I våras stängde Uppsalas härbärge för hemlösa EU-migranter. Det var kallt ute. Minusgrader på nätterna. Många av dem som stod utan bostad var små barn, varav en del var sjuka. Den yngste var två veckor gammal. I kölvattnet av denna vräkning så startade en debatt bland människor i sociala medier om hur det kunde bo barn, en del sjuka, och en del spädbarn, utomhus på nätterna utanför våra trappuppgångar och hus utan att det blev starka reaktioner.
Visst, det pratas en del om samhällets ansvar gentemot dessa människor, och det är absolut det rimligaste sättet att prata om det på, på en strukturell nivå.
Men när samhället är på väg åt helt fel håll, och vi som är dess medborgare till stor del väljer att titta bort, så inträder det som jag tror att Astrid Lindgren påtalade när hon hävdar att det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.
För att skapa en känsla av samhörighet, så måste vi också börja visa solidaritet. Praktiska handlingar. Ibland kan det vara att någon behöver en smörgås. Ibland behöver en 14-årig flicka med luftrörsproblem slippa bo i en bil, i minusgrader. Hur tjocka persienner har vi skaffat oss när vi inte ser barnen som fryser ihjäl några meter från vårt middagsbord?
Uppsala blev ett exempel på ett samhälle på väg att falla i bitar. Men också ett exempel på en möjlig annan verklighet.
När samhället brister i sina åtaganden, och brister i att klara av att uppfylla de kriterier det skrivit under, så som barnkonventionen, så kan människor göra skillnad i sitt lokala samhälle. Och varje person som gör skillnad påverkar i sin tur andra, genom att visa att det varken är konstigt eller besvärligt att helt enkelt vara en bra människa, i stället för en liten lort. Människor runt om Uppsala utan möjlighet att bistå med boende har bidragit med pengar, kläder, stöd, och gjort det här möjligt. Det största stödet har kommit från Flogsta, Gottsunda och Stenhagen. Lokalsamhällen som ställer upp.
Solidaritet mellan dem som behöver den. Vackrare än så blir det inte.
Några av barnen i Uppsala fick bo hemma hos frivilliga Uppsala-bor. Inte hos välbärgade familjer där barnen kunde få eget rum. De fick bo hos familjer som har större hjärta än plånbok, och som hade en sovplats över. Familjer som hade så lite, och ändå så jävla mycket mer än alla andra. Den typen av människor vars ”vi” jag vill inkluderas i, och vilkas solidaritet jag vill omfattas av. Människor jag med stolthet kallar för vänner, kamrater och familj.
Det är givetvis omöjligt att säga vad ett engagemang bottnar i.
Jag vet inte om det är för att det inte var så länge sedan det var mitt folk som stundtals hemlösa försökte försörja sig genom att tigga hos bönderna (majoritetsbefolkningen) som jag känner så starkt i den här frågan. Eller om det är för att jag är fostrad att alltid dela med mig. Eller kanske för det fasansfulla i att vara en liten lort.
