I Radarartikeln ”Vad vill vi göra med vår tid?” (Arbetaren nr 39) framställdes kampen för kortare arbetstid som livaktig inom arbetarrörelsen fram till och med 1970-talet. Men det progressiva i arbetstidsfrågan kan också avväpnas, oskadliggöras. Det är det som många gånger har skett, både långt innan och långt efter 1970-talet, skriver Lisa Ramquist.
Kampen om arbetstiden är lika gammal som arbetarrörelsen själv. Ända sedan de första fackföreningarna bildades har arbetstidsfrågan varit en av de viktigaste frågorna – för medlemmarna. De som däremot varit långt ifrån lika entusiastiska har varit den reformistiska rörelsens ledare.
I Radarartikeln ”Vad vill vi göra med vår tid?” (Arbetaren nr 39) kunde man läsa att det på 1970-talet var självklart för arbetarrörelsen att driva frågan om arbetstidsförkortning, och att det därefter hände något, att kampen stannade av.
Detta är en tveksam historieskrivning då arbetstidsfrågan varit långt ifrån oproblematisk inom arbetarrörelsen innan 1970-talet. Tvärtom finns en kontinuitet, hos den reformistiska arbetarrörelsens ledare, i att försöka avväpna arbetstidsfrågan. För att förstå detta måste man förstå arbetstidsfrågans potentiella sprängkraft. Kampen om arbetstidens längd kan innebära ett ifrågasättande av arbetet i sig som något icke önskvärt och som därför bör begränsas. Kampen om arbetstidens längd kan innebära en kamp om rätten att definiera tiden, en kamp mot kapitalismens syn på all vår tid som tillhörande arbetet. På det sättet blir arbetstidsfrågan subversiv, den syftar till att minimera arbetet och omdefiniera tiden. Men arbetstidsfrågan kan också avväpnas, oskadliggöras. Det är det som många gånger har skett, både långt innan och långt efter 1970-talet.
Arbetstidsförkortning kan vara en kamp om makten över tiden, för mer fri tid som ett mål i sig och för sig. Men en ökad fritid kan också beskrivas som önskvärd för att den ökar produktiviteten hos den utvilade arbetaren – då blir fritiden till för arbetet och arbetstidsfrågan avväpnas.
Arbetstidsfrågan förknippas många gånger med en kritik av konsumtionssamhället – en koppling som riskerar att avväpna frågan. En arbetstidsförkortning måste vara en kamp om makten över produktionen och således innebära att vi kräver mer av det vi skapar. En arbetstidsförkortning som innebär en lönesänkning är resultatet av en avväpnad arbetstidsfråga. Kritiken av konsumtionssamhället måste frikopplas från den underton av önskan om lägre löner som omgärdar den. Vi ska inte ha mindre av det vi producerar, vi ska ha allt.
I försvar av arbetstidsförkortningar hörs ibland uttalanden om den kraft som kommer att frigöras hos människor om de bara får mer fritid. Det är säkert sant och bra, men det finns en fara i att värdera fritiden utifrån dess produktivitet och aktivitet. Vi vill ha mer fritid för fritidens egen skull, tid att göra allt och tid att göra ingenting.
I Arbetaren nr 39 beskrivs ett experiment med kortare arbetstid på Toyota Center i Göteborg. Servicemarknadschefen Martin Banck beskrev det lyckade experimentet: ”Det vi ser är att produktiviteten är lika stor eller större än konkurrenternas. Med en åttatimmarsdag är det start och stopp hela tiden, fikarast och elvakaffe, och på så vis blir produktiviteten lägre. Det undviker vi på det här sättet.” Kampen om arbetstidens längd får inte, som i det här fallet, bli ett tillfälle för arbetsköparna att intensifiera arbetet och skära ned på raster. Vi vill ha kortare arbetsdag och raster. Vi vill ha kortare arbetsdag och lugnare arbetstempo.
Kampen om arbetstiden är lika gammal som den organiserade arbetarrörelsen själv och förtjänar att väckas ur sin dvala – men arbetstidsfrågan måste vara subversiv. Låt den inte avväpnas!
Lisa Ramquist är doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet.