I sin bok Raskrigaren, om Peter Mangs som mördade med rasistiska förtecken, tecknar Mattias Gardell en bild av en både övertygad och kompetent terrorist, inbegripen i ett krig mot det demokratiska samhället. Daniel Wiklander har läst boken, och reflekterat över den ledarlösa terrorismens väsen.
År 1953 hade den amerikanska underrättelseorganisationen CIA bara existerat i sex år, och erfarenheterna var ännu inte särskilt omfattande på en rad områden. Föregångaren OSS hade bildats efter brittisk modell under brinnande krig på 1940-talet, av ren nödvändighet eftersom USA helt saknade något liknande britternas MI6.
En av organisationens medarbetare, överste Ulius Amoss, var missnöjd med hur CIA organiserade motståndet mot de auktoritära socialistiska regimerna i Östblocket. De hierarkiska organisationsstrukturer man använde sig av var för lätta för sovjetiskt kontraspionage att infiltrera och slå sönder.
Amoss förordade därför vad han kallade ledarlöst motstånd. I stället för direkta fysiska kontakter med motståndsgrupper skulle CIA sprida idéer och praktisk kunskap om hur man organiserar små, fristående sabotagegrupper som agerar utan central styrning.
1961 spred motståndare till Fidel Castro flygblad på Kuba som argumenterade för bildandet av ”fantomceller” för att bekämpa regimen i Havanna. Av allt att döma togs Ulius Amoss principer i bruk – den gången dock inte med någon framgång. Fidel Castro klarade som bekant att parera alla CIA:s försök att störta honom.
Ett par decennier senare plockades konceptet ledarlöst motstånd upp av den amerikanske högerradikalen Louis Beam. I sin essä ”Leaderless Resistance” refererar vietnamveteranen och före detta Ku Klux Klan-medlemmen Beam till Ulius Amoss som konceptets upphovsman, men tillägger att om det för Amoss handlade om att bekämpa kommunismen så handlar det för Beam om att bekämpa den federala staten i USA.
Louis Beams utveckling av Uius Amoss koncept har haft enormt inflytande på den amerikanska högerradikala undergroundmiljön. Det mest kända attentatet är sprängningen av en federal byggnad i Oklahoma City i april 1995, då 168 människor dödades och fler än 600 skadades. De båda dömda för dådet, Timothy McVeigh och Terry Nichols, agerade utifrån Louis Beams riktlinjer. Men de var inte ensamma om det.
Seriemördaren Joseph Paul Franklin hade liksom Louis Beam en bakgrund i Ku Klux Klan. Han var övertygad nazist, och hans båda förnamn tog han sig för att det är de som Tredje rikets propagandaminister Goebbels bar. Han reste runt i USA, gäckade myndigheterna medan han tog livet av mer än tio personer under fyra år. Hans främsta måltavla var par av olika ”ras”, men han tog även på sig mordförsöket som satte porrkungen Larry Flynt i rullstol. Motiveringen var enligt Franklin att Flynt publicerade porr där svarta och vita hade samlag med varandra.
Franklin inledde sin verksamhet flera år innan Louis Beam första gången publicerade sin text, och är en föregångare för den form av lågintensivt högerradikalt motstånd som Mattias Gardell i sin bok om Peter Mangs döpt till ”Franklin-modellen”. Detta i kontrast till ”McVeigh-modellen”, att likt Timothy McVeigh göra ett stort, spektakulärt dåd. Nazisten William Pierce, mest känd för The Turner Diaries – en nazistisk upprorsmanual i romanform – baserade sin bok Hunter från 1989 på Joseph Paul Franklins seriemord.
Peter Mangs var 17 år när Hunter kom, och det skulle ta ännu ett antal år innan han intresserade sig för nationalsocialismen. Mattias Gardell, som tidigare gjort omfattande forskning i och om just de miljöer i USA som Beam, Franklin och McVeigh kom ur, redovisar mycket övertygande hur Mangs, delvis inspirerad av sin högernationalistiske far, kom att omfatta liknande åsikter som dem från och med slutet av 1990-talet. Nationalsocialism och övermänniskoideal blandades med moderna konspirationsteorier, i Mangs egen mix med judarna som ytterst ansvariga.
Myndighetsövergrepp i USA som belägringen av en kristen sekt i Waco, Texas där många sektmedlemmar dödades, och ett onödigt våldsamt ingripande mot en högerradikal man och hans familj i Ruby Ridge, Idaho hade fått enorm symbolisk betydelse för den amerikanska miljön, och även Mangs tog till sig dessa symboler.
På 00-talet började han skjuta människor som han ansåg inte hade rätt att leva i hans hemstad Malmö. Människor han ansåg var del av en utländsk invasion.
Mattias Gardell har under arbetet med sin bok Raskrigaren; Seriemördaren Peter Mangs studerat de ideologiska texter som polisen beslagtog ur Peter Mangs dator, och intervjuat Mangs själv i sammanlagt 30 timmar. Peter Mangs idévärld är en som Gardell känner utan och innan, vilket minimerar risken för missförstånd.
Av materialet, som också inbegriper vad som verkar vara många och långa timmars mödosamt läsande på webbforum som Flashback, bygger han en bild av en både övertygad och kompetent terrorist, inbegripen i ett krig mot det demokratiska samhället. Detta var inte något som fick en särskilt framskjuten plats i åtalet, delvis för att åklagaren inriktade sig på en fällande dom, att Mangs utfört attentaten, snarare än att utreda varför. Mattias Gardell anser också att polisen saknade den kompetens han själv besitter att tolka vad som faktiskt stod i textdokumenten.
En självklar beröringspunkt till Peter Mangs, vid sidan av Joseph Paul Franklin, är den svenske serieskytten och mördaren John Ausonius. Gellert Tamas bok Lasermannen nämns tidigt i boken, och det var en av Peter Mangs favoritböcker. Han såg Ausonius som en förebild, ända tills Lasermannen som höll Stockholm i skräck ett halvår 1991–1992 gjorde avbön 2008 och tog avstånd från sina brott. Peter Mangs använde också lasersikte, och attackerade människor med ”syd- och utomeuropeiskt utseende”. Han kallades den nye Lasermannen, men i själva verket är det mycket som skiljer dem båda – vilket också avspeglar sig i böckerna om dem.
En av de mer irriterande aspekterna av Gellert Tamas bok är tonvikten han lägger på tidsandan under perioden då Ausonius utförde sina attentat. Lasermannen ska ha påverkats att utföra attentaten av bland annat Ny Demokratis valframgångar och retorik.
En av de stora förtjänsterna är å andra sidan det personporträtt Tamas tecknar, där det tydligt framgår att orsakerna till Ausonius våldsbrottslighet är mer komplex än att bara handla om ideologi. En avgrund av självhat, en strävan att passa in som leder till såväl att den svarthårige Wolfgang Zaugg färgar sitt hår ljust som byter namn – till Ausonius – för att bli ”mer svensk”.
John Ausonius upplevde ett utanförskap som var plågsamt för honom. Hans narcissistiska personlighetsstörning gjorde honom extremt lättkränkt, vilket flera gånger ledde till våldsamma utfall mot människor han kom i gräl med. Han var känd hos polisen till den grad att när Olof Palme mördades 1986 både dubbel- och trippelkollade polisen att Ausonius verkligen satt inlåst natten för mordet.
Hans känsla av att vara värd ett liv i lyx, parat med hans bristande sociala förmåga, drev honom först till daytrading och sedan – när hans aktier rasade – till bankrån. Båda dessa sysslor var han på kort sikt ganska bra på. Däremot var han tämligen usel som rasistisk mördare. Hans okunskap om vapen och oförmåga att skaffa rätt sorts vapen för ändamålet ledde till att hans elva attacker kostade en enda människa livet.
Peter Mangs delar narcissistiska drag och lättkränkthet med såväl Ausonius som med Nordens främste representant för McVeigh-modellen av ledarlöst motstånd: Anders Behring Breivik. Men till skillnad från John Ausonius var Mangs varken särskilt impulsiv, inte till den grad att han ådrog sig polisens intresse i alla fall, eller inkompetent när det kom till kunskap om och anskaffande av vapen. Om John Ausonius kriminella aktivitet verkade triggas av en uppblossande drift lik den vi är vana att se hos den ”vanliga” sortens seriemördare, den som får något slags sexuell njutning av att mörda, så var Peter Mangs kall och kalkylerande.
Kritik har riktats mot Mattias Gardells bok för att han i för hög grad skulle köpa vad som lika gärna kan vara efterhandskonstruktioner från Mangs kring de ideologiska drivkrafterna och att han tar hans självförhärligande skildringar för sanning. Men även rent objektivt framstår Mangs som mycket skicklig – särskilt jämfört med förebilden Ausonius.
Peter Mangs diagnosticerades med Aspergers syndrom 2009, efter att länge varit mycket intresserad av denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning och bland annat deltagit i föreningsliv för människor med diagnosen. Aspergers är en medfödd funktionsnedsättning, och innebär i sig ingen som helst förhöjd risk för kriminalitet – däremot är det vanligt att människor med diagnosen fastnar för ett specialintresse som stjäl all deras uppmärksamhet. Ett tag var Peter Mangs allt uppslukande specialintresse att bygga elbasar, ett hantverk han var omvittnat skicklig i. Däremot var han trots deras goda kvalitet sämre på att sälja sina handbyggda basar – dit räckte inte specialintresset.
Vid en tidpunkt kring millennieskiftet verkar intresset ha svängt till något så udda och obehagligt som att utföra ledarlöst motstånd i Joseph Paul Franklins anda. Dessvärre visade han sig ha lika stor talang för detta som för instrumentbyggande.
Mangs lyckas hålla sig undan i många år, medan skräcken hos Malmöborna – särskilt dem som utgör hans måltavlor – stegras. Han rekognoserar, han övar sig i självkontroll för att hålla huvudet kallt. Han lär sig skjuta, och blir så småningom en skicklig skytt som tar guld i tävlingar. Han utför attentat med båda de vapen han har licens för, han lägger ut villospår och han kommer undan gång på gång. Enligt polisen hade han troligen gått fri om han inte behållit de pistolpipor som använts vid morden. Mangs trodde felaktigt att det räckte att slipa om dem, så de skulle bli svårare att binda till kulor som hittats i kropparna.
Ett av de misstag Peter Mangs gör beror troligen på hans diagnos. Han väljer att anförtro sig om morden till två vänner som delar hans politiska åsikter. Att de i ett trängt läge ska ange honom verkar inte ha rymts i hans föreställningsvärld, något som passar in väl på Aspergerproblematiken.
Den sortens osäkerhetsfaktorer går bortom vad man kan logiskt räkna ut genom att analysera stora mängder information om exempelvis kultyper och vilka material de tränger igenom. Peter Mangs hade beslutat sig för att dessa två män var hans förtrogna – då kunde de inte plötsligt sluta vara det.
Principen om det ledarlösa motståndet ställer till det på flera vis när dåden ska analyseras. Givetvis kan något ligga i klyschan att en islamistisk terrorist alltid ses som just terrorist oavsett om hen tagit order uppifrån eller agerat ensam, medan en vit högerradikal som agerar på egen hand ofta kallas ”ensam galning”.
Samtidigt kan vi inte kalla varenda seriemördare ”terrorist”, även om exempelvis Peter Sutcliffe, mer känd som Yorkshire Ripper, absolut satte skräck i en del av befolkningen – kvinnor – i den del av England där han var verksam under 1970-talets senare hälft, och därmed uppfyllde det första kriteriet för terrorbegreppet. John Ausonius kommer – oavsett sina djupare bevekelsegrunder och trots sina tillkortakommanden – närmare, främst genom den kontext som uppstod när svenska nazister började hylla honom på demonstrationer och med exempelvis t-shirts.
I Peter Mangs fall fanns ett mycket välformulerat politiskt syfte, som är detsamma som hos William Pierces romanfigur i Hunter, såväl som hos dennes förebild Joseph Paul Franklin. Ett ”raskrig” ska provoceras fram, och mord på rasifierade är bara första steget. När människor som tillhör etniska minoriteter blir rädda uppnås ett mål, men om de tar till vapen mot dem Mangs ser som svenskar börjar det bli väldigt intressant ur den ensamopererande terroristens synvinkel.
Det är en viktig poäng i sammanhanget att, som vi sett ovan, konceptet ledarlöst motstånd är uppfunnet inom USA:s underrättelsetjänst, av en hög officer med kvalificerad militär utbildning och erfarenhet. Det är ingen ”ensam galning” som formulerat principerna, inte heller om vi talar om William Pierce eller Louis Beams utveckling av dem och förflyttning från den internationella storpolitiken till kampen mot den federala staten.
Närliggande koncept som ”spänningens strategi”, som i 1970-talets Italien främst sökte åstadkommas med brutala terrordåd som egentligen var falskflaggoperationer där fascistiska terrorister låtsades vara socialister, kan lika gärna appliceras på Peter Mangs verksamhet, med tanke på vartåt den syftade.
Det är vår smala lycka som samhälle att den typ av terrorism som Peter Mangs och Anders Behring Breivik gjort sig skyldiga till kräver en nära nog unik kombination av personlighet och kompetens. Att unga människor radikaliseras i kontakt med en social miljö, ett nätverk av något slag, och uppmuntras att ta upp någon form av väpnad kamp, kan vi bara försöka motverka genom att sträva efter att skapa en rättvisare värld – samtidigt som myndigheterna måste vässa sin underrättelseverksamhet på alla vis som är förenliga med demokratin.
Men att en ensam person i stort sett på egen hand både skaffar sig motiv och dessutom kunskaper att begå grova brott är mycket svårare att komma åt i tid, särskilt när hen samtidigt är kompetent att faktiskt utföra dem.
En slutsats som kan dras av Mattias Gardells bok är att det vi kan göra, och det våra myndigheter måste bli bättre på, är att se andra mönster än de gamla vanliga när människor skjuts ned till synes slumpmässigt. Efter John Ausonius härjningar borde en rasistisk seriemördare vara ett givet spår parallellt till de rutinmässiga utredningsinslagen att leta efter konflikter i offrets närhet. Att från början se den möjligheten, och att ta människors oro på allvar, motverkar också syftet att provocera fram väpnat motstånd från terroristens utvalda måltavlor.
