Efter att den amerikanska tv-serien Seinfeld hade haft premiär tog revitaliseringen av USA:s innerstäder fart. Fastighetsvärden skenade och den ängsliga medelklassen kom inflyttande som på beställning.

I artikeln ”Seinfeld Syndrome” beskriver punkmusikern Ian Svenonius bakgrunden till denna tv-serie: ”Seinfeld utformades uttryckligen för att ge upprättelse åt den fördärvade amerikanska staden, inte bara som en plats där det är önskvärt för vita människor att bo […] utan som en amoralisk överklasslekplats, där ingen behöver agera ansvarsfullt eller trevligt – en antigemenskap.” (Ur The Psychic Soviet (2006), s. 129, radarred:s översättning)

I Seinfeld marknadsförs staden som ett ställe där sexet finns överallt och är i ständig förändring tack vare den närmast oändliga strömmen av människor i staden. ”Det urbana myllret”. Seinfeld är väl så roligt mycket därför att karaktärerna beter sig fruktansvärt mot sina medmänniskor, ett beteende som vore omöjligt i det Suburbia där tidigare sitcoms ofta utspelade sig.

Endast i stadens anonymitet kan en fullvuxen människa komma undan med att bete sig som ett riktigt svin. Och så var det ju det här med att serien inte handlar om någonting, postmodernt och senkapitalistiskt så det skriker om det – om det nu hade varit sant. För individualismen och egenintresset är ändå ett ganska tydligt och återkommande tema.

Seinfeld följdes av Vänner, gäsp, och sedan Sex and the City, serien som fullbordade vad Seinfeld hade påbörjat. Här var det inte bara myten om staden som var i fokus, det lades också mycket krut på att klanka ned på förorten.

Vem minns inte avsnittet när gänget åker på baby shower hemma hos sin före detta vän i förorten? Hemskt är det, eller som Carrie uttryckte det: ”Du behöver inte förlora dig själv för att du skaffar barn. Jag vet många coola, hippa mödrar som bor i stan och som fortfarande har bra karriärer och grejer.” (Ur Sex and the City, säsong 1, avsnitt 10, radarred:s översättning)

Ian Svenonius menar att revitaliseringen av amerikanska urbana miljöer måste förstås som en planerad attack på staden, utformad av den styrande klassen och genomförd av dess lakejer i villaförorterna. När den vita medelklassens halvfabrikat till livsstil flyttade in från förorterna förlorade städerna sin diversitet och blev ett med sina nya ägare.

”Den koloniala arrogansen hos den suburbana bourgoisien kan i själva verket inte skiljas från den hos andra imperialister genom historien: de Starbuckskaféer de satte upp i varje gathörn ekade av de cricketplaner som engelsmännen en gång i tiden smetade ut över Burma.” (Ur The Psychic Soviet, s. 132, radarred:s översättning)

Storstaden har ända sedan sin uppkomst betraktats som fientligt territorium av den styrande klassen. Redan under 1700- och 1800-talet tillämpade de europeiska makterna erfarenheter från krig och erövringar i sina imperiers periferier för att kunna motarbeta uppror i sina egna huvudstäder.

Under 1840-talet krossade kolonialmakten Frankrike den algeriska upprorsrörelsen med hjälp av en stadsplaneringsteknik som togs fram av Marshall Thomas Robert Bugeaud. Denna teknik gick ut på att skövla stora kvarter för att göra plats för breda, moderna vägar. Detta var så lyckat att Bugeaud gjorde en plan för Paris där en våldsam förstörelse och omarrangering av staden skulle lämna plats för stora militära vägar.

Planen plockades på order av Napoleon III upp av Baron Haussmann, som lät riva stora delar av Paris och ersätta trånga, vindlande gränder med stora boulevarder. Allt för att militären och polisen lättare skulle kunna kontrollera staden och dess befolkning, arbetarklassen. Denna metod blev sedan ett föredöme för stadsplaneringen.

Trots dessa stora förändringar, specifikt utarbetade för att kunna kväsa stadsuppror i deras linda, så fortsatte staden att vara en plats för uppror och organisering. Stuart Ewen, amerikansk professor i mediestudier, beskriver i boken
PR! A Social History of Spin hur den förändrade synen på privatlivet och hemmet under 1800-talet hängde samman med urbaniseringen och medelklassens rädsla för staden och dess ”farliga” gator. Denna rädsla fick ännu mer fart efter de röda revolutionerna i Europa.

Kärnfamiljen, villaförorten och bilsamhället gick hand i hand med uppbyggandet av kärnvapenstaten och upprätthållandet av det kalla krigets terrorbalans.

När sedan bilens genomslag – som gjorde det möjligt att fly staden och arbetspendla längre sträckor – kombinerades med den amerikanska statens rädsla för det kalla krigets interkontinentala bomber och deras möjlighet att utplåna alla stora centra av urbant liv så föddes Suburbia.

Genom att spinna vidare på den nyuppkomna vurmen för ”den lilla världen”, rädslan för staden och rädslan för bomben, kunde den amerikanska staten sjösätta sitt enorma program av motorvägar (ett program som talande nog gick under namnet ”National System of Interstate and Defense Highways”) och villamattor.

Kärnfamiljen, villaförorten och bilsamhället gick hand i hand med uppbyggandet av kärnvapenstaten och upprätthållandet av det kalla krigets terrorbalans.
I och med Sovjetunionens fall och industrins utlokalisering till låglöneländer minskade rädslan för både atombomben och arbetarklassen. Samtidigt började Larry David och Jerry Seinfeld att skriva på pilotavsnittet av Seinfeld.

Seinfeld marknadsfördes som en sitcom, men var egentligen en reklamfilm gjord för att framställa staden som en plats för de välbärgade. Staden återföddes som en galleria men med en ”äkta” historia. En historia som de nyinflyttade sjukt nog bär med stolthet, trots att den handlar om de människor som de har tvingat bort.

Urbanhistorikern Håkan Forsell beskriver i boken Bebodda platser från 2013 hur denna historieskrivning har fungerat i Hornstull (på Södermalm i Stockholm): ”Återvänder man till Hornstull kan man råka på lite entreprenörsstorytelling i form av plaketter på husväggar som erbjuder berättelser om platsen direkt i mobiltelefonen. Det är staden som ’Hälsans stig’, en tipspromenad för de ängsliga med bristande naturlig nyfikenhet som behöver platsidentitet och lokalt engagemang utskrivet på recept och ordentligt sockrat för att det ska slinka ned. Berätta för mig vad jag gör i staden och hur attraktiv och rik min vardag blir när jag rör mig på just dessa gator.” (s. 123–124)

Vad är det då för stad som det berättas om i dessa historier? Jo, det är den täta staden, blandstaden, stenstaden, kvartersstaden, den borgerliga staden. Kärt barn har många namn. Framför allt är det inte den moderna staden, den som byggdes under efterkrigstiden.

Den nya staden definierar sig främst som en motpol till en påhittad bild av förorten. Precis som innerstaden betraktades som ett slumområde när den beboddes av människor utan stora resurser så är det i dag miljonprogrammen som utdefinieras. Samma människor som i dag kan begråta rivningen av innerstäder verkar inte ha några problem alls med att riva och förstöra i förorten.

Trots att idéerna om den täta staden har total hegemoni inom såväl politiken som stadsplaneringen så är det ett ständigt gnäll från de som förfäktar dem. Det är förstås en trivsam position att inneha: en står egentligen på den vinnande sidan i diskussionen, men kan samtidigt spela underdog för att försöka vinna sympatipoäng. Ett fenomen som är nära förknippat med konstgjorda gräsrotsrörelser, så kallad astroturfing.

I själva verket är det naturligtvis så att segregation är en relation mellan olika delar av staden, och att det således är hela staden som är segregerad.

Hur gärna någon än skulle vilja ha en blandad stad – och ska jag vara ärlig så tror jag att många nyurbanister är rätt ointresserade av en socialt blandad stad – så är det ju så att om det planeras och byggs för en grupp människor med medelklassens kulturella och sociala kapital, då blir det som i nya Hornstull. En nostalgidystopi där den kreativa klassen får använda all sin kreativitet till att inbilla sig själva att de lever i en blandad 1800-talsstad.

Men det kanske är så folk vill ha det? Dricka vin på ett ödsligt torg med en av stans otrevligaste bilvägar fem meter bort och några av stans otrevligaste mediearbetare vid bordet bredvid.

Kulturgeografen Moa Tunström behandlar i artikeln ”Segregationens två poler” (Mana, 3–4/2010) det faktum att det mesta talet om – och de flesta åtgärderna mot – segregation är fel ute därför att de utgår från en bild av segregation som något som sker på vissa platser i staden, närmare bestämt i förorten. I själva verket är det naturligtvis så att segregation är en relation mellan olika delar av staden, och att det således är hela staden som är segregerad. Överklassghettot är precis lika segregerat som den fattiga förorten (och ett större problem!).

Tunström ställer i sin artikel den relevanta frågan vad vi menar när vi pratar om den täta blandstaden: Vad är det som ska blandas? Är det kontor och bostäder? Hus från olika tider och av olika slag? Eller handlar det om en blandning av lägenhetsstorlekar och upplåtelseformer (hyresrätter och bostadsrätter)?

Hon visar också på hur den blandade staden ofta betraktas som en lösning på segregationen; att göra stad av förorten framställs som en lösning på förortens problem, samtidigt som det redan i själva uppdelningen stad–förort skapas en diskurs där förorten ställs mot staden. Som om inte förorten var en del av staden.

Mot idén om problemförorten ställs idén om den goda staden, men vad är egentligen den goda staden om inte den rika staden? De ”traditionella” stadsstrukturerna, den kommersiella staden, staden med sitt ”pulserande urbana liv”, staden med kaféer, restauranger och gallerior: staden där allting kostar och där allt folkliv bygger på att pengar ständigt cirkulerar.

Idén om den blandade staden framstår i dessa sammanhang som närmast fatalistisk. Dess förespråkare utgår från att samhället alltid kommer (och bör) vara skiktat i olika klasser och inkomstgrupper, och att stadens roll endast är att göra detta faktum så friktionsfritt som möjligt. Staden ska bara smeta undan de konflikter som verkligen finns. ”Så länge vi accepterar och respekterar varandra så är allt bra.”

Medelklassen ska inte fnysa åt arbetarklassens vulgära matvanor och de outbildade, uttråkade och hopplösa ungdomarna ska inte bränna dyra bilar. Problemet med att vi lever i en stad med fasansfulla inkomstklyftor reduceras till enbart rätten att få vara sig själv i offentligheten – inte att få förändra sig själv, eller förändra offentligheten.

Är det inte så att drömmen om den täta staden är en dröm av och om en städad, kultiverad och köpstark medelklass? Kan vi ens tänka oss en tät stad utan en tät befolkning? Vad hjälper det att bygga en tät stad så länge den täta staden är en privat stad? Så länge de enorma inkomstklyftor som präglar den moderna staden består, och så länge den täta staden byggs enbart för varucirkulation och ”kreativ” värdeförmering, kommer det alltid att finnas gott om områden som saknar ett pulserande stadsliv.

Den sanne stadsälskaren måste sluta hylla staden enkom för dess förmåga att mixa vitt skilda människor och livsstilar, och erkänna att alla dessa i själva verket inte är välkomna, liksom att alla skillnader inte är av godo. Inkomstskillnader är ett stort hinder för stadens utveckling, och att blanda fattig och rik löser inte det grundläggande problemet att det finns fattig och rik.

Stadens roll bör vara att minska klyftor; det går inte att blanda bort dem. Vad ska vi med staden till om inte för att skapa offentligheter och gemenskap i stället för rum för privat konsumtion?

Jag kanske är korkad, men jag fattar inte ens hur det rent praktiskt skulle gå till att bygga en hel stad av tät blandstad, om vi med tät blandstad menar (vilket jag tycker folk gör) allt det som förknippas med tät blandstad, alltså ett rikt och ”myllrande” folk-, kultur- och kommersliv.

Klart det går att bygga husen närmare varandra, kanske lite högre också. Klart det går att ha ”kommersiella” lokaler i bottenplanen, och att kontor och bostäder kan blandas. Men vad vi uppfattar som den täta blandstaden är i väldigt stor utsträckning beroende av dess position i de otaliga centrum/periferi-relationer som staden frambringar.

De omskrivna och upphajpade långgatorna i Göteborg vore inte långgatorna utan sin förmåga att attrahera och koncentrera flöden av människor, symboler och kapital som härrör från andra delar av staden. Det är dessa flöden som konstituerar långgatorna. Hur gärna vi än vill så kan inte alla delar av staden vara centrum. Det ligger i själva koncentrationens natur att den inte kan finnas överallt, utan att den är relativ till något annat.

Stadens roll bör vara att minska klyftor; det går inte att blanda bort dem.

Håkan Hellströms Andra långgatan-flickor med hjärtat av på mitten, bor nog såväl på Hisingen som i Majorna, och lite porrbutiker, kulturhajp och billig öl kommer inte att leda till den mångdubbling av dessa personer som flera långgator skulle kräva. Hela stan har inte feber varje kväll, och frågan är hur vi ska leva med detta och kanske till och med försöka utveckla och affirmera det meningsfulla även med de delar av staden som inte råkar vara tät blandstad.

Det handlar alltså inte om att ha några problem med att det skulle byggas lite fler hus någonstans, utan om att den här fixeringen vid den täta blandstaden känns som att den i många fall lovar för mycket. Visst påverkar hur vi bygger staden väldigt mycket hur staden gestaltar sig, men eftersom staden också måste levas av ett begränsat antal människor med ett begränsat antal timmar per dygn och en begränsad mängd pengar att spendera så har jag lite svårt att se hur den täta blandstaden ska kunna finnas överallt.

Och förresten undrar jag vem som bryr sig om ifall staden är tät om en inte har råd att bo i den, om den bara går att besöka men inte bebo. Hellre lägenhet i en gles förort än latte i en tät blandstad, liksom.