Blomstrande aktivism i Norra Italien

På husväggen till Casa Bettola står det målat med skrivstil: ”Jag tycker om att ha mina fönster vidöppna, man behöver inte vara rädd”. Det här citatet är det första jag får syn på när vi går uppför backen för att besöka det första sociala centret för vår resa. Vi befinner oss i Reggio Emilia, eller Röda Emilia, en stad i regionen Emilia-Romagna i norra Italien.

Reggio Emilia präglas av sin politiska historia. Torg har namngivits efter partisaner som deltog i motståndet mot fascismen och gatorna är döpta efter bland andra Rosa Luxemburg, Karl Marx och Antonio Gramsci. Bakom tågstationen finns det övergivna fabriksområdet Le Reggiane, där den längsta fabriksockupationen i Italiens historia utspelade sig på femtiotalet. Runt om i staden ligger förskolor som tillämpar den så kallade Reggio Emilia-pedagogiken som växte fram under efterkrigstiden. 

Staden är full av spår från en annan tid, då det italienska kommunistpartiet uppbar en stark politisk och kulturell hegemoni. 

I dag ser Reggio Emilia på många sätt annorlunda ut. Välfärden har börjat privatiseras och läggas ut på entreprenad. En korporativ modell råder, där marknadsanpassning, konkurrenskraft och tillväxt är ständigt återkommande ord. Men motståndet växer. Här finns en rörelse som vägrar acceptera kapitalets premisser. De vill att alla ska ha tillgång till staden för att gemensamt kunna bestämma om dess utveckling.

Casa Bettola är ett självförvaltat socialt center, beläget i ett hus som varit ockuperat sedan 2009. Runt den tiden uppgick antalet vräkningar i Reggio Emilia till 80 i veckan, samtidigt som 8 000 lägenheter stod tomma för att hålla bostadspriserna uppe. För att protestera mot detta och hävda rätten till bostad skapades Casa Bettola. Till en början drev man en jour med information och juridisk rådgivning för de personer som drabbats av vräkningarna. Huset fungerade som ett forum för att kartlägga bostadssituationen, organisera blockader och skapa kollektiva lösningar genom att ockupera och renovera övergivna bostäder. 

Allt eftersom tiden gick utvecklades verksamheten till att omfatta frågor om rätten till staden i vidare bemärkelse. I dag, fem år senare, utgör Casa Bettola en oumbärlig del av kvarteret och staden. När vi kommer in på gården håller onsdagens ekologiska marknad på att plockas ihop medan de sista studenterna från kursen i italienska för migranter lämnar huset. På utomhusscenen ligger nymålade banderoller och torkar i kvällsluften. Från husväggen vakar en drake i papier-­maché som blivit över från den senaste föreställningen som Casa Bettolas teaterskola för barn satte upp. Och inne i huset doftar det av nybakad pizza. Varje onsdag pågår nämligen en kvartersugn i huset, en så kallad ”Forno Comune”, där alla som vill kan laga bröd och pizza tillsammans. 

Det är tydligt att Casa Bettola inte är en plats bortom eller utanför staden. Tvärtom är den en del av den – en plats som i en tid av splittring och segmentering strävar efter att skapa nya relationer och gemenskaper. 

Från Reggio Emilia tar vi oss söderut till Bologna. Vi går i skuggan under Bolognas arkader innan vi slutligen når fram till Làbas, en gammal militäranläggning som ockuperades för två år sedan i syfte att ta tillbaka gemensamma rum i staden. Làbas innergård är som ett stort torg. Här finns grönsaksodlingar, en bar och många uteplatser. Intill ligger ett antal ockuperade lägenheter där också flera av centrets aktivister bor. 

På Làbas finns en dagverksamhet för barn och, precis som på Casa Bettola, en kvartersugn där det varje onsdag serveras pizza. I en gårdsbyggnad syns genom den öppna dörren en assemblea, ett möte. Aktivister sitter på stolar i en cirkel och planerar inför kommande veckor.

I andra änden av Bologna hittar vi Teatro Polivalente Occupato. TPO skapades ursprungligen genom en ockupation 1995. Efter mycket hoppande mellan olika lokaler och långa förhandlingar med kommunen fick de år 2007 tillgång till en egen byggnad att förvalta. TPO rymmer en mängd verksamheter. Här finns en konsertlokal där det bland annat arrangeras spelningar och teaterföreställningar. Strax bredvid ligger ett gym, ett palestra populare, där kurser ges i allt från boxning till dans. Mitt emot gården finns också en radiostudio som varje vecka direktsänder program på Radio Kairos FM-kanal. Och två gånger i veckan ordnar man kurser i italienska för migranter.

TPO är knutet till det självständiga facket ADL Cobas (Associazione Diritti Lavoratori). Organisationen växte fram bland de sociala centren i Veneto, en av Emilia-Romagnas grannregioner. Tanken är att erbjuda ett alternativ för självorganiserande arbetare vars behov inte täcks av de ordinarie fackförbunden. Vi pratar med Alessandro, som berättar att ADL bland annat verkar inom transport- och lagersektorn. Där pågår det i dag en drastisk prekarisering av arbetsförhållandena. Lönedumpningar leder till ökande arbetsplatsrelaterade olyckor och sjukdomar. Trots det ger det avtal som undertecknats av fackförbunden och transportföretagen de anställda ett mycket klent hälsoskydd.  

Nästa dag tar vi tåget till Venedig. Vi lämnar av vår packning på Ca’Bembo, en student­ockupation som rymmer en av Venedigs största trädgårdar. En gammaldags säng står övergiven under en av de höga ekarna och solen strilar in genom lövverket. Venedigs drygt 60 husockupationer bildar tillsammans bostadsnätverket RASC (Rete Assemblee Sociali Della Casa), som har en stark politisk ställning i staden och utgör en motkraft i den offentliga debatten. Tanken är kämpa för 

allas rätt till staden, inte bara för specifika bostäders fortlevnad. Minst en gång i månaden håller RASC stormöten där alla kvarters­ockupationer närvarar. Men man arbetar också lokalt, i de enskilda områdena. 

Vi tar båtbussen till en av Venedigs andra öar där 16 närliggande ockupationer bildar ett eget fridfullt kvarter. I dag är gården stilla och tvätt torkar på tvättlinor i solen. Här finns också odlingar med tomater, zucchini och mynta. En kvinna vi träffar berättar att hon och hennes dotter bott i en av lägenheterna i snart ett år. När hon behövde bostad fick hon inte hjälp av de kommunala institutionerna, utan av kamrater som engagerade sig i ockupationsrörelsen. Trots att huset hon bor i fått vattenförsörjning och el vågar hon bara rusta lägenheten lite i taget i väntan på vad som ska ske. 

Därefter blir vi visade till S.A.L.E, en ockupation av ett annat slag. S.A.L.E, italienska för ”salt”, är ett gammalt saltlager som nu gjorts om till en social och kulturell mötesplats. I samband med Venedigbiennalen
organiserar man aktioner för att belysa hur dagens konstevenemang underordnas marknadens behov och fungerar som ett sätt att marknadsföra städer. Just nu pågår till exempel utställningen ”You are not welcome”. Titeln kommunicerar direkt med kajen där nedanför, där enorma kryssningsfartyg dagligen passerar. Utöver att båtarna förstör miljön får de Venedig att framstå som ett museiliknande skyltfönster, till för turister och inte för lokalbefolkningen. 

När vi står där på gatan och samtalar avbryter sig plötsligt en av ockupanterna och tittar mot kajen. Vi vänder oss och får syn på båten. Längs med relingen står turister tunna som kulspetsstreck och betraktar staden medan båten plöjer sönder vågornas stillhet. Vår guide suckar och rusar mot utgången. Med en van och rask rörelse får hon rätt på en flagga med texten ”NO GRANDE NAVI” (”Nej till stora kryssare”), som hon ställer sig på kajen och vevar med när båtkomplexet passerar. Senare får vi veta att det uppkommit ett uttryck för sättet på vilket båtarna passerar Venedig: ”båtarna bugar”. De bugar för staden när de kör så nära. 

Senare samma kväll tar vi tåget till Padua för att besöka den autonoma Sherwoodfestivalen. Festivalen pågår i en månad och är just nu inne på sin tredje vecka. På programmet står mest spelningar, men också föreläsningar. Bland annat ska den italienske filosofen Toni Negri tala. Aktivisten Wilma Mazza var med vid starten på 1970-talet och berättar för oss att Sherwoodfestivalen växte fram ur den oberoende radiostationen Radio Sherwood. Under åren har evenemanget blivit allt större och är i dag en av de viktigaste självständiga festivalerna i landet. Utöver festivalen driver man också den digitala plattformen Globalprojects.info. Precis som radiostationerna en gång utgjorde en stomme i de autonoma organisationerna, fungerar sajten inte endast som en nyhetskanal, utan också som ett sätt att knyta städer till varandra. Autonoma grupper och sociala center i norra Italien länkas samman och kan dela med sig av politisk teori och praktik. 

Morgonen därpå återvänder vi till Reggio Emilia för att delta i en demonstation för rätten till bostad. Banderoller och plakat körs bort till stadsporten där alla ska mötas klockan fyra. Att just stadsporten är demonstrationens samlingspunkt är symboliskt. Fastän den är flera hundra år gammal visar dess ruiner än i dag vägen in till Reggio Emilia. En stad som borde vara tillgänglig och öppen för alla, inte hållas sluten med hjälp av exempelvis bostadsspekulation som driver upp priserna . När demonstrationståget passerar hus som drabbats av spekulation fäster vi klistermärken på dörrarna med texten ”occupaci”, i samma stil som det vanligen står ”till salu”. Ur våra högtalare väller musik.

Nästa dag är en söndag. Det är dags att resa vidare mot Rom, resans sista stopp. Sedan några av oss var där tre månader tidigare har mycket hunnit hända. En av platserna vi återvänder till är Teatro Valle Occupato, en teater som också fungerar som en allmänning. Ockupationen började i protest mot att ekonomidepartementet 2011, i åtstramningssyfte och mot bakgrund av en intensiv privatiseringskampanj, stängde ned ett helt nätverk av offentliga teatrar i Italien. I dag är Teatro Valle internationellt känt för sina praktiker, vilka rör sig runt idéer om direktdemokratiskt deltagande, stadskamp och att sudda ut gränsen mellan konstnärer och aktivister. Under sommaren spelas till exempel föreställningen ”La Rabbia” (Vreden), en produktion vars form kommer fortsätta förändras under hösten. En av grundidéerna är nämligen att låta föreställningen formas av ett kollektivt skrivande där alla har möjlighet att delta. 

När vi kommer dit en eftermiddag är gatan full av människor. En oro ligger i luften. Valeria, en vän och kamrat vi lärde känna i våras, kommer springande emot oss. ”Har ni hört vad som har hänt?” frågar hon och berättar att Cinema Volturno, en annan ockupation i närheten, har vräkts. Vi får reda på att ett krismöte ska hållas på Teatro Valle under kvällen. Aktivister från nästan alla sociala center i Rom närvarar för att diskutera vad som nu bör göras.

Vräkningen är ett resultat av den offensiv mot ockupationsrörelsen som trappats upp allt mer under året. I april 2014 infördes en lag i Italien som gör det möjligt att undandra el och vatten från ockuperade hus och som fråntar boende rätten att folkbokföra sig. Det innebär att de ockuperade husen snabbt förfaller och blir ogästvänliga, vilket gör det svårt att bedriva social verksamhet. Under vräkningen av Volturno agerade polisen brutalt. När aktivisterna utrymts ur byggnaden slogs lokalerna sönder och samman. Det tyder på att polisen aktivt söker hindra aktivister från att återta Volturno; platsen ska förstöras inifrån, så att den blir svår att bygga upp igen.

Många känner oro över att tonen mot ockupationerna skärpts. Nyligen skickade borgmästaren i Rom ett öppet brev till Teatro Valle där han krävde att verksamheten skulle upphöra. 

Samtidigt tar sig angreppen på ockupationerna allt mer våldsamma uttryck, såsom vid vräkningen av Volturno. Ofta sker vräkningarna tidigt på morgonen utan förvarning. Situationen skiljer sig dock från plats till plats. Sociala center som har nära anknytning till lokalområdet blir inte lika hårt drabbade. Men i viss mening hänger ju alla platser samman med omgivningen – de blir oumbärliga för att de varje dag skapas av de som bor runt omkring. 

Det vi upplever i Italien är en rörelse som under många år vuxit fram bortom parlament och traditionella institutioner. Paroller som ”Casa e reddito per tutti”, bostad och inkomst åt alla, formuleras och understryks genom ett aktivt och fysiskt motstånd. 

En våg av ockupationer sveper över landet och hämtar näring i en utbredd och bestämd övertygelse om att vi måste återta det som är vårt. Och eftersom kollektiv behöver fysiska rum blir de sociala centren viktiga platser att mötas på.

Att det sker ett utbyte mellan olika städers stadskamper är tydligt. Nätverk och festivaler, som den i Sherwood, bildar forum där diskussioner kan pågå och där aktivister från olika platser kan träffas. Men kampen går också att koppla till städer utanför Italien, liksom till Europa i en vidare dimension. Kapitalackumulationen är inte begränsad till ett land – överallt och varje dag exploateras det som kunde ha varit gemensamt. Därför kan också vi i Sverige relatera till det som pågår i Italien. Också här är bostad en vara, inte en rättighet. Liksom gigantiska kryssare passerar Venedigs kajer byggs här arenor i syfte att marknadsföra städer. Platser hålls inhägnade och människor far illa genom en fruktansvärd gränspolitik. Men alltjämt säger folk ifrån. 

När jag skriver det här har en parad just gått genom Roms gator för att protestera mot vräkningen av Cinema Volturno. Jag ser på bildskärmen till min telefon hur poliser med sköldar attackerar demonstranterna och river sönder deras banderoller. Men människor vägrar vika sig – kampen för att frigöra gemensamma rum i staden fortsätter. Sommaren pågår och hettar. Trots att jag inte är där kan jag tydligt föreställa mig gården till Casa Bettola. Trädgården står i blom och solrosor klättrar över staketet ut mot gatan. Och fastän jag inte ser det, vet jag att citatet fortfarande lyser på fasaden. Överallt står fönster på vid gavel.

 

I början av augusti, efter att denna artikel skrevs, lades försöken att privatisera Teatro Valle ner. Verksamheten blir åter offentlig. Ockupanterna ska lämna lokalerna och för nu diskussioner med kommunen om hur det kreativa klimatet ska bevaras. 

Publicerad Uppdaterad
8 hours sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
9 hours sedan
Protester mot Johan Forsell och Tidöregeringens migrationspolitik
Runt om i hela Sverige växer nu kritiken mot migrationsminister Johan Forsell och Tidöregeringens politik för att fler ska utvisas. Foto: Christine Olsson/TT och Ali Lorestani/TT

Folkligt uppror mot Tidöregeringens utvisningar

Från Ystad till Haparanda. Det kokar av ilska mot Tidöregeringens allt hårdare migrationspolitik. Runt om i Sverige hörs upprörda röster mot utvisningarna av såväl studerande tonåringar som hårt arbetande barnfamiljer.

– Vad sjutton håller de egentligen på med? Regeringen drar undan mattan för all integration som är lyckad. De nya reglerna stjälper människors liv och gör att förtroendet för samhället minskar.

Det säger Emma Eldevåg från Forsbacka i Gästrikland.

Där, i den lilla bruksorten mellan Gävle och Sandviken, samlades i helgen hundratals personer i ett gemensamt fackeltåg till stöd för familjen Perez. De kom till Sverige från El Salvador 2017 och kort senare föddes dottern Gabriella. Bägge föräldrarna har jobb men enligt Tidöregeringens nya, hårdare regler tjänar pappa Jonathan Perez 4 000 kronor för lite i månaden för att få stanna i landet. Mamma Silvia tjänar dock, med sitt fasta arbete som huvudplanerare inom hemtjänsten, över kravet för den nya lönereglerna för arbetstillstånd. Trots det ska familjen alltså utvisas till ett land som åttaåriga Gabriella aldrig satt sin fot i. Något som rört upp starka känslor i hela bygden.

Bygden sluter upp

– De har varit våra grannar i flera år och min dotter är bästa kompis med Gabriella. När beskedet att de skulle utvisas kom strax innan jul blev det som en chock för oss alla, säger Emma Eldevåg som snabbt engagerat sig i fallet.

Emma Eldevåg hoppas att regeringen ändrar sig om den allt hårdare migrationspolitiken. Foto: Privat

Migrationsminister Johan Forsell har pratat om ett historiskt skifte i den svenska migrationspolitiken med hårdare krav och förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

– Hela Forsbacka har slutit upp för familjen. De har alltid haft jobb och byggt upp ett tryggt liv här och nu ska de utvisas. Det är så absurt, säger Emma Eldevåg.

Borgerlig kritik

Men även bland borgerliga opinionsbildare och lokalpolitiker ute i landet hörs nu upprörda röster som menar att Tidöregeringens politik gått för långt.

I veckan skrev bland annat Svenska Dagbladets profilerade ledarskribent Mattias Svensson en ilsken krönika om den förda politiken.

”Det håller i åtskilliga fall på att ta en ände med förskräckelse, med utvisningar av skötsamma och arbetande familjer och tonåriga vuxna som skiljs från sin familj. Vem utanför Sverigedemokraternas ideologiska kärna vill ha en sådan utvisningspolitik? Långt in i det borgerliga lägret är människor upprörda. Ändå fortsätter regeringen tondövt att producera förslag som kommer att förvärra situationen”, skriver Mattias Svensson i texten som han avslutar med orden att den svenska migrationspolitiken blivit en ”sverigedemokratisk lekstuga”.

Professorn lämnar Migrationsverkets etiska råd i protest

Under onsdagen meddelade också professor Ludvig Beckan att han lämnar sin plats i Migrationsverkets etiska råd som protest mot den utvisningspolitik han anser är så omänsklig att den strider mot grundlagen.

På flera håll i landet planeras nu protester mot de eskalerande utvisningarna. I bland annat Gävle hålls en demonstration på lördag och på onsdagskvällen samlas människor i centrala Stockholm under parollen ”Stoppa de orättvisa utvisningarna”.

– Det finns hundratals liknande fall som det med familjen Perez. Så på lördag demonstrerar vi för alla som drabbas. Jag hoppas att regeringen sväljer sin stolthet och erkänner att det blivit fel, för det här måste få ett slut, säger Emma Eldevåg.

Publicerad Uppdaterad
12 hours sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad