Porten till Trepča norra gruvkontor är målad i en ljusgrön kulör. Samma färg återfinns på gruvans emblem på en vit bakgrund med två hackyxor i kors.
Överallt vajar den albanska flaggan, trots att vi befinner oss i Kosovo.
Klockan är två på eftermiddagen, men området tycks vara övergivet. Det beror givetvis på att större delen av aktiviteterna här försiggår 750 meter under jordens yta.
Qazim Jashari är direktör för Trepča gruvkomplex, och det har han varit sedan 1983.
– Förutom under de där hemska åren i slutet av 1990-talet då det enbart var serber som hade kontroll över gruvan, säger han syrligt.
Ända sedan kriget mellan Kosovo och Serbien tog slut 1999, då Nato bombade Serbien, har Trepča varit under Förenta Nationernas kontroll. Planen var att gruvan skulle vara det fram till att den privatiserades. Kosovos koalitionsregering bestående av det Demokratiska partiet, PDK, och Demokratiska ligan, LDK, har dock tidigare under året sagt att de planerar att ta kontroll över gruvkomplexet, och förstatliga det.
Det utlåtandet fick Serbiens regering, som fortsatt inte erkänner Kosovo som självständigt, att gå i taket. Serbien menar nämligen att 75 procent av gruvkomplexet tillhör dem.
Så sent som i januari i år vägrade hundratals kosovoalbanska gruvarbetare att avsluta sina skift i en protest mot att Serbien vill åt Trepča.
I den södra delen av Trepča arbetar endast serbiska gruvarbetare, medan den största i norr helt domineras av kosovoalbaner.
Under den tid då Jugoslavien fortfarande existerade fanns inte heller någon åtskillnad.
– Det är en politiskt känslig fråga, men egentligen är det ingen politisk fråga det rör sig om. Gruvan ligger på kosovoalbansk mark, och därför tillhör den givetvis oss. Enklare än så kan det knappast bli. Men det är klart att Serbien vill få ut något, efter att ha torskat Kosovo. Allt för dem är ju politik,
säger Qazim Jashari.
Vad säger du om att Kosovos regering vill lägga sig i Trepčas framtid?
– Om politiker börjar lägga sig i vad vi gör här, då kan vi inte göra ett bra jobb. De lyckas ju inte ens komma fram till en vettig plan för gruvans framtid.
Det Qazim Jashari syftar på är att trots att Kosovos regering påstått att de tänkt förstatliga gruvan, har de ännu inte lyckats komma upp med en konkret plan för dess framtid.
En gång i tiden hade kronjuvelen i Jugoslaviens gruvverksamhet 22 000 anställda som tjänade sitt uppehälle i de underjordiska gruvschakten. I dag är den siffran nere på närmare 3 000.
Enligt gruvans chefer, finns det fortfarande reserver i bly, zink och silver till ett värde av 11,6 miljarder dollar att hämta i gruvan. För tillfället hålls gruvan dock mer eller mindre bara vid liv, och ekonomin går därmed på knäna.
Över porten som leder in i gruvschakten står det ”Me fat” i stora bokstäver. På albanska betyder det ”lycka till”, på grund av riskerna som arbetet som gruvarbetare medför.
Väl inne i tunneln stöter jag på Zahit Brahimi och några av hans gruvarbetarkollegor. De kallar honom skämtsamt för en av de gamla veteranerna och skrattar.
– Jag har arbetat här sedan 1978, och visst har saker och ting förändrats en del med åren. Antalet kollegor har minskat år för år, samtidigt som säkerheten och maskinerna blivit bättre. Visste du att vi har Atlas Copco borrar? För gruvarbetare är de som Marlboro för rökare, säger Zahit Brahimi och skrattar gott.
Hur ser du på Trepčas framtid?
– Jag tänker inte så mycket på det. Vi får höra talas om alla problem som gruvan står inför, men jag försöker bara att göra mitt arbete och hoppas på det bästa.
En av de yngre arbetarna, Arben Peci, som hela tiden stått intill tar till orda:
– Jag är den tredje i min generation som arbetar i Trepčagruvan. Tidigare har min morfar och far utfört samma arbete här som jag. Jag vill bara få möjligheten att arbeta så mycket som möjligt. Gruvan betyder extremt mycket för Kosovo, men ännu mer för Mitrovica i sig, säger han.
Mitrovica, staden där Trepčagruvan ligger har strax över 70 000 invånare. För tillfället är det den mest konfliktfyllda staden i Kosovo. Bron över floden Ibar delar staden i två delar. På ena sidan bor kosovoalbaner, på den andra kosovoserber. Ingen av sidorna går över Ibarbron till den andra sidan av staden, om det inte är absolut nödvändigt. På mitten av bron finns en barrikaderad park som heter Fredsparken. Den patrulleras av KFOR-trupper från Italien.
– Det är skrattretande att de döpt en park som placerats i mitten av bron till Fredsparken. Bron separerar ju oss kosovoalbaner från serberna, säger Gzim Ferati som är född och uppvuxen i Mitrovica.
Anledningen till uppdelningen är Kosovoserberna vägrar att acceptera Kosovos självständighet och därför har skapat en egen enklav, dit de kosovoalbanska myndigheterna inte har tillträde.
På den kosovoserbiska sidan är nationalismen påtaglig. Överallt vajar serbiska flaggor, väggarna pryds med målningar av serbiska nationalhjältar med budskap i stil med stanna här, det finns ingen väg tillbaka.
– Jag går inte över bron, förutom i yttersta nödfall. Det är helt enkelt för riskabelt. Jag hoppas verkligen att framtidens generationer förstår att det inte går att leva så här. Själv funderar jag på att lämna Kosovo och söka mig en ny framtid, säger Gzim Ferati med en uppgiven suck.
Konflikten de båda sidorna sinsemellan har bidragit till att företag efter företag lämnat eller tänker lämna Mitrovica. Arbetslösheten är skyhög och ligger på närmare 50 procent.
– Jag känner 95 procent av alla de som arbetar i Trepčagruvan personligen. Det är som en enda stor familj. Hela arbetsstyrkan, gruvarbetare såväl som administration kommer dessutom från Mitrovica. Det går inte att beskriva med ord hur mycket gruvan betyder för staden som arbetsgivare med tanke på hur hög arbetslösheten är rent generellt, säger Qazim Jashari.
Gruvkomplexet är i dag nedgånget som en följd av underinvesteringar och överexploateringar av Slobodan Milosevic tidigare serbiska regering. Men trots det, och stora ekonomiska bekymmer är Trepča navet i Kosovos nuvarande ekonomi tillsammans med energiföretaget KEK.
Efter att kriget mot Serbien tog slut 1999, låg nästintill alla fabriker och företag i Kosovo i ruiner. I nuläget saknas någon form av tillverkningsindustri nästan helt.
Samtidigt som inget beslut tagits kring gruvans framtid, pågår just nu även en process mot Trepča. Ett franskt företag, SCMM, menar att de äger 2,8 procent av gruvan. Ett annat grekiskt företag, Mytilineos, hävdar att de har pengar att utkräva på 50 miljoner dollar för investeringar de gjorde i Trepča i mitten av 1990-talet. Totalt sägs det att gruvkomplexet är skyldigt mellan 200 och 250 miljoner dollar, och en domstol har tillsats i den europeiska unionen för att avgöra om så är fallet.
– Det är ju helt galet. Slobodan Milošević tog pengar från Trepča som den gangster han var för att förra kriget mot oss kosovoalbaner. Samtidigt menar de här företagen att vi ska betala tillbaka de pengarna? De borde vända sig till den serbiska regeringen om de vill ha pengarna, säger Qazim Jashari med ilska i rösten.
Vad skulle det innebära om ni blev tvungna att betala?
– I så fall kommer vi fortsätta att bryta mineraler för att betala tillbaka. Förhoppningsvis slipper vi sparka ännu mer gruvarbetare för att få det att gå runt. Det är dessvärre den bittra verkligheten.
Arben Peci har avslutat sitt skift i gruvan. Han torkar av sig svetten och smutsen från ansiktet med en nytvättad vit handduk, och sliter av sig den gula hjälmen och gruvarbetarkläderna. Kläderna hissar han sedan upp i taket med hjälp av en lina. Där får de hänga tills det är dags för ett nytt tidigt morgonpass dagen efter.
– Lönen som gruvarbetare är väldigt bra för att vara i Kosovo. Det beror givetvis på att arbetet är riskabelt. Vi arbetar en hel del med dynamit och tunga maskiner. Dessutom flera hundra meter under ytan, säger han.
Har du någon trygghet att luta dig emot om du skulle bli av med jobbet?
– Nej, jag är familjens enda försörjare. I Kosovo fungerar facken väldigt dåligt. Står du utan jobb står du därför även utan inkomst. Det är den tuffa realiteten. Vi försöker ständigt att spara, utifall att det värsta tänkbara scenariot inträffar.
Arben Peci fortsätter:
– Jag älskar mitt jobb. Jag är den tredje generationen som arbetar här, och har växt upp med historier härifrån. De flesta handlade om gemenskapen, och de starka banden gruvarbetarna sinsemellan. Det kan jag bara hålla med om. Alla här är som en enda stor familj, och många av oss träffas även ständigt utanför jobbet.
I sinom tid kommer Trepcas öde att avgöras. Oavsett utgången är framtiden ytterst osäker.
– Det är en fråga om prioriteringar, och frågan är hur högt vi kan prioritera Trepča sett till gruvkomplexets framtida förutsättningar. Det kan enbart framtiden sia om, säger Ardian Arifaj, politisk rådgivare till Kosovos premiärminister Hashim Thaçi.
