Tunnelbanan går högt ovan gjord när den åker in i Bredängs centrum. Stora, gröna gräsmattor breder ut sig mellan vita höghus och själva centrumet är litet och intimt. Underdimensionerat säger en del, med tanke på den stadigt ökande befolkningsmängden. Enligt den senaste statistiken från Stockholms stad når den strax över 9 700.

Mitt i centrum ligger Bredängsskolan, den ena av två skolor. Några trappor upp i huset sitter Ewa Sarén, hon är en av skolans två biträdande rektorer. I höstas lät hon tillsammans med skolans elevhälsoteam genomföra en kartläggning av boendesituationen för skolans elever. Resultatet var förvånande.

Flera elever bor på vad de själva kallar för hotellhem och delar kök och badrum med okända vuxna, ofta personer med missbruksproblem. En del bor på jourhem, många är inneboende, bor kontraktslöst eller i skyddat boende. Det finns också barn som skolan inte har några uppgifter på var eller hur de bor. Det enda skolpersonalen vet är att de flyttar ofta. Totalt rör det sig om cirka 10 procent av eleverna.

– Vi kallar det riskboende, de som inte har fast bostad och det är just nu under hösten omkring 40 barn, som vi vet om. Vi trodde inte att de var så många, säger Ewa Sarén.

Av de cirka 40 elever som skolan har definierat som hemmahörande i riskboenden, saknar åtminstone fem stycken uppehållstillstånd. Deras familjer kan inte få ett eget hyreskontrakt även om det skulle finnas lägenheter. Det är ett grundläggande problem som kan följa barnen under flera år, på grund av att handläggningstiderna på Migrationsverkets är så långa. Dessa barn lider av den osäkra levnadssituationen på flera sätt.
– Vi har fått ett apatiskt barn på grund av detta. Vi har en lärare som går hem till honom regelbundet och berättar att skolan finns. Alldeles nyligen fick familjen uppehållstillstånd så nu hoppas vi att vi kan få tillbaka honom, säger Ewa Sarén.

Bland de övriga barnen varierar orsakerna till varför de saknar en fast bostad, men borträknat de som saknar uppehållstillstånd och de som bor i skyddat boende, uppger omkring 14 elever att de saknar en bostad som orsak till att de flyttar ofta. Hur många det är kan skilja sig från en vecka till en annan, men om situationen löser sig för någon kommer det snart en ny som inte har någonstans att bo. Därför är det svårt att säga exakt hur många det är just nu, förklarar Ewa Sarén.

Hon sitter tillsammans med kollegan, resurspedagogen Osman Cloarec, med i en lokal samarbetsgrupp kallad BIR, Barn i riskzonen. BIR-gruppen samlar skolledning och kuratorer från Bredängsskolan och Slättgårdsskolan, resurspersonal, fritidsledare, fältassistenter, lokal polis, en samordnare från stadsdelen och ibland socialsekreterare. 

Syftet är att kunna hjälpa barn som är på väg att råka illa ut, genom att dela information och samarbeta. Det var efter ett möte med BIR-gruppen som Ewa Sarén och Osman Cloarec bestämde sig för att det behövdes en kartläggning av just boendesituationen.

– Gemensamt för de ungdomar som engagerar BIR–gruppen är att alla på ett eller annat sätt har en trasig hemmiljö. Vissa har ett fysiskt hem, fast det fungerar inte. Och vissa har helt enkelt inget hem alls, förklarar Osman Cloarec, som menar att det handlar om att se grundorsakerna till problemen.

– När vi får veta att en elev rör sig i flera stadsdelar, med fel personer och att han aldrig haft ett tryggt boende… förstår du vad hemskt. Jag satt på ett konflikthanteringssamtal med en högstadieelev och han sa till mig: ”Osman, jag kanske har gjort de här dumma sakerna. Polisen kanske tog mig. Men Osman, jag är ute för jag har ingenstans att gå”.  Och man inte kan kalla ett hotellhem för hem, tillägger Osman, vilket han själv inte tycker att man kan. Ändå har ett barn på listan bott på flera olika hotellhem i nio år.

Stockholms kommun har en så kallad bostadssocial resurs som heter Stiftelsen Stockholms hotellhem, SHIS. Den förvaltar cirka 2 300 lägenheter runt om i staden som individer och familjer kan bo i under en period av högst fem år. Från att de befinner sig i ett akut behov av en bostad, till dess att de lyckas ordna ett eget boende. Något som SHIS ofta hjälper till med om det behövs. Problemet är att i takt med att fler och fler i Stockholm blir akut bostadslösa, har kön till stiftelsen vuxit och i dag är väntetiden sex till sju år, berättar Ann Rendert, SHIS enhetschef i driftsområde 1.

– I dagsläget skulle vi kunna bygga ut hur mycket som helst. Det är sådan efterfrågan på lägenheter överhuvudtaget, säger hon.

Bland orsakerna finns naturligtvis bostadsbristen som nummer ett, med ett ökande antal människor som inte klarar de höga kraven för att få eget hyreskontrakt tätt efter, samt allt fler människor med akuta behov orsakade av till exempel skilsmässor, förklarar hon.

På frågan hur det kommer det sig att flera av eleverna på Bredängsskolan uppger att de bor på hotellhem, en hel familj i ett rum, trots att SHIS bara tillhandahåller lägenheter, ser Ann Rendert inte särskilt förvånad ut.

– De blandas ofta ihop, hotellhem och hotelljouren, säger hon och förklarar att stiftelsen aldrig låter familjer bo i ett rum. En familj med till exempel tre barn får inte ens bo i en tvårumslägenhet utan måste vänta på en lägenhet i lämplig storlek. Barnfamiljer får inte bo i samma hus som människor med missbruksproblem och SHIS hyror ligger i nivå med vanliga hyresrätter.

Hotelljouren är i stället ett av flera privata alternativ som socialförvaltningarna ute i de olika stadsdelarna vänder sig till då det inte finns några andra alternativ. De har inte samma strikta regelverk som SHIS utan det finns både sovsalar och enskilda rum, med gemensamma kök och badrum och hyrorna kan ligga på över 20 000 kronor i månaden, enligt Hotelljourens egen hemsida.

För de barn som lever i tillfälliga boenden erbjuder hemmet ingen trygghet alls. För de elever som Ewa Sarén träffar dagligen har skolan i stället fått ta platsen som fast punkt. Kartläggningen visar också att det finns barn som reser långt varje dag för att slippa byta skola i takt med att de byter boende.

– Vi har små barn som reser lång väg själva varje dag, som redan är otrygga i sig själva. En pojke bor i Knivsta, han går upp 04.00 varje morgon för att åka till skolan, säger hon.

Lena Calderon är presskontakt på Barnombudsmannen och hon reagerar starkt på de uppgifter som framkommit i Bredängsskolans kartläggning. När barn far illa är de sociala myndigheterna skyldiga att träda in. Men det är inte bara socialtjänsten som bör agera på de här uppgifterna, anser Lena Calderon. Även utbildningsförvaltningen borde reagera.

– De här barnen måste ju ha förutsättningarna att klara skolan, det är det viktigaste och mest grundläggande för alla barn, deras biljett till ett bättre liv, säger hon.

Risken för att barn med otrygga hemförhållanden får svårt att klara skolan är personalen på Bredängsskolan väl medveten om.

– Vi försöker utöka läxhjälpen och studiestödet, det mesta måste göras här i skolan. Vi märker att behovet ökar hela tiden, säger Ewa Sarén.

Men även om det ökande behovet av extra stöd i skolan hänger samman med att antalet barn med otrygga hemförhållanden blivit fler, har många människor det också sämre ställt ekonomiskt än för tio år sedan, menar Osman Cloarec. 

– Vi har en kafeteria i skolan och barnen brukade komma med en femkrona eller tio kronor hemifrån för att köpa frukost. Nu sparar de sina frukostpengar till godis, jag tänker att de inte får godis så ofta, säger han.

Skolan arbetar just nu med att revidera kartläggningen eftersom uppgifterna ändras snabbt. BIR-gruppen har kommit överens om att gemensamt agera för att uppmärksamma politiker och beslutsfattare på situationen, på vilket sätt är ännu inte bestämt. Ewa Sarén skulle vilja se kortare handläggningstider för beslut om uppehållstillstånd.

– Det är inte alls säkert att det löser boendefrågan, men barnen får en större trygghet. De får i alla fall stanna i Sverige och har en chans att få en bostad, säger hon.

En chans, men en liten sådan. I september lät Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra genomföra en granskning där de frågade alla kommunala bostadsbolag, samt de fem största privata hyresvärdarna i Sverige, om vad de hade för kriterier för ett förstahandkontrakt. 77 procent av värdarna krävde en uppvisad inkomst på omkring tre gånger hyran. 72 procent av värdarna kräver goda referenser från en tidigare hyresvärd och 30 procent accepterar inte försörjningsstöd som inkomst. Men ett rum på hotellhem måste vara den sämsta lösningen av alla, anser Osman Cloarec. Han menar att socialtjänsten måste vara kapabel att hitta bättre lösningar. 

– Det är många stängda dörrar i systemet som bara verkar öppnas när media knackar på. Då kan ansvariga fråga ”hur kunde det hända?”.

Men så säger inte Lena Thorson, avdelningschef för socialtjänsten i Skärholmen. Hon är mycket pessimistisk vad det gäller utsikterna för stadsdelens bostadslösa att få ett eget hem.

– Det är stor bostadsbrist i Stockholm, det är klart att det drabbar våra familjer. Särskilt när de väljer att bosätta sig här. De tror att det ska ordna sig och så gör det inte det. 

Hon tycker visserligen att vissa uppgifter som framkommit av kartläggningen låter ”osannolika”. Som att en elev bott på hotellhem i nio år. Men säger samtidigt att socialtjänsten inte har några bostäder, den frågan sköter bostadsförmedlingen och i slutänden är det en politisk fråga. Att byta boende ofta, trångboddhet eller hemlöshet är inte skäl nog att få förtur till en bostad. 

– Bara medicinska skäl eller våld och grovt missbruk, den typen av misär, kan ge förtur. Sen är det ju klart att en svår boendesituation med tiden kan utvecklas till en situation som ger förtur, säger hon. Innan dess kan socialtjänsten inte göra något mer än vad de redan gör, säger Lena Thorsson. 

Lena Calderon på Barnombudsmannen håller ändå fast vid att kommunen måste göra något.

– Barns boendesituation i Sverige är kommunernas ansvar. Därför är det jättebra att skolan har tagit frågan på allvar, säger hon.

Vad som menas med kommunens ansvar kan variera. Då det är socialförvaltningarna i de olika stadsdelarna som placerar bostadslösa familjer i tillfälliga boenden kan man säga att de är ansvariga, tillsammans med de lokala politiker som sitter i stadsdelsnämnderna. Men stadsdelarna ansvarar inte för att det byggs nya bostäder i Stockholm. Det är en fråga som Stockholms stad och de kommunalpolitiker som arbetar centralt i stadshuset beslutar om. 

På stadsdelskontoret i Skärholmen, centralorten för det stadsdelsområde som Bredäng tillhör, sitter Jan Jönsson en dag i veckan. Han är folkpartistisk ordförande i stadsdelsnämnden, det vill säga den högst politiskt ansvarige i stadsdelen och fritidspolitiker.

– Det hoppas jag verkligen inte, att man blandar barnfamiljer och missbrukare. Det får jag kolla upp, vi får inte ha missbrukare på våra boenden, inte ens om det är en av föräldrarna som har problem, säger han när han tittat igenom kartläggningen.

När det gäller de tillfälliga bostadslösningarna i övrigt, med ständiga flyttar, trångboddhet och höga hyror är han medveten om hur det ser ut.

– Jag är överraskad att de är så otroligt många, men bostadsbristen i sig är inte överraskande. Förut hade Stockholm ett förturssystem som fungerade relativt bra. Men med den enorma inflyttningen till Stockholm kan det nu innebära att en familj kan få två till tre års förtur på sin kötid. Det innebär inte längre att man ges någonstans att bo, säger han.

Jan Jönsson berättar att kommunen centralt ligger på stadsdelarna om att hitta lämpliga lokaler för SHIS och att stadsdelen just nu arbetar med att bygga tillfälliga boenden i Skärholmens centrum. Dessa kommer dock inte att rikta sig till barnfamiljer. Jan Jönsson är kritisk till hur Stockholms politiker centralt hanterar bostadsfrågan. En vecka innan intervjun fick han reda på att ett byggprojekt som staden centralt planerat för, som skulle innebära 3 000 nya bostäder i Skärholmen, inte blir mer än en tumme. Marken behöver saneras och den kostnaden vill inte byggföretagen ta på sig. Skärholmen är i dagsläget inte ett tillräckligt attraktivt område för att garantera att byggföretagen får pengarna tillbaka på sin investering.

– På sikt kommer säkert socialt utsatta grupper att tryckas längre ut och så blir Skärholmen attraktivt, som Aspudden, säger han med en något sarkastisk ton. 

Om Jan Jönsson fick välja skulle kommunen centralt gå in och sanera marken och därmed bokstavligen bereda marken för fler lägenheter. Men något sådant löfte har han inte fått. När den omfattande ombildningen av kommunala hyresrätter till bostadsrätter startade fick han heller inget gehör för sina synpunkter. 

– I stället för att ombilda allmännyttan till bostadsrätter i innerstaden skulle man ha kunnat upplåta flera hus till SHIS, säger han. Nu får stadsdelar som redan har många socialt utsatta och bostadslösa invånare ta emot merparten av alla nya eftersom vi, trots bostadsbristen, ändå har flest hyresrätter och därmed en teoretisk möjlighet att erbjuda en bostad. Stockholms kranskommuner borde också ta ett större ansvar och bygga bostäder som inte bara är jättedyra hyresrätter, bostadsrätter och villor, tillägger han. 

Vad gäller eleverna i Bredängsskolan säger Jan Jönsson att han ska titta på om det finns något extra stöd som socialförvaltningen kan ge.

– Jag ska fundera på om man kan formulera ett uppdrag till socialförvaltningen om det. 

Osman Cloarec är också inne på att det går att göra mer inom det sociala området.

– Man skulle kunna ge mer stöd till föräldrar, till exempel en medborgarkontakt. Jag har ibland jobbat som kontaktperson utanför jobbet. Men när det gäller flyktingar finns inte den möjligheten. Man jobbar med människor som en grupp, istället för som individer.

På frågan vad Osman Cloarec skulle vilja förmedla till ansvariga politiker och tjänstemän med anledning av kartläggningen tänker han några sekunder, sedan säger han:
– Så här många är det. Så här många har det aldrig varit. De kommer att ha svårt att prestera i skolan.