När Sigríður Níelsdóttir var i sjuårsåldern tog hon pianolektioner, men hann inte lära sig läsa noter innan hon slutade. Ett helt liv senare fick hon en kassettbandspelare i 70-årspresent. Sigríður började experimentera med bandspelarens inspelningsfunktioner. Hon köpte en synt och använde dess förinställda beats och sina grundläggande musikkunskaper till att börja skapa den musik som […]
När Sigríður Níelsdóttir var i sjuårsåldern tog hon pianolektioner, men hann inte lära sig läsa noter innan hon slutade. Ett helt liv senare fick hon en kassettbandspelare i 70-årspresent. Sigríður började experimentera med bandspelarens inspelningsfunktioner. Hon köpte en synt och använde dess förinställda beats och sina grundläggande musikkunskaper till att börja skapa den musik som hon sedan kom att ägna stora delar av sin vakna tid åt.
Vid sin död 2011 hade Sigríður Níelsdóttir släppt 59 heminspelade album och blivit en kultfigur inom den isländska musikscenen. Hon har hyllats av Björk, múm och Sigur Rós för de melodiska lo-fi-styckena, där plastiga syntar och leksaksslagverk blandas med ambienta naturljud och brusiga ljudcollage. Denna historia berättas i dokumentärfilmen Grandma lo-Fi (regi: Orri Jónsson, Kristín Björk Kristjánsdóttir, Ingibjörg Birgisdóttir), som visades på K-special nyligen och finns på Svt Play till och med 28 juni.
Fast vad är det som berättas egentligen? Dokumentären är minst sagt rörig. Det är som om man kongenialt vill skildra Sigríður Níelsdóttirs excentricitet och flödande kreativitet genom en lika excentrisk och flödande film. Intervjuerna med Níelsdóttir varvas med gulliga animationer: syntar som snurrar runt, eld som sprakar, knappar som dansar, ja så gott som allt som nämns i intervjuerna föräras en animation. Som pausfåglar dyker också isländska artister upp och sjunger texter om Sigríður livshistoria.
Det hela är faktiskt ganska outhärdligt. Visst önskar man ofta att dokumentärfilmsskapare ska våga utveckla sitt berättande bortom sedvanliga intervjuscener. Men i det här fallet är det just de klassiska scenerna som, allt annat till trots, gör filmen sevärd. Níelsdóttir visar betraktaren runt i sin lägenhet, en halv trappa ned i det hus i Reykjavik där hon både bor och spelar in sina låtar. Allvarsamt visar hon hur hon skapar olika ljud: aluminiumfolie som sprakande eld, två vattenbunkar som en å, fingrar mot en kakburk som klapprande hästhovar. På en vägg sitter en affisch för en konsert där kända isländska musiker tolkade hennes låtar. ”Det är det här jag alltid har drömt om”, säger hon stolt och glad. ”Att några som kan sjunga och spela på riktigt ska framföra mina låtar”.
I filmen slås slutsatsen an tidigt. ”Det är aldrig för sent att göra vad du vill göra”, sjungs det i ett av de animerade inslagen. Men snarare än att bevisa denna peppande tes gestaltar exemplet Sigríður Níelsdóttir hur kreativitet kan fungera som livselixir. ”Jag jobbade dag och natt”, säger hon när hon berättar om ett album på temat ”Cowboy”. I slutet av sitt liv sålde hon synten och lade ner musiken. Vad hon gjorde istället? Påbörjade en intensiv karriär som konstnär.