Löven hade blåst ned från grannens träd och in på hans mark. Björk, asp, rönn, ek… värst av de alla var eklöven som på något vis täppte till hans fina gräsmatta. Dem var han tvingad att kratta bort. De flesta andra löven kunde han låta vara kvar och bli näring åt gräset. Om han önskade kunde han ta sin räfsa och lägga ned en dag eller två på att flytta löven till sin komposthög, han gjorde så ibland.
Höstluften kändes frisk och sval och skogens ständiga småfågelkvitter hade tystnat. Krister fnös högt där han gick och inspekterade löven, för att kartlägga en eventuell insats av honom.
Längre bort efter sjösidan bodde bönderna som ägnade sig åt boskapsskötsel. Så patetiskt! Fanns det något mera meningslöst än att utfodra djur. Bära ut skiten på grepar, slita hund och själv vara en lortgris livet ut. Jo, han hade sett männen som hade både kor, grisar, höns och hästar. Herregud så de såg ut! De klädde sig i rutiga flanellskjortor som stack ut under en eventuell jackas nederkant. Alla årstider.
På somrarna var bönderna nakna på överkroppen med tjockt synligt hår under armarna. Gick solen i moln satte de på sig sina rutiga flanellskjortor igen, men med uppvikta ärmar. Och så gummistövlarna. Alltid dessa jävla gröna gummistövlar! Till den enda macken som fanns i närheten kom dessa bönder. Krister undrade i sitt stilla sinne hur de kunde ha sådan tur med kvinnfolket. Över huvud taget – hur kunde någon intelligent mänska ens se åt en grovarbetande svettig karl?
Grannkvinnan, Agnes Persdotter som numera var ensam ägare till stugan, lyste med sin frånvaro. Sedan i somras hade hon varit på sin tomt ett fåtal gånger. Han själv var oftast hemma och såg således det mesta som hände i omgivningen. Även om han varit borta, hade han lärt sig att se tecknen på om någon besökt tomten intill. Tydliga bevis i form av en i sidled flyttad räfsa emot gaveln på förrådet, eller en lövfri fläck på gräsmattan; hon krattade sällan hela gräsmattan på en och samma gång. Hennes blå skottkärra flyttad i någondera riktningen eller i en annan vinkel från väggen, vittnade om hennes besök. När skulle hon ge upp och erbjuda honom att köpa hennes lilla tomtplätt? Hur länge skulle hon kämpa?
Genom en stundens ingivelse tog han ett stort kliv över gärdesgården och in på grannens tomt. Det hela gick snabbt. Plötsligt kände han den unkna luften av ovädrad sommarstuga i näsborrarna. Varför hade han just i dag råkat ta i handtaget på hennes ytterdörr? Han hade stått på den lilla farstubron och fingrat på det svarta handtaget i bakelit och tryckt ned det. Låskolven hade lydigt lämnat sitt bo och den ljusblå dörren öppnat sig för honom. Nu stod han där gapande och förvånad, med händerna utefter sidorna och handflatorna något vända framåt, på väg in i det allra heligaste.
Fy, vad här var omodernt och skamfilat, han rynkade pannan. Det lilla köket var lågt, och lämnade bara ett par decimeters luftrum upp till taket. Här fanns det primära; en vedspis, ett gammalt Primus gasolkök och ett diskställ. Ovanför vedspisen dinglade diskborstar och disktrasor samt en pannlapp, alltsammans fastsatt med klädnypor.
Det hela var i primitivaste laget, ja, man kunde kalla det simpelt. Inte alls påkostat men sakerna vilade ändå i en slöja av underhåll och bevarande. Här och var låg små svarta musbajsar. Han petade till brickan med jordgubbsmotiv, som stod uppställd lutad mot väggen. ”Uschiamej!” Snabbt drog han åt sig handen.
Till vänster såg han det låga kvadratiska fönstret med utsikten åt hans tomt. Hans eget hus såg sannerligen tjusigt ut där det stod i skymningen.
Det lilla rucklet som han nu befann sig i hade mycket att önska. Han gick de fyra, fem stegen till det större rummet som skildes åt av ett par små trappsteg nedåt i nivå. Här var det högt i taket och man såg takbjälkarna. De hade tydligen byggt till den här delen något senare och inrett rummet med ett sovloft också. Aj, där trampade han på mjukt färskt musbajs! Försiktigt försökte han gnida bort kladdet på skon mot trasmattan han hade under sig.
Sovloftet högt uppe, precis under takbjälkarna, lockade honom. Han var nyfiken, och klättrade snabbt och smidigt upp för stegen. Ett par meter upp framför honom fanns nu en madrass som bredde ut sig. Här var omsorgsfullt bäddat med blommigt rosa överkast och två stora kuddar. Han kröp ihop för att inte slå i huvudet, och lade sig därefter på rygg med armarna rakt utåt och kände kroppen sjunka ned i en lagom hård och mycket bekväm mjukhet. En rund tittglugg till fönster bakom honom, släppte in det sista av dagens strålar, konstaterade han precis innan sömnen drabbade honom. Där somnade han med huvudet mellan de två kuddarna, trött och nöjd likt ett utmattat barn.
Han drömmer att en buss kommer körande.
I bussen sitter människor i olika åldrar och alla är feta och glada. Ett stup närmar sig. Det regnar och är lerigt, och han ser bussen glida nedför stupet och ned i vattnet. Han kämpar men vet inte med vad. Plötsligt badar han själv med de feta och glada. Alla har randiga badkläder i fina färger, t.o.m. männen. De bollar och stänker vatten på varandra.
Då ser han sin mor. Modern är som han minns henne. Den glädje han känner när han får se henne får honom att spontant brista ut i ett högt; ”mamma, där är du ju!
”Jag älskar dig min son, ”svarar hon, och böjer sig ned mot honom.
Han känner hennes starka lena armar lyfta honom rakt upp ur vattnet, känner sina fötter lämna den sandiga randiga mjuka sjöbottnen. Han är så lätt, ja… han flyger!
”Min älskling, jag måste gå nu, viskar modern ömt”. Hennes röst försvinner.
Han hör en dörr smälla igen och vaknar omtöcknad ur drömmen.
En bildörr slår igen! Grannen, hon är där. 120 kg tung man rör sig snabbt nedåt på stegen. På näst nedersta trappsteget händer det som inte får hända. Tyngden av hans kropp får honom att trampa igenom brädan så att den knäcks. Handlöst faller han bakåt och blir liggande.
Nu hör han hennes fotsteg komma upp på den lilla farstubron. Stegen stannar. Det blir tyst. Så hör han henne prata i mobiltelefonen.
”Kan du se efter om stugnycklarna ligger kvar på köksbordet?”
”Jaha… det ante mig”, hon pratar högt och låter trött…
”… får väl komma tillbaka någon annan dag då, det får bli så.”
Avslut. Stegen avlägsnar sig snabbt och tystnar helt på gräsmattan. Bildörren slår igen och han hör motorn på Skodan hoppa igång. Det tunga motorljudet tyder på att hon backar upp på den större vägen. Däcken slirar lite innan de slutligen greppar asfalten.
Ann-Louise Gyllander är född 1964 och bor i Falun. Medlem i Arbetarskrivare. Har skrivit sedan 15 års ålder. Poesi, noveller, åsikter, blandat. Har jobbat med 3D-grafik, bild och text, i café, på kollo, skogsarbetare, städare med mera. Nu anställd på Skådebanan. Försökte en tid att leva på sitt bildskapande. Mamma och familjeförsörjare. Älskar att berätta i ord och vill verka för att fler fattar pennan och skriver. Att belysa orättvisa ”ojämna” situationer känns viktigt, likaväl som att berätta om sådant som utvecklats till något konstruktivt.
