En solig aprildag 1928 lägger en skärgårdsbåt till vid hamnen i Ekensdal i Stockholms inlopp. Det är samma år som Per Albin Hansson myntade uttrycket Folkhemmet. Alla skulle ha det bra. Några fackligt aktiva arbetarkvinnor stiger i land på den vackra udden i Nacka. De har tagit båten ut från Stockholm på sin lediga söndag för att inspektera den stora skärgårdsvillan Torehäll som är till salu. Villan som har 18 rum och fina terrasser, ligger högt belägen med utsikt över Stockholms silhuett. Kanske stod disponent Lindholm på kajen och tog emot dem. Det var han som på grund av ekonomiska bekymmer blivit tvungen att börja avyttra en del av sina egendomar.
En av kvinnorna som steg i land och tog disponent Lindholm i hand var en av 1900-talets pionjärer inom fackligt och politiskt arbete. Hon hette Anna Johansson-Visborg men kallades Bryggar-Anna. Som bonddotter från Västergötland var hon 20 år när hon kom till Stockholm 1889 och började arbeta på Hornsbergs bryggeri. När hon tog de första stegen uppför den långa trappan, som klättrade längs med bergen högt ovan Saltsjöns vågor, hade hon hunnit bli 51 år.
Efter Anna följde några kvinnor ur den fackliga samorganisationen, för vilken hon var en engagerad ordförande. Anna Johansson-Visborg brann för rättvisa, jämlikhet och gemenskapens möjligheter. Nu stod hon inför möjligheten att kunna förverkliga drömmen om en oas nära staden där arbetarkvinnor i Stockholm skulle kunna få tillbringa sina lediga dagar. Inte bara borgarna skulle ha egna skärgårdsställen, utan även arbetarna, ville Anna Johansson-Visborg.
Februari 2014. En ovanligt varm vinter. Vägar och skogsbackar med slingrande, branta stigar ligger snöfria. Vattnet i farleden ligger öppet och grådisigt. För två veckor sedan, den 13 februari, demonstrerade många av kvinnorna som hyr eller har hyrt härute. De ställde sig med plakat och namnlistor tillsammans utanför LO-borgen och protesterade mot de nya kriterierna stiftelsen Anna Johansson-Visborgs minne infört. Kriterierna, som utestänger så många arbetarkvinnor, är Skatteverkets nya riktlinjer för schablonmässig bedömning av behövande i ekonomisk mening. Men var det i ekonomisk mening Anna Johansson-Visborg menade att kvinnorna var behövande?
Innan manifestationen hade kvinnorna försökt med vädjande och förklarande brev, de hade försökt påvisa konsekvenserna hos Länsstyrelsen. Till slut fanns bara ett alternativ kvar: gå ut på gatan och protestera. De samlade namn, lämnade protestskrivelse till ansvariga och pratade med journalister. Kampviljan var på topp trots regn.
– Vi ropade kampramsor och kände styrkan av att agera tillsammans. Och Anna Visborgs släktingar var där, berättar den pensionerade barnskötaren Ann-Christine Wennerström.
– Vi gjorde bara det Anna hade gjort, kämpade för det vi vet är rätt, berättar sjukgymnasten Kerstin Gläborg-Ventrice.
Förra sommaren fick Kerstin Gläborg-Ventrice hyra ett rum på Kungshamn. Hon hoppas att deras kamp ska ge resultat, att de slipper flytta och att inte kvinnor i deras situation ska hindras från att hyra här i framtiden.
– Det är en sådan frid att få vara härute, kunna åka hit efter jobbet och bara släppa all stress. Jag känner tacksamhet så fort jag stiger av bussen och för varje dag jag får ha härute. Därför gör det så ont att vi ska behöva flytta i onödan, säger hon.
Sedan manifestationen har tyvärr inte mycket hänt. Stiftelsen, LO och Länsstyrelsen har inte uppmärksammat deras protest, heller inte deras namninsamling och telefonsamtal. En del kvinnor har därför börjat flytta ut. Den 16 mars kryper allt närmare. Kvinnorna får betala en hög avgift och riskerar att bli av med alla sina saker om de inte ger sig av i tid.
I protestskrivelsen vädjar kvinnorna om en förändring av kriterierna för att få hyra måste ske, så att det kan ge dem en sista sommar tillsammans. Men innerst inne känner de också att det som sker nu, inte stämmer med Anna Johansson-Visborgs vilja och att det kommer förändra semesterhemmets inriktning. Stiftelsen har glömt bort att ödmjukt tolka vad hennes sista vilja var. De ger inte mycket för stiftelsens försök att framställa sitt brutala agerande som behjärtansvärt. Ett spel för gallerierna.
– Det känns som ett straff det här, som repressalier för att vi ifrågasatte och velat ha insyn, menar arbetsterapeuten Åsa Bjerén.
Vi sitter inne i stuga 39 och dricker kaffe. Med i stugan finns också pensionerade Yvonne Boqvist. Åsa Bjéren har nära till tårarna. Plötsligt stiger de upp i hennes ögon där hon står i den snart tomma stugan som gett henne så mycket sommarglädje. Snart kommer väninnan och arbetskamraten som har bil och hjälper henne få undan några av de sista sakerna.
När man läser texter ur festskrifter, artiklar i Arbetets kvinnor, den första fackliga kvinnotidskriften som grundades av bland andra Anna Johansson-Visborg som också var tidningens första redaktör, träder en bild av hur hon hade tänkt sig att semesterhemmet skulle förvaltas. En bild av att arbetarkvinnor som sliter hårt behöver få komma ut i naturen för rekreation och att det ska ligga nära så de kan åka dit efter jobbet. Hon skriver också om hur viktig kampen för bättre arbetsliv för arbetarkvinnorna är. De båda sakerna hänger ihop. Semesterhemmet är inget hem för välgörenhet i första hand, även om kvinnorna som hyrt där vid flera tillfällen tagit emot flyktingar och samlat in hjälp till dem. Det är främst en plats för kvinnornas gemenskap och arbete, både praktiskt med skötsel av mark och byggnader, men också en utpost att utgå ifrån i det ständiga arbetet för ett rättvisare samhälle. Anna Johansson-Visborg understryker också vikten av folkbildning. Hon ville starta de fackliga kvinnornas egen skola ute på området.
Sverige 2014. Historielösheten. Stiftelsens ledning består av nio fackliga ombud från Livs och LO Stockholm, varav ordföranden är en man. Det är i samband med hans tillträde 2007 som de stora förändringarna börjat härute, menar kvinnorna, som upplever att attityden mot dem hårdnat. Ett stående argument brukar vara att det är ”nya tider nu”. Nya tider betyder bland annat att 75 procent av kvinnorna inte längre tillhör vad stiftelsen anser är målgruppen och inte får förnyade sommarkontrakt.
Det var efter några Rapportinslag i december 2012 som styrelsen agerade mot kvinnorna. I inslaget togs bland annat den ansökan, som stiftelsen gjort om att få bygga på platsen där 26 stugor står, upp. En ansökan som de konsekvent vägrat berätta för kvinnorna om, trots att planerna var långt gångna. I dag ligger stadsplanen i miljödomstolen i ett överklagande. Om det blir avslag träder stadsplanen i laga kraft och stiftelsen måste betala sin vägavgift på 2,9 miljoner kronor. Pengar de inte har. Men de har marken där de 26 stugorna ligger, stugor och mark som saknar kulturhistoriskt värde enligt ett omdöme från kommunen. Det var för att stoppa den planen kvinnorna gick samman och började protestera 2012.
Reportern tog också fram att styrelsen på eget bevåg suddat ut meningen i stadga 4 som säger att kvinnorna ska ha representation i styrelsen. Strax efter inslaget, som LO inte ville kommentera, ställde sig Förtroenderådet på LO bakom stiftelsens vilja och Länsstyrelsen stämplade ”Ja” på stiftelsens ansökan om att fortsätta utestänga kvinnorna från styrelserummet.
– Kvinnorna överklagade men fick avslag och vågade inte gå vidare med en överklagan till, berättar Yvonne Boqvist.
Hon är en av de tio som får bo kvar. Hon kom hit som gäst på vilohemmet efter en operation i slutet av 1990-talet och har sedan dess hyrt rum härute på somrarna.
2004 var stiftelsen inblandad i en skandal. I stället för att ta in en hyresgäst på området i styrelsen som stadga 4 påkallar, hade de gjort tvärtom och i åratal låtit en styrelseledamot bo i en av stugor i åratal. Ledamoten var högt uppsatt i LO, med egen villa i Danderyd och en årslön på 655 000. Tilltaget var en uppenbar feltolkning av stadgan, enligt Länsstyrelsen.
Samma år uppdagades också att stiftelsens vice ordförande gett Riksbyggen förtur i planerna på att uppföra bostadsrätter på området. Vice ordföranden, skulle det visa sig, hade dessutom egna intressen i företaget. Byggplanerna stoppades av Nacka kommun. Dock på grund av att ”byggandet av hus så nära vattnet strider mot riksintressena för kulturmiljövård”.
Under 2006 och 2007 vräktes några kvinnor från sina stugor för att stiftelsen skulle sälja stugorna och marken de stod på. Under de senaste åren har antalet stugor, och framför allt rum, på området minskat stadigt. Som mest fanns över 55 sommarrum i fyra stora fastigheter, i dag finns 15 rum kvar i en fastighet.
Den här vackra vinterlördagen, när solen kikar fram och en del båtar syns i farleden, sitter Ann-Charlotte Arnlund i stuga 84, i en stenig sluttning ned mot Saltsjön och försöker förstå. Ann-Charlotte arbetar som vårdbiträde på äldreboendet som ligger 100 meter bort. Hon har inte sovit på flera nätter.
– Jag är så glad ni kom, det är så svårt just, säger hon.
Vi stiger in i våra ytterkläder i den lilla stugan.
– Ska inte jag, som arbetar som vårdbiträde på det äldreboende som hyr av stiftelsen, höra till dem som Anna byggde upp det här fina stället till? Jag är väl en arbetarkvinna, ensam är jag också och har ett barn som bor hemma, säger hon.
Ann-Christine Wennerström är också en av dem som har fått avslag på att fortsätta hyra sin stuga. Det kom som en chock för henne med.
– Får de verkligen göra så här? Kan det vara tillåtet? Säga åt oss att flytta inom fem veckor?
På måndag ska hon till Skatteverket. Hon har begärt intyg av läkare och terapeut och ska skriva ännu ett vädjande brev.
Utanför är träd med nakna februarigrenar och Lidingö på andra sidan det vintergrå vattnet. Kvinnorna funderar på om de skulle kunna skramla ihop till advokat. Om Länsstyrelsen inte lyssnar på det senaste klagomålet måste de försöka få någon annan att driva frågan huruvida ändamålsstadgan tolkats på det sätt grundaren kan ha menat.
Efter kaffet går vi tillbaka genom äldreboendets inhägnade trädgård, kämpar med grindlåsen, kikar ned för den branta trappan om någon är i den andra sjöstugan. Några äldre personer ser ut på oss från fönstren. Mobilen ringer flera gånger, en del kvinnor är på väg ut, en del vill veta hur långt vi kommit, finns det något hopp, finns det något de kan göra?
Kvinnorna, som tidigare mest bara varit sommargrannar, har gått samman och träffas nu även på vintern. För drygt ett år sedan började de hålla ”hemliga” möten hemma i varandras kök. Redan på första mötet var de nästan 20 personer. Samtidigt som kvinnorna bands samman av kampen åkte de på nederlag efter nederlag. Det värsta hittills är det här.
Två containrar har ställts upp på området och flera av kvinnorna har börjat flytta ut. 79-åriga Greta Carlsson sitter i täckkappa och varma stövlar inne i sin kalla stuga mitt i alla flyttbestyren och sorterar vad som ska sparas, ges till döttrarna, ges till sommarsystrarna härute, de som får stanna kvar.
Greta Carlsson var med i kampen och demonstrationen, har varit med på nästan alla mötena. Hon tycker det är oförskämt att bli behandlad så här efter alla år, som för hennes del började med många års arbete som vårdbiträde på stiftelsens vilohem. Men mest är hon förvånad.
– Aldrig hade jag då kunnat tro att jag skulle räknas tjäna för mycket för att få hyra härute. De nya tiderna är svåra att förstå, säger hon.
Många av kvinnorna anser att Skatteverkets riktlinjer används för stiftelsen egna syften och inte går att kombinera med grundarens vilja i ändamålsstadgan och att de dessutom används fel. Bland annat ska en fullständig ekonomisk bedömning göras, vilket inte stiftelsen gjort. Riktlinjerna blir därför klumpiga verktyg som bland annat stänger ute många ensamma kvinnor som arbetar heltid i låglöneyrken och samtidigt välkomnar kvinnor som tjänar över 400 000 om de har fem barn.
– Fru Visborg hade aldrig gjort så här, säger Greta Carlsson bestämt.
Hon kan berätta många gamla historier. Som att Anna Johansson-Visborgs man Sven ville dricka sin pilsner varm, och att kylskåp hade man inte, utan fick ställa sin mjölk i små skåp i bergrummet under Torehäll.
När skymningen faller går vi den branta backen upp mot busshållplatsen. Nedanför oss breder semesterhemmet ut sig. Stugorna som klättrar i bergsluttningarna. Den vackra hamnen. Dansbaneängen med sina småstugor, där de haft alla sina sommarfester, sommardanser, levande musik, midsommarfirande, kräftskiva, höstfest, lekar, loppis. Förra året hölls där även en föreläsning i arbetarhistoria, allt anordnat av kvinnorna helt själständigt men tillsammans.
Det här är ett unikt område. Det är svårt att förstå varför inte arbetarrörelsen tar tillvara möjligheterna här. Att det i stället är det exklusiva festföretaget som huserar i den vackra byggnaden vid hamnen där kvinnorna tidigare hade sommarrum. Att ett annat hus med lika vacker utsikt och fint läge nu hyrts ut till hemlösa katter på lång tid. Att ett fint hus med tolv sommarrum vid vattnet står och förfaller år efter år. Mitt på ängen står en av de allra första stugorna som Anna Johansson-Visborg lät bygga härute. Den byggdes av emballaget som Fordbilar fraktades i över Atlanten från USA.
Det är svårt att förstå varför inte arbetarrörelsen tar tillvara möjligheterna här. Varför de inte månar om den viktiga historien, kampen bakom de vunna resultaten för facket, som Anna Johansson-Visborg var en stor del av. Kvinnorna däremot har långt gångna planer på att bilda en förening som ska ha som uteslutande ändamål att göra allt för att bevara Anna Johansson-Visborg semesterhem åt framtida arbeterskor, såsom hon önskade. Kanske har den nödvändiga kampen, organiserandet tillsammans också väckt något inom kvinnorna – värdet av att agera och inte bara reagera på dåliga beslut.
– När regenter börjar med utrensning och driver igenom sin vilja till vilket pris som helst. När de ingen medkänsla alls har kvar, då brukar det vara slutet på deras tid, då har de gapat efter för mycket. Kanske är det precis det som hänt just nu, säger Greta Carlsson.
Hon och de andra kvinnorna går vidare med att dra upp linjer i den fortsatta kampen. De är eniga om att de skulle behöva en tillsynsavdelning som tar dem på allvar, som står fristående från stiftelsen och agerar i allmänhetens tjänst.
Det har hunnit bli mars och snart firas den internationella kvinnodagen världen över. Det är en ovanligt tidig vår. Och kvinnornas kamp fortsätter.
I Stockholm pågår striden mellan en stiftelse som anser sig ha fria händer att gå efter sin egen vilja i stället för grundarens och en samling kvinnor som förlorat sin röst i styrelserummet och inte tas på allvar. Från arbetarhistorien blickar en stridbar pionjär som försökt förutse allt genom formulerandet av stadgarna. Ändå bar hon oron, att när hon var borta, hur skulle det gå då, om andra intressen ville åt arbeterskornas mark? På sin 70-årsdag 1949, några år innan hon gick bort, intervjuades hon:
”Ja visst har man önskningar för de kommande decennierna, säger Anna Visborg, men jag har liksom blivit rädd att önska. En av mina varmaste förhoppningar är dock att arbetarkvinnorna ska kunna behålla semesterhemmen såväl i Skuru som i Beateberg i egen regi. Ett arbeterskornas eget semesterhem skött av arbeterskorna själva. Jag skulle önska att de semesterhemmen blev kvinnornas egen högborg, en verklig härd för de idéer som är arbetarrörelsen egna. Men samtidigt ska de ge vila och rekreation. Jag skulle om jag vågade, önska en kvinnornas egen skola ute vid Skuru, på det vackra Kungshamnsområdet, där allt vad vår rörelse strävat för kunde levandegöras för de unga kvinnorna som ingenting vet om kampen bakom de vunna resultaten.”
Nu försöker jag se Anna Johansson-Visborg framför mig. Vad som skulle skett om hon mötte den nuvarande styrelsen. Det skulle vara en blåsig dag. En dag då vädrets makter visade musklerna. Om de stod där utanför det lilla rum hon brukade sova i några timmar varje natt, innan hon återigen var i full gång med att ge allt för att förbättra för sina arbetarsystrar som hon aldrig glömde.
