Jacob Hjortsberg vill, i sin debattartikel i förra veckans Arbetaren, att Feministiskt initiativ ska ta avstånd från kapitalismens profitmotiv och därmed från den ekonomiska tillväxten. Men det sättet att ställa frågan gräver ner oss i en steril motsättning för-eller-emot tillväxt. Tillväxtens ställning som överideologi, gemensam för röda och gröna rörelser såväl som för blåa och […]
Jacob Hjortsberg vill, i sin debattartikel i förra veckans Arbetaren, att Feministiskt initiativ ska ta avstånd från kapitalismens profitmotiv och därmed från den ekonomiska tillväxten. Men det sättet att ställa frågan gräver ner oss i en steril motsättning för-eller-emot tillväxt. Tillväxtens ställning som överideologi, gemensam för röda och gröna rörelser såväl som för blåa och bruna, kan inte begränsas till en fråga om privat profit, den går både djupare och längre tillbaka i historien.
För det första uppstod inte föreställningen om tillväxtens välsignelse med kapitalismen, och den är inte heller begränsad till kapitalister eller till kapitalistiska samhällen – den går över tid och rum och klass på ett sätt som inte bör reduceras till en fråga om privat profit. Vi har sett samma upptagenhet av kvantitativ tillväxt i socialistiska samhällen, i antika samhällen, i bibeln, i den franska revolutionens löften om bättre och mer åt alla, i demokratins och välfärdsstatens försök att infria dessa löften. Tillväxtvurmen är helt enkelt en mycket mer fundamental del av mänsklighetens historia och därmed också svårare att göra sig av med.
För det andra finns det olika sorters tillväxt, det är skillnad på tillväxt av dåliga och bra saker, tillväxt av materiell produktion och av tjänster, av bilar och av vård, utbildning och kultur. Allt spär på tillväxten, men all tillväxt har inte samma innebörd, vare sig när det gäller välfärd eller miljökonsekvenser. Kvantitativ tillväxt är nästan alltid problematisk, men det hindrar inte att det är stora skillnader på vad det är som skapar den när det gäller dess sociala och miljömässiga följder.
För det tredje vet vi att tillväxtens effekt är olika beroende på två förhållanden:
– I fattiga samhällen är tillväxten positivt kopplad till förbättrade levandsförhållanden för en majoritet, vilket syns genom bättre sociala indikatorer (hälsa, kunskap, deltagande), men i rika samhällen har det positiva sambandet upphört. Med andra ord är tillväxt i ett samhälle som Sverige inte ett lämpligt mål för den ekonomiska politiken.
– Jämställda och jämlika samhällen använder tillväxten på ett kvalitativt bättre sätt än ojämställda och ojämlika samhällen. Med andra ord är det jämställdhet och jämlikhet som bör vara målet för politiken, vilket gör ekonomin till ett redskap för att nå dit.
Med denna syn på tillväxten och på tillväxtens gränser måste vi med en feministisk ekonomisk politik lämna tillväxtfixeringen och se ekonomin som ett medel för omställning av samhället mot jämställdhet, jämlikhet och ekologisk hållbarhet. En sådan omställning kommer inte att ske på en gång eller enkelt, den kommer att kräva en målmedveten och långsiktig politik. Ett första steg på den vägen är att sluta tala om tillväxt och våga börja tala om det som är målet med verksamheten: ett jämställt, rättvist och hållbart samhälle som för oss från nödvändighetens till frihetens rike.