Gammal kvinnosakslitteratur kan ju vara det bästa som finns. Vilken kärlek jag fylls av när jag läser Norrtullsligan av Elin Wägner från 1908, där fyra kvinnliga pionjärkontorister slavar för skitlöner under massivt manligt förtryck men banar väg för kommande generationers självförsörjande kvinnor. Eller när Barbro Alving från 1930-talet och framåt slår patriarkatet i ansiktet med ungefär allt hon gör. Alla förändringar som faktiskt är möjliga, även om läsningen samtidigt är sorglig, eftersom de patriarkala strukturerna finns kvar och så många av frågorna som diskuterades då är lika aktuella i dag. I vilket fall är litteraturen ofta kraftfull och inspirerande.
Nu har litteraturvetaren och bibliotekarien Maria Ehrenberg skrivit boken Bland hondjävlar & bitterfittor: Kvinnokamp i litteraturen, där hon närläser tio kvinnokampsromaner från 1960- och 1970-talet (representanter för det som brukar kallas andra vågens feminism) och frågar sig vad de kan säga oss i dag. Även den modernare Bitterfittan av Maria Sveland analyseras, i jämförelse med inspirationskällan från 1975: Rädd att flyga av Erica Jong.
Författare som Kerstin Thorvall, Fay Weldon, Marilyn French och Suzanne Brøgger beskriver orättvisor och gör uppror mot äktenskap, förtryckande mödrar, inskränkt borgerlighet och sex på männens villkor. Böckerna är utvecklingsromaner där kvinnliga huvudpersoner krisar, utvecklas och går vidare i livet med nya insikter.
Ehrenberg börjar varje kapitel med en författarpresentation som följs av noggrant romanreferat och analys utifrån centrala teman. Hon avslutar dessutom boken med en tematisk jämförelse av alla romanerna.
När jag först öppnar boken är jag hoppfull, men blir besviken. Jag tappar förtroendet när Ehrenberg slår fast att kvinnolitteraturen från den här tiden nu oftast har förpassats till bibliotekens magasin eller utgallringslådor, och ersatts av chick lit, nutidsromantik och självhjälpsböcker. I dag har kvinnor pysselbloggar och idealiserar 1950-talets hemmafruar, får man veta. Den medvetna och debatterande kvinnolitteraturen lyser med sin nästan totala frånvaro, och det saknas seriösa böcker om kvinnors upplevelser och erfarenheter.
Osant, väl?! Sara Stridsberg, Katrine Kielos, Lisa Bjurwald, Maria Sveland, Nina Björk, Vanja Hermele – de har alla skrivit uppmärksammade feministiska böcker nyligen (och detta är bara svenska exempel). Stridsberg och Kielos nominerades dessutom till Augustpriset 2012 för Medealand och andra pjäser respektive Det enda könet: varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin.
Till skillnad från på 60- och 70-talen brukar böckerna kanske inte kallas just kvinnolitteratur, men det ska vi väl vara glada för? Kvinnor har blivit självklarare och mindre marginaliserade i debatten.
Dessutom tror jag inte på att 60- och 70-talens kvinnolitteratur ”sover en oförtjänt törnrosasömn” som baksidestexten till Ehrenbergs bok hävdar. På Stockholms stadsbibliotek är till exempel ingen av de tio romaner som hon analyserar magasinerade, utan finns i flera tillgängliga exemplar på hyllorna, ofta i nyutgåvor. Och inte är Kerstin Thorvall och Suzanne Brøgger glömda?
Med detta sagt har Ehrenbergs bok absolut sina poänger. Hon ger en tydlig ingång till den andra vågens feministiska skönlitteratur, från tiden när det privata blev politiskt och folket ”medvetandegjort”. Man kommer nära ursprungstexterna och får en bra bild av litteraturen och tiden.
Men analyserna blir inte tillräckligt intressanta och redovisningen känns pliktskyldig. Den viktiga frågan om kvinnosakslitteraturens relevans i vår tid slarvas bort genom svepande hänvisningar till en backlash och återgång till 1950-talets kvinnoideal. Ehrenberg påminner om att kampen för lika värde, lika lön och jämlikhet i relationer måste fortsätta, och det stämmer förstås. Men det verkar orättvist att avfärda hela den nutida feminismen och se dagens unga kvinnor som en samling aningslösa pysselbloggare.