Händelserna i Ådalen 1931 har ibland setts som en brottpunkt i svensk historia. Men framför allt de kommit att utgöra det historiska exempel som visar att en militär trupp även i Sverige kunde beskjuta ett fredligt demonstrationståg.
Reaktionen blev omedelbar. Skotten i Ådalen gav upphov till en spontan strejk- och proteströrelse i hela landet som blev en av de mest omfattande i Sverige någonsin. Stockholms arbetarekommun och FCO-distrikt samlade i en demonstration på Gärdet i Stockholm 150 000 människor.
I Ådalen och på flera andra platser låg allt arbete nere. En lång rad europeiska tidningar uppmärksammade det inträffade.
För att undersöka vad som hänt under de ödesdigra dagarna i maj 1931 tillsatte regeringen den så kallade Ådalskommissionen. Kommissionen kan också ses som ett sätt att försöka lugna de upprörda känslorna. Men det var samtidigt en i långa stycken grundlig utredning som mynnade ut i en avslutande uppmaning till regeringen:
”Enligt kommissionens mening visar detta med styrka på vad som redan förut framhållits, nämligen vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall, där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare.”
Som en direkt följd av skotten i Ådalen beslöt Sveriges riksdag att förbjuda användandet av militär trupp i sociala konflikter under fredstid.
Som en direkt följd av skotten i Ådalen beslöt Sveriges riksdag att förbjuda användandet av militär trupp i sociala konflikter under fredstid.
Men det fanns också andra förslag vid samma tid. Ett av de militära befälen i Ådalen lät författa en promemoria till den militära underrättelsetjänsten där han föreslog bildandet av en framtida motoriserad piketstyrka. Denna skulle inte vara beroende av järnvägarna, som enligt författaren behärskades av socialister och kommunister, och med denna skulle det bli möjligt att köra in i folkhopen och göra avsittning.
Skulle inte tårgas och rökgranater hjälpa sker i stället beskjutning. Därpå görs bajonettanfall och truppen gör ”gå på-marsch” med skallande hurrarop och ”bajonettstöt följes blixtsnabbt av kolvslag. Därefter bakåt 10–20 meter och ett nytt angrepp… Fri jakt till fots och vagnvis. Fångar tagas.”
På senare tid har militärförbudet starkt ifrågasatts. Först i samband med demonstrationerna i Göteborg år 2001 och sedan efter attacken på World Trade Center har frågan om staten ska få använda militär trupp i fredstid inom Sveriges gränser åter aktualiserats. Därför blir också minnet av Ådalenhändelserna så tydligt förknippad med frågan om det återigen ska bli möjligt att kommendera ut militär på gatorna mot de egna medborgarna.
I en skrivelse från Svenska Pappersindustriarbetareförbundet rullas för första gången bakgrunden till de ödesdigra skotten upp:
”Pappersindustriarbetareförbundet meddelar i en skrivelse av den 8 januari att det sedan den 4 oktober 1930 råder strejk vid Marmaverkens fabrik… konfliktsituationen har under de senaste dagarna förvärrats genom att bolaget anställt strejkbrytare…”
Den omedelbara orsaken till konflikten var de lönereduceringar bolagsledningen genomfört. Strejkbrytarna som nämns hade anlitats av Söderhamns Stuveriaktiebolag för att lasta den blockerade sulfatmassan från Maramaverken i Vallviks hamn.
Pappers- och sågverksindustriarbetareförbunden beslöt då att utlysa sympatistrejker vid Graningekoncernens fabriker i Sandviken och Utansjö. Graningekoncernens ägare var familjen Versteeghs.
Sedan 1920-talet hade Svenska Arbetsgivareföreningen SAF byggt upp en särskild organisation för att organisera strejkbryteriet i Sverige – Sûrtaxkommittén.
Sedan 1920-talet hade Svenska Arbetsgivareföreningen SAF byggt upp en särskild organisation för att organisera strejkbryteriet i Sverige – Sûrtaxkommittén. Det var genom denna man nu rekvirerade strejkbrytare för att lasta den återstående massan från bruken i Sandviken och Utansjö.
Det kan tyckas märkligt att SAF engagerade sig i konflikten eftersom Graningekoncernens ägare familjen Versteeghs inte var medlemmar i SAF och att direktören för Ångermanälvens Stuveriaktiebolag, P H Strömberg, hade motsatt sig beslutet att anlita strejkbrytare, eftersom han menade att det skulle trappa upp konflikten ytterligare.
Vill man förstå beslutet får man söka förklaringen i den omfattande kris som följde på världshandelns sammanbrott efter kraschen på Wall Street i oktober 1929 och som i Sverige resulterade i en arbetslöshet på 20–25 procent. I flera av länen med skogs- och massaindustri i landets mellersta och norra delar nådde arbetslösheten toppar på 80 procent, samtidigt som det traditionella småjordbruket i dessa distrikt också drabbades hårt av krisen.
Krisen utnyttjades för att pressa tillbaka arbetarrörelsen både politiskt och fackligt. I Kosackvalet 1928 hade borgerligheten samlats politiskt och lyckats tillfoga arbetarrörelsen ett stort valnederlag i riksdagsvalet med hjälp av antifackliga och antisocialistiska paroller.
På arbetsmarknaden tog Svenska Arbetsgivareföreningen krisen som utgångspunkt för en massiv lönesänkningskampanj.
På arbetsmarknaden tog Svenska Arbetsgivareföreningen krisen som utgångspunkt för en massiv lönesänkningskampanj, samtidigt som man redan tidigare efter europeisk förebild byggt hade upp nationella strejkbrytarorganisationer.
Sverige, som genom 1920-talet hade haft den kanske högsta konfliktbenägenheten i Europa, gick nu in i 1930-talet med fördjupade motsättningar på arbetsmarknaden. Framför allt skedde detta genom SAF:s avtalsuppsägningar och lockouter.
Därför var heller inte Ådalen den enda ort där konflikter på arbetsmarknaden genom rekvirering av strejkbrytare ledde till användandet av militär trupp eller skottlossning. Tre veckor före skotten i Ådalen hade militär trupp satts in i Halmstad i samband med brädgårdskonflikten under våren 1931. SAF-direktören Ivar O Larsson är en god tolk för den oförsonliga och hätska stämningen när han i Dagens Nyheter uttalar sig i samband med Halmstadkonflikten:
” Vi kunna få ett nytt Spanien även här… så är det vår absoluta skyldighet att stuvningen fortgår, hända vad det hända vill… Nej enda riktiga lösningen var utkommenderingen av militär med vapen – bajonetterna på – kulsprutor, tårgas, strålkastare. Då först blev det lugnt.”
Strejkbrytarna anlände – några av dem beväpnade med myndigheternas goda minne – med tåg till Härnösand tisdagen den 12 maj 1931 för att transporteras vidare av stuveribolagets egen ångare till ”Stuvarvillan” i Lunde. Denna var belägen inom bolagets inhägnade område vid Ångermanälvens strand. Det var hit demonstrationståget den 14 maj 1931 skulle gå.
Följande dag transporterades strejkbrytarna till Sandviken med stuveribolagets fartyg, för att lasta massabalar på ångaren Milos. Arbetet avbröts snart, sedan ett demonstrationståg med den numera klassiska banderollen ”För Marmaarbetarnas seger” hade forcerat avspärrningen genom att lyfta av grindarna och handgripligen stoppade arbetet genom att bland annat hissa upp tre av strejkbrytarna ur lastrummet med hjälp av fartygets egen kran.
Demonstrationen anfördes av Axel Nordström som senare skulle dömas för misshandel, anstiftan till upplopp och upplopp till två år och sex månaders straffarbete: ”Ådalsrättvisan drämde till allt vad den förmådde”, skrev Arbetet i en kommentar till domen. Birger Norman skrev senare att ”det gick samhällsbevareri” i domarna.
Ryktet hade gått före och militären möttes av ett tusental demonstranter beväpnade med flygblad och stenar vid järnvägsstationen.
Det var efter händelserna i Sandviken som länsstyrelsen lät fridlysa stuveribolagets inhägnade område och rekvirera militär. Redan på kvällen anlände 40 fast anställda infanterister från Västernorrlands regemente i Sollefteå under befäl av kapten Mesterton, samt 20 beridna militärer från Norrlands Trängkår med tåg till Sprängsviken.
Ryktet hade då gått före och militären möttes av ett tusental demonstranter beväpnade med flygblad och stenar vid järnvägsstationen. Så småningom skingrades demonstranterna sedan militären använt bland annat fosforgranater.
Demonstationen på Kristi himmelsfärdsdag den 14 maj 1931 avgick från Frånö Folkets Park. Beslutet att kalla till möte kom ursprungligen från Transports avdelning 40 i Lunde.
Arbetarbefolkningen slöt upp i mängd den vackra vårdagen, så när fackföreningsstyrelserna samlade sig till ett möte för att besluta om hur man skulle agera, hördes samtidigt rop på mötet att man skulle samla en demonstration för att bege sig till Lunde, varpå mötesdeltagarna spontant ställde upp och satte sig i rörelse.
I täten ställdes två fanor och ett standar. Den ena fanan tillhörde Pappersindustriarbetareförbundets avdelning 5 i Utansjö och bars av J A Nässlander, som varit fanbärare sedan avdelningen bildades 1906. Standaret bars av hans son, medan den andra fanan tillhörde den socialdemokratiska ungdomsklubben i Utansjö. Bakom fanorna gick Väja-Dynäs hornorkester som spelade internationalen.
Redan på förmiddagen under torsdagen hade landshövdingen i Västernorrland, Stenström, tagit kontakt med den frisinnade statsministern Ekman för att denne skulle förmå SAF:s verkställande direktör von Sydow att låta inställa strejkbrytarnas arbete. När landshövdingen vid middagstid fick ett avvisande svar från von Sydow, via statsministern, lät han likväl besluta om att inställa lastningsarbetet och satte sig genast i kontakt med landsfogde Påhlman.
SAF lät senare JO-anmäla Stenström för att han lät inställa arbetet. Olika anledningar har sedan diskuterats till varför landsfogden inte lät meddelandet gå vidare till demonstranterna som då var på väg till Lunde. Dessa fick inget veta om landshövdingens beslut.
På väg nedför grusvägen i Lunde möttes demonstranterna med orden: ”Halt! Vägen är avspärrad”. En ryttarpatrull anförd av löjtnant Beckman och sergeant Rask gjorde chock mot demonstranterna. Vägen var inte fridlyst, så demonstranterna fortsatte.
Samtidigt trycktes täten framåt av rörelsen i det kilometerlånga tåget. Rask föll av hästen och de första skotten avlossades från militären. Femtio meter längre ned, just där vägen gör en stark båge till höger, ropar truppens befälhavare kapten Mesterton: ”Halt, i lagens namn stanna, annars skjuts här skarpt!” Strax efter kommenderar Mesterton ”Eld!”
De båda undersökningarna kom fram till att inga skott avlossats från arbetarna. Trots detta är det tydligt i de militära vittnesmålen att den militära truppen uppfattar sig själv som offer för ett ”rött” anfall.
Genast efter händelserna tillsattes – oberoende av varandra – två undersökningskommissioner. Den ena under ledning av advokaten Georg Branting på uppdrag av SAP och Landsorganisationen, den andra hade fått sitt av uppdrag regeringen Ekman.
De båda undersökningarna kom fram till att inga skott avlossats från arbetarna. Trots detta är det tydligt i de militära vittnesmålen att den militära truppen uppfattar sig själv som offer för ett ”rött” anfall. Den militära truppen handlade också efter detta.
Mer än hälften av de döda och sårade träffades av direktskott. Trots att en sjukvårdsavdelning fanns på plats hjälpte inte denna de sårade. Den militära truppen agerade så som den skulle ha gjort vid ett fientligt anfall, konstaterade Branting i sin undersökning.
Landets blickar riktades på begravningen den 21 maj. Under begravningen lades arbetet ned under fem minuter och på officiella byggnader vajade flaggor på halv stång. I Ådalen följde 25 000 människor sorgetåget.
Klockan tolv inleddes sorgeakten i Kramfors Folkets park, med diktläsning och Axel Nordström som officiant. Det var ett mäktigt begravningståg som satte sig i rörelse mot Gudmundrå kyrka. Först gick 147 fanor och standar, och en hedersvakt på 125 personer. På detta följde fyra flakvagnar med röddraperade kistor.
Varje vagn drogs av 16 arbetsklädda arbetare. Efter bilkortegen med de närmast sörjande gick 216 kransbärare, två och två i bredd. Två musikkårer, från Väja och Sandö, spelade. Sorgetåget avslutades med tusentals människor, som i nära två timmar defilerade förbi den gemensamma graven på Gudmundrå kyrkogård.
I Västervik satte sig samtidigt ett annat begravningståg i rörelse. Sture Larsson, som var sjöman och syndikalist, var barnfödd i Västervik. Därför kom han att begravas på sin födelseort. Kistan följdes av 2 000 personer under den timslånga färden.
Flera frågor pockade i samband med händelserna i Ådalen på svar: Varför hade militär beskjutit arbetartåget? Vad skulle skotten innebära för Per Albins folkhemsvison? Eller för samarbetet med de Frisinnade? Vad betydde skotten för SAP:s kongress som året efter skulle ta ställning till avrustnings- och socialiseringsfrågan?
En liten fingervisning kunde man få när LO:s kongress på hösten 1931 beslöt att lämna samarbetet med SAF och begärde sitt utträde ur arbetsfredsdelegationen.
Gemensamhetsgraven på Gudmundrå kyrkogård, några kilometer utanför Kramfors, är beviset för vad som en gång hade hänt. Men graven är också ett konfliktfyllt minne av motsättningar inom arbetarrörelsen. I ett hemligt telegram från Gustav Möller till arbetarkommunen i Kramfors hade SAP påpekat att det som hände i Ådalen hade nationell räckvidd.
När kommunisterna vann kampen om monumentkommittén vägrade de styrande lämna över gravrätten till sterbhuset. Följden blev att graven stod orörd och ofärdig i fem år fram till november 1936, då den frisläppte Axel Nordström kunde avtäcka minnesstenen.
”Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös, arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”
Men turerna kring graven var inte slut med detta. När Axel Nordström vid 25-årsjubileet som representant för Kommittén för Lundeoffrens grav anhöll om att få uppsätta en gravvård med Erik Blombergs dikt från 1931 ”Gravskrift”, fick han avslag.
Frågan började dras i långbänk, men fick en oväntad lösning sedan det visat sig att stenen likväl placerats ut på gravplatsen natten till annandag pingst den 22 maj. Stenen kom sedan, trots protester, att ligga kvar som en historieberättare till dagens besökare:
”Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös, arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”
Graven väckte naturligtvis särskilt starka känslor hos högerextrema grupper. I ett brev i november 1931 till monumentkommittén från något som kallar sig Karolinska Legionen kan man läsa följande:
”Ärade rebellkommitté.
Undertecknad organisation låter härmed göra veterligt, att monoment med de för svensk militär utmanande inskriptioner, som åsyftas i Ådalen, ej få uppsättas. Skulle någon trots förbudet drista sig resa dylika skymfande minnesstenar komma dessa att sprängas i luften eller på annat lämpligt sätt undanröjas. Vidare utmaningar kunna resultera i inbördeskrig. Att detta i så fall bör kunna slutföras lika lyckligt som i Finland 1918, finns ingen anledning att betvivla.”
Händelserna hade genom åren varit konfliktfyllda på många sätt, inte minst inom arbetarrörelsen. Först femtio år efter händelserna hade de varit möjligt att uppnå en politisk enighet kring ett monument i Ådalen. Det hade funnits tidigare försök.
Inför fyrtioårsminnet hade Kramfors kommun tillsatt en kommitté, men bildhuggaren Bror Marklund som kontaktades gav upp och konstaterade att om de önskemål som framkom skulle finnas i samma monument så skulle monumentet i storleksordning väl kunna mäta sig med Kristusstatyn i Rio de Janeiro.
I oktober 1978 beslöt kommunfullmäktige i Kramfors att resa ett monument till 50-årsminnet av händelserna i Lunde. En kommitté bildades och samlade in de erforderliga medlen på 600 000 kronor kom att samlas in på förvånansvärt kort tid. Stiftelsens första åtgärd var att bestämma platsen för minnesmärket. Valet föll på platsen där skottlossningen ägt rum, invid vägen i Lunde hamn.
När monumentet stod färdigt att invigas i maj 1981 gick 20 000 människor än en gång den klassiska vägen ned till Lunde. Man hade satt ut vakter på natten vid minnesmärket för att förhindra ett attentat från högerextrema grupper.
I centrum för minneshögtiden stod avtäckningen av Lenny Clarhälls 260 centimeter höga och tre ton tunga bronsskulptur med figurer i naturlig storlek. I Lenny Clarhälls monument återskapades inte bara minnet utan det fanns också en djup politisk symbolik – eller som han själv uttryckte det i en intervju i LO-Tidningen:
”Det gällde att hitta en bild och att frysa den. Jag fann den sekunden innan kapten Mesterton gav order om eld mot demonstranterna. Det är då sergeant Rasks häst blir skrämd av en röd fana. Rask kastas ur sadeln och strax efter kommer ordern om eld… Hästen har alltid varit en tribun för makthavare. Även små människor blir stora och kan styra folk när de kommer upp på en hästrygg. Men här vältes makthavaren ur sadeln av den 18-årige ungdomsklubbisten John Westling från Utansjö.”
Efter skotten utkristalliserades tre grundberättelser som förblivit oförändrade genom åren.
Tolkningarna över vad som hänt i Ådalen länkades genast in i större berättelser. Efter skotten utkristalliserades tre grundberättelser som jag menar förblivit oförändrade genom åren och som blir synliga i fackföreningarnas historiker, historieböcker för grundskole- och universitetsbruk, eller i debatten kring Bo Widerbergs numera klassiska film Ådalen 31:
- En högerbild som konsekvent hävdat att den militära beskjutningen skedde i självförsvar. Att det handlade om ett kommunistiskt överfall. I sak hade militären försvarat rätten att arbeta.
- En bild med stöd hos Per Albin Hansson och den borgerliga vänsterns språkrör, Dagens Nyheter, som menade att omständigheterna fanns i kristidens nödläge, samt i arbetsgivarnas korttänkthet när de använde sig av strejkbrytare, men också i kommunistiska provokationer som stormningen av strejkbrytarna ombord på Milos.
- För den socialdemokratiska vänstern, stora delar av den fackliga rörelsen och kommunisterna var händelserna ett medvetet mord på de demonstrerande arbetarna i syfte att pressa ned levnadsstandarden. Det yttersta syftet var att angripa och krossa den fackliga rörelsen.
Att berättelserna uppstått direkt efter händelserna och sedan fortsatt att framställas tämligen oförändrade ger intressanta tankar om man tänker studera vad som egentligen inträffade vid mera näraliggande händelser.
