I arbetarrörelsens gryning var ett av de stora åtagandena folkbildningen. Åtagandet kom sig av att utan kunskap så hade arbetarna oerhört svårt att kämpa för sina egna rättigheter. När man i dag följer den politiska debatten blir behovet av just bildning för att förstå pinsamt synligt. Åter befinner vi oss i en situation där den […]
I arbetarrörelsens gryning var ett av de stora åtagandena folkbildningen. Åtagandet kom sig av att utan kunskap så hade arbetarna oerhört svårt att kämpa för sina egna rättigheter.
När man i dag följer den politiska debatten blir behovet av just bildning för att förstå pinsamt synligt. Åter befinner vi oss i en situation där den ägande klassen besitter helt andra kunskaper än vi andra och använder de kunskaperna för att vi inte ska förstå hur de blåser oss.
Ett av deras viktigaste vapen i dag är nationalekonomin. En akademisk gren som alltför få av oss har ens det dimmigaste grepp om. Gång på gång gör våra represententer bort sig i debatten för att vi inte begriper vad det är högern och den ekonomiska makten pratar om och vad de pysslar med. Vi vet instiktivt att det är nåt fuffens på gång, men vad förstår vi inte. Det blir inte bättre av att ytterst få inom den tredje statsmakten, det vill säga journalistkåren, förstår sig på vad som händer runt omkring oss.
På tok för vanligt är det att rapporteringen saknar verklig analys av vad som sker. I stället är det bara ett återupprepande av vad den ekonomiska aktören vill få fram som beskrivs för oss i tidningar och etermedia. Det finns några få som faktiskt jobbar på bra för att åskådliggöra vad som händer i den ekonomiska världen och hur det kommer påverka oss. Två lysande undantag från den mediala torkan vad gäller ekonomisk analys är SvD:s Andreas Cervenka och Arbetarenmedarbetaren Jon Weman, vars analyser alltid är värda en dubbel genomläsning. Men överlag krävs det egen kunskap om just nationalekonomi för att över huvud taget ha en chans att förstå vad Anders Borg pratar om när han nämner jämnviktsarbetslösheten eller när hedgefonder kommer på tal.
Nu finns det ett litet problem med nationalekonomi. Det är knasigt tråkigt och fullständigt urtrist. Men Cervenka beskrev en grundregel i den finansiella världen för ett tag sedan: Ju tråkigare någonting verkar desto viktigare är det. En sanning som även gäller nationalekonomi i stort. För när den första svårgenomträngliga muren av begrepp och teorier är passerad är det inte längre ett tråkigt ämne, det blir plötsligt ett ämne av skräck fullt jämförbar med HP Lovecrafts värsta mardrömmar. När man långsamt börjar förstå nationalekonomins grunder inser man också hur illa det står till i världen och hur medvetet det är att den ser ut som den gör i dag.
Nästan alla stora samhällsproblem vi ser finns det en enkel förklaring till. Det är till och med så att det ofta finns en enkel lösning också. Problemet är att det knappast går att få tillräckligt stark opinion om de här lösningarna om det bara är den lilla, lilla grupp som lever gott på problemen som förstår hur de uppstått och hur de går att lösa.