungdomar. Busschauffören log åt något han inte kunde berätta.

Medan Lilly och Bita konfererade om något gudigt på ett säte i mitten smög jag iväg med Danne längst bak.

Han överföll mig, vi började hångla direkt. Munnen stank av alkohol. Jag blötte ner gommen med mitt eget saliv för att späda ut den fräna smaken. Danne fällde ner mig på sätet. Händerna vevade över jackan, precis där brösten sitter, de prickade mina revben. Två ungdomar: buss­chauffören drog på en oljig låt åt oss i högtalarna. Kroppen var alldeles för vass, som ett mjölkpaket, jag skar mig på hans kanter, hakan slog i kinderna. Jag kände glappet mellan bussens säten i ryggen.

Han kysste inte som jag skulle önska. Ändå slog kåtheten sina mjuka armar om mig bara för att alkis-Danne var en kropp, en människa, en varelse med hud som en gång varit ett barn. Mitt hjärta brann mot hans. Jag svalde det skeva och illaluktande med hull och hår.

”Vill du?” sa han till och med. ”Jag har ingen kondom.”

Jag drog ner Dannes byxor till svar.

Hans kuk var stor, halvhård och full av vilja. Jag höll den varsamt i min hand. Danne, så himla naken då. Naknare än så här kunde jag inte se honom. Amfetaminet, spriten, cigaretterna och clownansiktet kunde jag inte tränga igenom. Men det här. Hans känsligaste kroppsdel, ett spröt för allt som inte kan sägas på annat sätt.

Utom med sex.

Är det därför jag är så bra på att ha tillfälliga relationer med killar? Jag kan inte komma nära dem, lära känna deras känslor, hitta in till deras hjärtan. Men jag kan knulla deras känsligaste spröt, komma ända in till kåtheten. Min fitta var blöt när han trängde igenom mig, rätt in i det mjuka.

”Åh, du är så mjuk, du är så skön, du är så fet”, sa Danne. Jag vaknade till, såg ut mot mörkret i rutorna, bussljusen speglades, drömkänslan förhöjdes av att Bita och Lilly satt några säten längre bort.

Rörelserna från bussen gled in i oss.

Jag gillade att han tog mig utan skydd. Med killar vill jag bara vara naken. Det går inte att fånga deras skörhet på något annat sätt än så.

”Jucka, jucka, jucka” sa Danne, ”jag har amfetaminballe men är så jävla bra ändå.”

Jag stötte honom ifrån mig, ifall han skulle vara på väg att komma.

Bitas röst hördes från någonstans i mitten.

”Var fan är dom? Lilly, ser du dom?”

Vi var framme i Sala, den tunga rondellen sköt in i oss. Jag stötte alkis-Danne ifrån mig, såg hans milda, breda kuk innan den pressades in i de gula kalsongerna igen, jag kände mig uppluckrad i fittan, återställd, varm och oövervinnerlig, jag ville inte längre dra hem till Amor och sticka tungan i hans mun.

Fortsättning följer…

Publicerad
5 timmar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
1 dag sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad