Arbetaren har pratat med den legendariska konstnären Judy Chicago och tittat närmare på hennes verk The Dinner Party på Brooklyn Museum.
När Judy Chicago gick på college i USA på 50-talet tog hon en kurs i historia om Europas intellektuella. På den första lektionen meddelade professorn att han skulle prata om kvinnornas bidrag på den sista, och hon väntade tålmodigt hela terminen.
– När det väl var dags för den sista lektionen kom han in i klassrummet och sade: ”Kvinnornas bidrag – de gjorde inget”, berättar Judy Chicago på en något ekande telefonlinje mellan hennes hem i New Mexiko och bergen i nordvästra Guatemala. På båda platser vräker regnet ned.
– Det var helt enkelt den rådande synen när jag var ung, nämligen att kvinnor varken hade någon historia eller hade skrivit någon. Det minns jag som mycket förvirrande, eftersom jag var ambitiös och själv ville bidra till historien, fortsätter hon.
Och skrivit in sig i historien det har hon verkligen lyckats med. Judy Chicago, som fyllde 75 år i somras, är en feministikon som genom sin konst utforskar kvinnans roll i historien och kulturen. Hon sägs ha myntat begreppet feministisk konst och var den första någonsin att utforma och undervisa i en kurs i ämnet för kvinnor på Fresno State University i Kalifornien i början av 1970-talet.
Judy Chicago har en enorm produktion bakom sig, både som skapande konstnär, författare och konstpedagog. Hon har brutit ny mark och tabun och synliggjort tidigare dolda sanningar om kvinnor i konsthistorien genom hela sin karriär. Ett konstnärsliv som inleddes och tog fart i Kalifornien på 60-talet.
– Under de inledande åren försökte jag bara passa in och hänga med grabbarna, det fanns knappt några kvinnliga konstnärer på den tiden, säger Judy Chicago om sitt första decennium som verksam konstnär.
Ganska snart tröttnade hon på att ständigt ta kampen inom den manscentrerade konstvärlden och bestämde sig för att själv titta tillbaka på historien.
– Ju mer jag undersökte desto roligare blev det. Jag upptäckte nämligen en systematisk radering av kvinnors prestationer genom historien.
Metoderna hade varierat: utelämning, marginalisering och förvrängning. I samma takt som hon grävde fram ny kunskap om kvinnorna före henne, drevs hon själv mot ett mer explicit feministiskt uttryck. Resultatet av Chicagos grävande i dammiga arkiv fick sin kulmen i den imponerande och minutiöst utförda installationen The Dinner Party. Hennes i dag mest kända konstverk.
”The Dinner Party är en viktig symbol för 1970-talets feministiska konst och en milstolpe i 1900-talets konst”, skriver Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art på Brooklyn Museum, där installationen är permanent sedan 2007.
Jag tar hissen upp till våning fyra för att se den. The Dinner Party är en ceremoniell bankett som består av ett trekantigt bord dukat med 39 tallrikar. Varje plats är en hyllning till en tidigare undanpetad kvinna från historien. På golvet finns ytterligare 999 kvinnors namn inskrivna i guld på vitt kakel.
Allt är placerat i ett mörkt rum med spotlights riktade mot de 39 färgstarka tallrikarna som alla är formade som vaginor, vissa inspirerade av fjärilar – som för Judy Chicago symboliserar befrielse och frihetslängtan.
På golvet skymtar jag Selma Lagerlöfs och Drottning Kristinas namn. Även den mindre kända Gertrude Svensen finns med. Hon beskrivs som det första offret för de massrättegångar som svepte över Sverige under sent 1600-tal. Hon anklagades för att ha kidnappat barn som sedan skulle ha överlämnats till djävulen. Tillsammans med 70 andra kvinnor brändes hon till döds inför tusentals vittnen.
Konstverket som sträcker sig från förhistorisk till nutid tog fem slitiga år att färdigställa – med ständig brist på finansiering och tid. Hon fick dock hjälp av många hundra volontärer.
Jag imponeras allra mest av hur kombinationen i dukningen, valet av material och teknik har en relation till varje kvinnas respektive tidsepok och liv. Liksom att berättelserna baserade på de enskilda livsödena är tillräckliga för att förkovra sig under lång tid.
Det är också ett verk som har skandaliserat och upprört genom åren.
– Jag hade aldrig för avsikt att provocera någon, säger Judy Chicago.
Men hon radar också upp en massa anledningar som hon ser till att många upprördes, vilket hon säger att hon har förstått först i
efterhand.
– Det jag hade gjort var en otrolig utmaning av det modernistiska berättandet vilket på den tiden var fokuserat på form snarare än innehåll, abstrakt expressionism, minimalism och popkonst och dessutom helt mansdominerat. Det fanns helt enkelt inget språk för att diskutera kvinnocentrerad konst.
Och Judy Chicagos The Dinner Party hade kvinnan i fokus och talade direkt till publiken. Förutom att bryta mot de rådande konstformerna kombinerade hon dessutom konst och hantverk och utmanade på så sätt den rådande hierarkin mellan dessa.
– För mig handlar det mycket om att förstå att konst är en spegling av samhället, säger Judy Chicago för att sammanfatta turbulensen.
Och när jag går den guidade visningen förstår jag att det är ett verk som fortfarande i dag väcker starka känslor.
Men tycker Judy Chicago att kvinnorna i dag får det erkännande de förtjänar, undrar jag. Då berättar hon att år 2007, när hon skulle uppdatera sin bok om The Dinner Party, upptäckte att det fanns mycket mer forskning kring flera av kvinnorna än det funnits på 70-talet.
– Framför allt hittade jag mycket ny forskning kring kvinnor och konst, kvinnor och Bibeln och suffragetterna, vilket var fantastiskt, berättar hon. Och tillägger att det så klart också finns bättre tillgång till utbildning i kvinnohistoria, feminism och genus än tidigare. Däremot, menar hon, är universitetens läroplaner i USA och många andra länder fortfarande starkt mansdominerade med ett fåtal tillsatta kvinnor och färgade personer. Detsamma gäller för konstinstitutionerna, särskilt de med mycket pengar.
Själv är Judy Chicago lite irriterad över att The Dinner Party fick stå i vägen för så mycket av hennes andra verk så länge. Hon blir därför glad när jag frågar om hennes tidiga verk som ställdes ut separat på Brooklyn Museum fram till september i år.
– Det var först efter en konsthappening sponsrad av Getty-institutet i Kalifornien 2011 som min enorma samling av verk, bland annat min tidiga konst som ledde fram till The Dinner Party, började dyka upp på olika utställningar runt om i landet och även utomlands.
När jag går runt den blir det uppenbart att Judy Chicago egentligen aldrig har låtit något begränsa henne. Hon experimenterande tidigt med olika konstformer, material, och hantverk.
– Många stoppar skapande impulser för att de inte behärskar en viss teknik eller för att de begränsar sig till att tänka att en viss teknik är särskilt lämpad för kvinnor eller män. Jag har aldrig låtit mig hämmas av
mitt kön på något sätt, säger Judy Chicago.
Just därför lärde hon sig allt hon tyckte sig behöva för att utöva sitt yrke till fullo. Hon gick till en bilskola för att lära sig att använda en air-brush, behärskar både pyroteknik och svetsning och letade upp den bästa läraren när det var dags för kinesisk porslinsmålning. Det sistnämnda som liksom knyppling och broderi har ansetts vara lågstatuskonst hade ett symboliskt starkt värde för henne.
För Judy Chicago har det alltid varit viktigt att utmana hierarkier, konventioner och normer inom konsten. Det mest imponerande är nog att hon lär sig nya tekniker till perfektion. Hon lämnar inget till slumpen, utan som guiden på Brooklyn Museum påpekar:
– Hon är minutiöst noggrann i allt arbete.
Mitt under intervjun undrar hon varför Skandinavien tycks ha fått ett nyväckt intresse för hennes konst.
– Skandinavien verkar ha upptäckt att kvinnor har mens, utbrister hon och kluckar av skratt.
Vad hon syftar på är intresset för hennes tidiga konstverk som handlar om menstruation.
Redan 1971 gjorde hon världens första, hittills kända, menskonstverk, Red Flag. Hon har även gjort ”Menstruation Bathroom” som en del av installationen Womanhouse (1972).
Numera känns det självklart att Judy Chicago har spelat en avgörande historisk roll för att bryta tabun kring graviditeter, blod och kvinnors plats i konsthistorien och inom alla samhällets sfärer egentligen.
– Det har dock tagit väldigt lång tid för människor att upptäcka vem jag verkligen är, säger hon. Det känns fantastiskt att jag har levt tillräckligt länge för att få uppleva det. Jag trodde aldrig att jag skulle leva ända tills 75 så jag är bara så tacksam.
Och hon är fortfarande mycket produktiv. Tidigare i år släppte hon boken Institutional Time: A Critique of Studio Art Education, som precis som titeln antyder är en kritik av dagens konstutbildningar. Och 2010 kom en bok om Frida Kahlo i vilken Judy Chicago ville flytta fokus från Kahlos personliga liv till hennes konstnärskap. Något som kom att uppskattas.
Judy Chicago får hundratals brev från unga människor som beundrar och följer hennes arbete. Det som för henne har varit den tunga biten, att ständigt stå upp för sitt arbete och tro på det hon gör, när ingen annan uppskattar det är nog också det som gör att hon i dag är så populär bland många i den nya generationen konstnärer. För hennes verk berör och rör fortfarande om.
– Den främsta anledningen till att jag är så glad över att vara förebild för så många är att jag själv inte hade några egna förebilder när jag var ung, säger hon.
Det var först 1971 när hon mötte författaren Anaïs Nin som hon fick en egen mentor. Anaïs Nin, föddes i Frankrike till spansk-kubanska föräldrar och levde större delen av sitt liv i USA. Hon är känd för sina dagböcker som sträcker sig över flera decennier av hennes liv och som den första att skriva feministisk erotik. Vad är det då som driver Judy Chicago?
– Mitt driv och mod har jag framför allt fått från min pappa, som stod mig väldigt nära. Likaså mina värderingar kring jämlikhet och social rättvisa kommer från honom, berättar hon.
Judy Chicagos pappa var politisk aktivist och marxist och dog mitt under kalla kriget när Judy bara vara 13 år.
– Han förväntade sig att jag skulle göra något viktigt av livet. Och jag tror det avgörande ögonblicket kom när jag som ung fick höra mycket hemskt om min pappa, som bara var marxist i andras ögon, medan jag själv bar fantastiska minnen av honom. Jag tvingades helt enkelt bestämma mig för om jag skulle tro på min egen erfarenhet eller vad världen sade.
Judy Chicago valde sin egen version och säger att den har guidat henne genom livet.
Och hon har aldrig låtit sig underordnas någon människa. Efter att ha vuxit upp som Judith Sylvia Cohen bestämde hon sig som ung vuxen, och efter sin första mans död, att byta namn. Det var en slags självständighetsförklaring. I dag lever Judy Chicago tillsammans med sin tredje man, fotografen Donald Woodman. De gifte sig 1985.
Avslutningsvis ber jag henne att själv definiera vem Judy Chicago är:
– Jag är konstnär och brinner för vad konst kan betyda och hur den kan förvandla, inspirera och stärka oss, säger Judy Chicago.
