Runt torget i Husby centrum är det fullt med folk. Människor är på väg från skolan, till fritidsaktiviteter eller bara ute för en fika i vårvädret.
Ett år har gått sedan oroligheterna skakade Stockholmsförorten, men situationen har knappast förändrats. Här är ungdomsarbetslösheten fortfarande hög, de kommunala satsningarna få och årsinkomsterna betydligt lägre än i de välbärgade områdena Danderyd, Solna och Bromma inte långt därifrån.
Nyligen presenterades statistik som visar att medellivslängden mellan olika områden i Stockholm skiljer sig avsevärt. Danderyd till exempel, toppar listan med en medellivslängd på 83,7 år. Enligt rapporten skiljer sig den förväntade medellivslängden mellan en högutbildad Danderydsbo och en lågutbildad boende i Vårby i södra Stockholm hela 18 år. Skillnader fullt jämförbara med hur det såg ut mellan Öst- och Västeuropa före Berlinmurens fall 1989, förklarar Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska Institutets institution för folkhälsovetenskap, i en intervju med Svt.
Inkomstskillnaderna i Sverige har, enligt Statistiska Centralbyråns siffror, inte varit större sedan 1947.
– Det är många som saknar framtidstro här. Skolresultaten sjunker, folk bor trångt, det finns inga jobb och polisen är den enda myndighet som finns representerad. Nästan all lokal service har flyttat, då måste man ställa sig frågan: Vad händer när det inte finns ett fullt fungerande samhälle? Det kommer att explodera till slut.
Mohamed Hagi Farah tittar ut genom de halvt neddragna persiennerna inne från medborgarvärdarnas lokaler mitt emot Husbyskolan alldeles intill tunnelbanestationen i centrum. Han är områdesvärd, engagerad i Järva Föräldraalliansen, läxhjälp för ungdomar och mycket annat som rör området. För ett år sedan såg han kravallerna komma, men vill hellre prata om hur det ser ut i dag. Om de lokala initiativ som byggds upp av de boende, om ideella föreningar, lokalorganisering och kampen för stadsdelen.
– Kravallerna var ett rop på hjälp. En signal till myndigheterna, det satsas ingenting här. Vi vill se utveckling.
Han säger att han och många andra i området är ledsna över medias bild av Husby. Så snart den sista bilen brunnit släcktes lamporna och allt återgick till det normala. Dagstidningar, radio och tv packade in utrustningen i sina bilar och lämnade området.
– Knappt någonting skrivs om de ungdomar som tillsammans vaktar det lokala apoteket i grannförorten Rinkeby från skadegörelse eller om nedläggningarna som drabbat förorterna kring Järvafältet de senaste åren, säger Mohamed Hagi Farah.
– Larmet hade ju gått för länge sedan innan kravallerna, men ingen lyssnade, suckar han.
Ute på torget står gymnasieeleven Kaddy Jammeh. Hon minns den första kvällen av oroligheter förra våren.
– Jag stod på min balkong och kollade på en bil som brann. Ungdomarna vill ha uppmärksamhet och det fick de. Men nu är allt som vanligt igen, säger hon.
– Politikerna borde satsa mer på aktiviteter här, det finns inte så mycket annat att göra så folk hänger på gatan.
Hon är också, precis som många av de intervjuade i den utredning från Stockholms universitet som precis publicerats, starkt kritisk till hur polisen hanterade situationen.
– Polisen gick på folk som inte hade något med upploppet att göra, helt fel alltså. Till slut var det ju de äldre ungdomarna härifrån som fick slut på allt, de sade till de yngre att sluta, det var knappast polisen som lyckades med det.
Samtidigt som hon ger en något dyster bild av Husby ser hon ändå ljust på framtiden, om bara politikerna satsar.
– Vi behöver hjälp, då kommer det att gå bra.
Runt det lilla torget vid tunnelbaneuppgången sitter människor och pratar i eftermiddagssolen. Några civilklädda poliser rör sig längs gångvägen över bron som leder bort mot skolan. De vill inte bli fotograferade, förklarar de.
Förtroendet för polisen har varit lågt länge i Husby, men efter dödsskjutningen av en 69-årig man den 13 maj förra året sjönk det ytterligare bland många av de boende i stadsdelen. Många har vittnat om rasism och slumpmässiga id-kontroller.
– Polisen gör många fel här i området. Vi har problem som måste lösas, men trots att vi klagat så gör de inget åt det, säger Abdu Abdusalam, som bott i Husby sedan 1992.
Han förklarar att rädslan efter förra årets oroligheter steg och att han tillsammans med flera vänner hjälpte ungdomar som, enligt honom, inte hade någonting med stenkastning eller bilbränder att göra att komma undan polisen.
– Vi gömde dem här inne i ett rum i moskén, sedan ställde vi oss utanför och vägrade släppa in polisen. De gick ju runt och grep fel folk och misshandlade dem, säger han och suckar uppgivet.
Samtidigt riktar han hård kritik mot ansvariga politiker som han menar inte tar de problem som finns i Husby på tillräckligt stort allvar.
– De respekterar oss inte alls på samma sätt som i till exempel Danderyd eller Djursholm. Det kändes naturligtvis inte bra när det brändes bilar, men jag kan förstå varför det händer. När det är för sent är det för sent, säger han.
Även Emil Isberg, som minns de stökiga nätterna för ett år sedan, delar bilden av ett område som till stor del fallit i glömska.
– Det handlar om klassiskt utanförskap och det riskerar att förvärras ju mer man lägger ned. Vi måste få politiker som är beredda att satsa på skolor och fritidsgårdar här ute.
