Agnes Persdotter hade varit trött sedan i morse. Först nu hemma vid köksbordet med en mugg honungste i handen, var egentligen den första stunden på hela dagen som hon kunde andas ut. Den allra första veckan som praktikant på servicehuset Soliga-gläntan, hade verkligen tagit musten ur henne. Morgonen hade börjat med att bistå en dement gammal dam att klä sig, men detta först efter att ha hjälpt den gamla att mota bort de gröna små gubbarna som hon var säker på gömde sig nere i toalettstolen. 

När Agnes stått i omklädningsrummet i slutet på arbetsdagen, var det en grå och sliten människa som reflekterats i spegeln. De rödrosiga kinderna som hon brukade ha efter en dag utomhus i stugan, var inte synliga. 

Den här fredagen i juni hade inte varit lättsam på något vis. Ändå kände hon sig tacksam över att ha fått chansen att komma ut i arbetslivet igen. Några år tidigare hade hon jobbat på Järnhandeln Byggabo som kassörska tills företaget efter 27 år gick i konkurs. Där hon hade trivts bra och varit omtyckt. 

Nu hade hon i stället anvisats en plats i den s.k. sysselsättningsfasen – en arbetsmarknadspolitisk åtgärd där man inte fick lön men förväntades delta i aktiviteter som någon anordnade. Inom sig var hon tillfreds, om än långt ifrån nöjd med situationen. Hon hade gjort sitt bästa även dag och det var det som gällde. Agnes Persdotter drack ur den sista skvätten sött te.

Brevhögen låg fint ordnad intill henne på köksbordet, och hon viss­te utan att öppna dem vad de innehöll. I början av månaden och någon vecka framåt kom räkningarna. Endast ett av breven var från okänd avsändare. Det sparade hon till sist. Ett vitt C5 med datautskrift; Agnes Persdotter, Mejerigatan 4a, 2 tr. osv. Med skaftet på teskeden sprättade hon kuvertet för att upptäcka att det inuti det låg ännu ett kuvert, ett mindre med hennes namn handskrivet i darrig skrivstil. Texten fick henne att höja förvånat på ögonbrynen.

”Kära Agnes Persdotter, kära stuggranne.

Hur kan jag hitta rätt ord? 

Snart kommer Du att få ett erbjudande. Du får tacka ja eller nej, men det skulle glädja mig mycket om Du svarade ja. Ja, ingenting i livet skulle just nu glädja mig mera. 

I alla år har jag fått livsglädje av att betrakta Dig och Din familjs hårda arbete, och ja… jag har beundrat Er… det vill jag att Du ska veta. Men jag är ingen man av ord. I fjol höstas gick jag olovandes(förlåt) omkring på Er mark. Där är så enkelt… så välskött – ni vårdar Er lott, har alltid gjort. De här höstdagarna som jag gjorde något olovandes… ni kommer snart att få se dem spira. Jag köpte samtliga blomlökar som de sålde ut på plantaffären, och dessa kommer hoppas jag, att spira i vår och sommar. (Det handlar om ett tusental). Tyvärr äger jag ingen talang inom blomsterarrangemang, dock jag var fylld av sann kärlek inför Dig och Din familj.

Inte förrän jag blev sjuk insåg jag vad som hållit mig vid liv i alla år, och det var Er strävan att ömt vårda Er mark och det lilla huset. Det här är mitt tack. Det vill jag uttrycka av hela mitt hjärta. Allt gott önskar jag Dig. Ni var och är mitt Allt. Med vänliga hälsningar,

Er stuggranne Krister ”Kingen” Eriksson

Hon hade vetat om det. Att han, stuggrannen, hade varit inne i hennes stuga en sen höstkväll något år tidigare, då hon varit ned för att kika till huset. Ja; hon hade sett honom i en reflekterande spegel genom sidofönstret, ligga där ömklig på golvet nedanför trappstegen till sängloftet. Provisoriskt hade hon själv tidigare lagat stegen. Den dåligt lagade stegen blev grannens fall. 

   Nej, hon iddes inte tära på hans stolthet. Därför valde hon att lämna stugan utan att låtsas om honom. Bilen hade hon sedan kört i väg några hundra meter, innan hon i skydd av mörkret smugit sig tillbaka, bara för att se om han lyckades ta sig hem. Grannen var inte värre skadad än att han strax kommit uthoppande ur stugan, svärande och lätt hukad. Han verkade inte kunna stödja helt på en fot, men han var i vart fall inte död. Framme vid gärdesgården hade han stannat och blivit orörlig, som om han lyssnade. 

Så hände det osannolika; grannen där ute i mörkret började sjunga! Högt och med stark stämma sjöng han psalmen ”O store Gud”, rakt ut i natten, endast upplyst av stjärnorna och månljuset.  En hymn, och han svajade inte på tonerna. 

Ihopkrupen i mörkret märkte Agnes hur något killade henne på kinden. Med handen kände hon något vått; det var tårar och hon grät. Där fanns ingen uppbyggd scen men hon satte ändå som på första parkett och lyssnade. Grannens sång väckte barndomsminnen till liv. 

Inom sig såg hon filmen om henne själv där hon som barn gungade nere vid stugan. Under henne sprang taxen Sigurd och jagade skuggor. Grannfarbrorn som stod på andra sidan gärdesgården hade höjt sin hand och leende vinkat till henne. Hon log tillbaka, men vågade inte släppa taget och vinka hon också.
 

Kistan hade varit anspråkslös och av omålat trä. I tidningens dödsannons hade det stått valfri ljus klädsel och Agnes hade därför valt sin röda klänning med blommor. 

Enstaka bundna buketter, samt en stor krans från Bilotrim, hade funnits vid kistan där framme – och personalen från begravningsbyrån läste också upp ett inkommet telegram för de fem personerna som satt i kyrkbänkarna. Pianisten spelade stycket ”Spiegel im spiegel” stämningsfullt ackompanjerad av en violinist. Ett enda stycke musik, ingen sång. Ja, det hade varit en kort stilla akt, ett avsked av en för henne nästan okänd. Han hade tidigare arbetat som bilförsäljare, så mycket visste hon om mannen vars begravning hon bevistat. Mycket mera kände hon inte till, annat än att han verkade ha bott ensam och ägnat ålderdomen åt att sköta sitt hem och marken. 

En god granne helt enkelt, som efter många års tystnad överraskat henne med att sjunga en psalm, och en tid därefter skriva ett brev ställt till henne. Ett brev skrivet med darrig handstil, som gett henne blandade känslor och förändrat varje kommande dag i Agnes Persdotters liv.

Vid jordfästningen hade hon med lätt motvillighet släppt taget om liljekonvaljbuketten som hon kramat i handen under ceremonin inne i kyrkan och låtit den falla ned på kistan. 

Hon hade tackat ”ja” till hans erbjudande, och det första hon skulle göra på semestern var att plocka bort gärdesgården mellan stugorna, för nu var de två markplättarna en och samma. De hörde ihop.

 

Ann-Louise Gyllander är född 1964 och bor i Falun. Medlem i Arbetarskrivare. Har skrivit sedan 15 års ålder. Poesi, noveller, åsikter, blandat. Har jobbat med 3D-grafik, bild och text, i café, på kollo, skogsarbetare, städare med mera. Nu anställd på Skåde­banan. Försökte en tid att leva på sitt bildskapande. Mamma och familjeförsörjare. Älskar att berätta i ord och vill verka för att fler fattar pennan och skriver. Att belysa orättvisa ”ojämna” situationer känns viktigt, likaväl som att berätta om sådant som utvecklats till något konstruktivt.