De senaste två åren har jag ägnat mycket av min arbetstid åt CSN-rapportering och frånvarouppföljning. En syssla som inte brukar intressera så många. Efter att CSN – Centrala studiestödsnämnden – presenterade sin statistik för det gångna läsåret där de bland annat berättade om hur många studiestöd som har dragits in blev den här frågan dock […]
De senaste två åren har jag ägnat mycket av min arbetstid åt CSN-rapportering och frånvarouppföljning. En syssla som inte brukar intressera så många. Efter att CSN – Centrala studiestödsnämnden – presenterade sin statistik för det gångna läsåret där de bland annat berättade om hur många studiestöd som har dragits in blev den här frågan dock högaktuell igen. Som vanligt dök det sedvanliga ”ordning och reda”-tyckandet upp och förenklade frågan till att handla om att följa regler, anställningsbarhet och en bortskämd generation. Ett tyckande så där lagom tuggvänligt så att alla andra ”ordning och reda”-människor kan sucka instämmande och förfäras över vart samhället är på väg.
Jag kan också förfäras över vart samhället är på väg när jag läser ledare i ämnet som mest nämner skolans ansvar enligt skollagen som en parantes i sammanhanget där ”skolan ska undersöka orsakerna till skolket”.
För det första: all frånvaro är inte skolk. Skolans ansvar är således att utreda och åtgärda orsakerna till en elevs frånvaro. Frånvaro kan nämligen vara såväl giltig som ogiltig (skolk), men innan vi har utrett frånvaron kan vi omöjligt veta dess karaktär. Enligt CSN kan exempelvis mobbning vara en anledning till att en skola inte bör ge en elev ogiltig frånvaro.
De flesta skulle nog tycka att det vore lite väl magstarkt att en elev får ogiltig frånvaro för att skolan brister i sitt arbete mot mobbning. Det skulle snarare bli en dubbelbestraffning av eleven ifråga. Frågan är hur långt skolans ansvar sträcker sig?
En elev som mår så dåligt på lektionerna på grund av osäkerhet att hen får magont redan på vägen dit. Läraren har för många elever i klassen för att kunna möta eleven på rätt nivå? Är det ogiltig frånvaro om eleven inte alltid orkar gå? Gör det någon skillnad om eleven är nog verbal eller har nog verbala föräldrar som kan säga ifrån?
En elev som vi vet måste lämna och hämta sina syskon på förskolan och därför missar två lektioner varje dag. Är det ogiltig frånvaro om skolan inte kontaktar vare sig vårdnadshavare eller socialtjänst trots att vi vet hur situationen ser ut?
Trots mina erfarenheter från de senaste två årens arbete kan jag inte ge några enkla svar mer än att jag är än mer övertygad om att ingen skola borde kunna rapportera någon elev till CSN utan att utreda orsakerna till frånvaron och ta initiativ till att de orsakerna åtgärdas inom eller utanför skolan. En elevs rätt till särskilt stöd är en stark lagstiftning och det är vi, som vuxna i skolan, som är proffsen på att se vilket stöd en elev behöver. Men för att göra ett bra jobb krävs tid och resurser och det är vad den här frågan borde handla om.
Moraliserande kolumner utan substans gör inget för att minska frånvaron utan skapar bara en än större stress hos personal och elever. Vill vi verkligen minska frånvaron? Hjälp oss att ge eleverna de bästa förutsättningarna, inom och utanför skolan, att klara sin skolgång så kommer en minskad frånvaro på köpet.