V
ägen mot det lilla samhället Acteal, två timmar i bil från knutpunkten San Cristóbal de las Casas, är kantad av majsfält. Från bilfönstret syns kvinnor väva färgglada tyger, barn valla får och hela familjer jobba på åkrarna. Vissa har skor, andra inte. Ur den täta dimman träder en imponerande vy fram när morgon nu blir till dag. Nedanför branten formas en grön och naturskön dal täckt av djungel. Det kuperade landskapet pryds av kritvita moln. Himmelen är i övrigt klarblå.
Här i Chiapas, en av Mexikos absolut fattigaste landsändar, har de sociala konflikterna avlöst varandra med jämna mellanrum sedan conquistadorerna anlände till den Nya Världen.
Oftast har motståndet varit tyst. För att sedan explodera, så som för 19 år sedan då EZLN-gerillan, Zapatistarmén för nationell befrielse, stegade ut ur djungeln på årets allra första dag. Samtidigt som människor höll på att dricka upp de sista champagnedropparna avlossades de första salvorna. Från rebellerna var budskapet tydligt. Efter 500 år av kolonialism krävde ursprungsfolken värdighet, rättvisa och respekt för sin kultur. Nu var det nog med exploatering, förtryck och rasism. Vad har hänt sedan dess? Hur går det nu?
P
lötsligt, längs med vägen upp mot Acteal, framträder en militärpostering med tungt beväpnade soldater. Regionen är ännu militariserad. Ett par hundra meter längre fram ligger så resans slutmål. Acteal är ett litet samhälle som ofrivilligt hamnade i Chiapaskonfliktens epicentrum.
I Acteal, där majoriteten identifierar sig som maya tzotzil, finns det ett före och ett efter den 22 december 1997. Den dagen marscherade ett paramilitärt förband in i byn. Militären var posterade 200 meter bort, men gjorde ingenting när 45 obeväpnade bybor slaktades i ett angrepp som pågick under flera timmar – en brutal bekräftelse på hur civila kommit att bli legitima måltavlor. Lokalbefolkningen, som hade samlats i byns kapell för att be, var försvarslösa. Nio män, 21 kvinnor varav fyra gravida, samt 15 barn miste livet den dagen. Därutöver skadades 26 personer.
Den 35-årige fembarnspappan Javier Luna Perez är en överlevare från massakern. Han sitter under ett plåttak vid byns minnesplats, en halvcirkelformad cementtrappa. Väggarna där nere pryds av 49 kors. Intill ligger byns lilla kyrka. Detta är en plats för eftertanke, och Javier Luna Perez stirrar ut mot horisonten medan två av hans barn spelar fotboll med en tom läskflaska. Då och då tar de paus, sätter sig ned vid hans sida, eller hoppar upp i knäet.
– Jag dränktes i blod när jag gömde mig under de andras kroppar, säger han och minns tillbaka.
Han visar samtidigt upp ett ärr på handen. Detta var den enda fysiska skada han fick från attacken. Psykologiskt är det värre.
– Min mamma, min bror och min syster och flera av mina syskonbarn tvingades vi begrava.
Många uppfattade övergreppet på byborna i Acteal som en hämnd. Relativt omgående efter zapatisternas uppror hade ett eldupphör förhandlats fram, och konflikten rört sig in i en ny fas. Det talades om dialog, men det rörde sig snarare om ett lågintensivt krigstillstånd där övergrepp kom att bli allt för vanligt mot lokalbefolkningen – framför allt om de motsatte sig den lokala elitens direktiv.
Problemet för befolkningen i Acteal var att kampen för rättvisa, demokrati och jämlikhet, som i organiserad form pågått i byn sedan 1992 genom ickevåldsorganisationen Las Abejas, Bina, hade setts som ett stöd till zapatistrebellerna. I likhet med dem uppfattade Las Abejas sig som mayas.
Organisationen pekade på det orimliga i att en tredjedel av regionens invånare levde i extrem fattigdom samtidigt som marken man levde på var fylld av rikedomar: naturresurser som sötvatten, gas och olja. Precis som zapatisterna hade man också uppfattat frihandelsavtalet NAFTA – vilket symboliskt nog började gälla den 1 januari 1994 – som en dödsdom för ursprungsfolken.
– De pratar fint om utveckling. Men nyliberalismen är bara en ny fas av kolonialismen, ett nytt sätt att försöka ta kontroll över vår mark och våra resurser, säger Porifirio Arias, ordförande för Las Abejas.
Porifirio Arias är en av dem som tagit emot oss. Han visar runt i samhället, som till största del består av små och enkla hus med stampat jordgolv. En annan av representanterna för byn är Enrique Satis. Han förklarar varför man valde att frigöra sig från den mexikanska staten och bli en autonom by.
– Vi hade inget val. Regeringen respekterar inte konstitutionen där det står att vi har rättigheter som ursprungsfolk. I stället kommer de i valtider med sina projekt. Men dessa räcker inte långt. Vi var därför tvungna att ta framtiden i våra egna händer.
Enrique Satis är ombud i La Junta de Buen Gobierno (vilket kan översättas ungefär ”Det goda styret”), det demokratiska organ som EZLN-gerillan och lokala organisationer byggt upp runt om i Chiapas för att skapa ”den där andra rättvisan” som man pratar om här.
– Deras rättvisa är ju en orättvisa, säger han.
Frågan om han inte ser det som ett problem att samarbeta med en organisation som använder våld, fnyser han åt.
– För zapatisterna är det tydligt vem de ska rikta sina vapen mot. Vi har valt olika strategier, men vi är syskon i kampen.
Acteal präglas just denna dag av ett tyst sorl. En överlevare från massakern har gått bort efter en längre tids sjukdom, och ska begravas. Det vardagliga lugnet i byn har därför ersatts av en folkmassas dämpade viskningar. Minnesceremonin, som leds av en katolsk präst och en mayapräst, är på väg att starta. Hundratals människor är samlade vid kyrkan som är dekorerad med en lidande Jesus och La Virgen de Guadalupe, Mexikos motsvarighet till jungfru Maria.
Efter flera timmar är så jordfästelsen över. Många av de sörjande väljer att samlas vid ett av husen uppe på en kulle med utblick över hela byn. Det bjuds på tacos bestående av svarta bönor och chili. Alla är välkomna, ett sätt att befästa gemenskapen. En av dem som sörjer är Margarita Arias Ruiz. Hon är i femtioårsåldern, och precis som många andra här, inte minst av kvinnorna, pratar hon inte spanska. Intervjun måste därför tolkas från tzotzil.
– Vårt språk är vår identitet. Utan det har vi inget, säger hon.
Margarita Arias Ruiz torkar bort tårarna från sina kinder. Efter ett djupt andetag har hon återhämtat sig och med bestämdhet ger hon sin syn på saken.
– Vi har kämpat länge och fått betala ett högt pris för vår autonomi. En gång i tiden var vi slavar hos de stora jordägarna, det kommer aldrig att ske igen.
Margarita Arias Ruiz betonar orättvisorna människorna här lever med in på skinnet, och beskriver att man gått ihop för att skapa en mer dräglig framtid för nästkommande generation. Men att det är svårt, inte minst att nå enighet – det som ger kampen kraft. Politiseringen av Chiapas har nämligen delat byn i tre läger. Där nere, på den andra sidan av militärposteringen, bor de som stödjer zapatisterna. Med dessa har Las Abejas en god relation. Sämre är det med dem som bor högre upp på berget. I det som benämns som Acteal Alto lever människor, också de ursprungsfolk, som allierat sig med PRI, Partido Revolucionario Institucional, Mexikos statsbärande parti vilket styrde landet från 1929 till år 2000.
– Vi hör dem skjuta om natten. Det är en del av deras psykologiska terror. De tror att vi kommer att ge upp, men vi kommer aldrig att sälja ut våra rättigheter, konstaterar Margarita Arias Ruiz och berättar att flera av mördarna från massakern ännu bor här runt krönet.
Samtidigt skiljer hon på dessa fotsoldater i det smutsiga krig som utspelat sig i Chiapas, och de ansvariga politikerna och regeringstjänstemännen.
– De intellektuellt ansvariga befinner sig alltid långt ifrån händelsernas centrum.
Byledaren Enrique Satis, som bett om att få fortsätta intervjun efter jordfästelsen, sätter sig nu ned, lutad mot ett plank målat med duvor, mayasymboler och röda stjärnor. Bakom honom fladdrar ett A4-papper som fästs på väggen. På det står riktlinjerna för den lokala demokrati man velat skapa nedtecknade: ”Lyda, inte bestämma”. ”Föreslå, inte tvinga på”. ”Tjäna, inte betjäna sig själv”. ”Bygga upp, inte förstöra”. ”Försvara, inte sälja”. Totalt rör det sig om tio punkter.
– Demokrati är svårt. Man måste ifrågasätta sig själv hela tiden. Så som vi vill att vårt samhälle ska se ut, så ska vi börja leva nu. Utveckling för oss handlar inte om pengar. Det handlar om att hitta balans i samhället, mellan varandra och med Moder jord, säger Enrique Satis och börjar beskriva hur demokratin på lokal nivå utformats mer konkret.
I byns högsta organ, som fungerat sedan 1998, roterar man på uppdragen bland lokalbefolkningen. Det rör sig om två möten per månad där man oftast försöker nå konsensus, något som inte alltid är möjligt när allt från markkonflikter mellan grannar till kemikalier i jordbruket och allmänna förbättringar för invånarna avhandlas.
– Detta är det bästa vi kommit på, i alla fall ännu, sammanfattar han.
Men de bristande resurserna sätter käppar i hjulen för storslagna planer. Samtidigt har byn kunnat åstadkomma en hel del, till exempel har sjukvårdare utbildats. Man har också diskuterat möjligheten att begränsa tillgången till alkohol i samhället, samt lyft fram kvinnors rättigheter, till exempel rätten att delta på möten på lika villkor samt rätten att gifta sig med en partner av eget val.
Med stolthet går Enrique Satis över till att berätta om skolverksamheten som bedrivs. För just tillgång till utbildning har varit centralt i kampen för ett mer rättvist samhälle i de autonoma byarna i Chiapas, en region där 39 procent av ursprungsbefolkningen är analfabeter. Kunskapsluckorna har skapat behov av att bygga upp ett parallellt utbildningsväsen, och i nuläget går där 30 barn från Acteal i lågstadiet och ytterligare 40 i högstadiet. Det finns också ett autonomt gymnasium, men beläget i ett grannsamhälle flera timmars promenad bort, vilket gör att endast sex ungdomar från Acteal sökt sig dit.
– Vi lär inte bara våra ungdomar att läsa och skriva. Vi lär dem också att vara stolta över sig själva och sin kultur, säger Enrique Satis och berättar att undervisningen, förutom att den främst sker på tzotzil, också utgår från ett mayaperspektiv.
– Från tidig ålder lär barnen sig att se sig själva som en del av helheten. Att jorden inte är en vara, utan att den ska arbetas. Att förstå var vi kommer ifrån och vart vi är på väg.
