Den 16 mars i år anordnade vi i Allt åt Alla Malmö inom samarbetet Skåne mot Rasism en demonstration med över 10 000 deltagare under parollen ”Kämpa Malmö – Antifascism är självförsvar”. Detta var en reaktion på den attack som skedde på kvällen den 8 mars i Malmö då fyra av våra kamrater blev knivskurna av nazister. Demonstrationen har hyllats och spridit kampvilja och glädje. Tusentals Malmöbor har satt sig i rörelse mot ett bättre samhälle.
Men demonstrationen var ingen slump, den var del av ett större arbete i kampen mot fascism och rasism. Malmö är en stad med ett oerhört engagemang, allt från kvartersorganisering till asylrättsrörelser. Alla dessa kamper har antifascism som ett perspektiv i sin analys och sin metod. Malmö är en stad av antifascister och Malmö är en stad med bredd. Det vi vill säga att antifascism inte är en sak.
Det är en massa saker, allt från stora mobiliseringar till uthängningar av enskilda organiserade nazister. Allt detta är delar av samma rörelse. Några anordnar konserter mot Jimmie Åkesson, andra river kravallstaket på Swedish Defence Leagues torgmöten, anordnar föredrag, river ned nazistpropaganda, skriver debattartiklar eller blockerar deportationer.
Vi är många och vi är breda, men vi är ett.
Debattörer och journalister har satt den antifascistiska rörelsen under lupp och försökt bena ut vilka som är goda och vilka som är onda. De har försökt splittra oss och slå in kilar. De har använt enskilda aktioner som exempel och tvingat andra att ”välja sida”.
Vi väljer inte sida för vi kan inte välja bort oss själva på samma sätt som man inte kan välja bort en kroppsdel. Vi ställer oss solidariska med sjuksystrarna som trots hot från chefer tog fighten och vägrade bli en bricka i Sverigedemokraternas spel. Vi ställer oss solidariska med de som försvarade sig mot nazisternas flaskor och påkar i Kärrtorp.
Vi har nu sett hur man försöker komma fram till ”rätt” sätt att demonstrera mot Sverigedemokraterna. Ska vi vända ryggen till? Ska vi bua och föra oväsen? Ska vi fysiskt hindra dem?
Gemensamt för alla dessa frågeställningar är att de generellt ställs av tyckare, folk som oftast inte ens deltar i protesterna eller som företräder helt andra grupper än de som är aktiva i protesterna. Att utvärdera metoder är viktigt för att kunna agera kraftfullt. Att endast recensera andras metoder tvingar inte tillbaka fascismen.
Varför är det då så viktigt för vissa att dela upp antifascism i gott och ont, rätt och fel? Det handlar dels om att flytta fokus från sin egen inaktivitet eller sin egen del i problemet och dels om att bygga sitt eget varumärke på andra. Men det handlar även om liberalers beröringsskräck för de verkliga konflikterna. De konflikter som gör oss till ett vi. De konflikter som, om de döljs, utgör fascismens grogrund.
En framgångsrik antifascistisk rörelse måste sätta in fascismen i ett större sammanhang. Och framför allt måste en framgångsrik antifascistisk rörelse vara bred och beredd på att ta konflikten där den dyker upp med de medel som står till buds.
