Jag ser gärna om Javisst, herr minister, men snälla, låt det vara ett skådespel. Vi behöver verkligen inte mer inkompetens och förvirring bland dem som är valda att sköta våra gemensamma tillgångar, skriver Mikael Eriksson.
Om det inte vore för att det är riktiga människor som drabbas och kommer i kläm, så skulle dagens politiska cirkus här i landet vara som en enda lång politisk satir från något av de strålande brittiska komikerkollektiv som under 1970- och 80-talen förgyllde BBC med sin ypperliga humor.
Alliansens grodor och utspel påminner mer och mer om den strålande komedin Javisst, herr minister (Yes Minister), sedermera Javisst, herr premiärminister (Yes Prime Minister). Det är som om Reinfeldt och hans kumpaner hade fått för sig att det inte var satir och komedi, utan någon form av instruktionsvideo. Det är nästan som om grabbarna på Timbro av misstag lagt ned en DVD-box med samtliga säsonger i sin sändning till regeringskansliet i stället för deras senaste egenproducerade propagandavideor.
De korkade utspelen och den ryggradslösa inställningen till den tredje statsmakten är många gånger så skrattretande att man trots den allvarliga situationen inte kan hålla sig från gapskratt. Den genomgående strategin från den borgerliga alliansen att inte tala med pressen om annat än sådant som är trevligt är som hämtad från Sir Humphreys råd till den förvirrade Jim Hacker. Detta samtidigt som de olika utspel som gång på gång visar på hur man i maktens korridorer inte har den ringaste aning om vad de andra som ränner runt i samma korridorer pysslar med. Den berömda blogg som håller ordning på alliansens alla dumheter har i dagsläget svårt att hänga med i svängarna vad gäller självmotsägelser och tramserier.
Problemet är ju att det är på riktigt. När Sir Humphrey ser till att hans kompisar får några extra kronor i fickan genom lite oärliga affärer så är det roligt, det är bara på tv. Men när Filippa Reinfeldt gör samma sak så drabbar det riktiga människor. Det är våra gemensamma tillgångar som hon säljer ut till sina kompisar. När Jim Hacker flyr från reportrarna så är det skoj, det visar ju på hur menlös han är, men det är bara dikt. När Ulf Kristersson och Christer Wennerholm vägrar svara på frågor så är det verkliga problem de vägrar ta ansvar för. Det är sjuka och gamla som drabbas av Kristerssons molusklika avsaknad av ryggrad och det är hela Stockholmsregionens pendlare som drabbas av att Wennerholm hellre syns i vimlet på krogen än ger svar på den katastrofala trafiksituationen i Stockholm.
Jag ser gärna om Javisst, herr minister, men snälla, låt det vara ett skådespel. Vi behöver verkligen inte mer inkompetens och förvirring bland dem som är valda att sköta våra gemensamma tillgångar. Vi behöver inte heller mer tjyv- och rackarspel från de lismande skuggfigurer som Nigel Hawthorne så strålande ger ett ansikte i form av Sir Humprey Appleby. Det vore så skönt om de kunde hålla sig hos BBC, men tyvärr så håller verkligheten på att överträffa dikten.