Från Greven av Monte Cristo till Lars Noréns pjäser, så länge fängelset har funnits i vår tids bemärkelse så har det gestaltats i kulturen. Och temat om revansch och frihet går igen än i dag. Arbetarens kulturredaktör Josephine Askegård skriver här om fängelseskildringar vi minns.
Urberättelsen är förstås Alexandre Dumas roman Greven av Monte Cristo från 1845. Den ensamme livstidsfången, dömd oskyldig och utan möjlighet att fly, som drömmer om en hämnd som han till slut kommer att få mot alla odds – och samtidigt inser att han aldrig kan bli fri förrän han släppt sin besatthet av dem som fått honom inspärrad.
Bland de kulturformer som skildrat livet i fängelse står filmen i särklass. Miljön är begränsad och ger plats åt karaktärernas uttryck, den är främmande och därför också spännande. Här finns utrymme att berätta om karaktärer med svängrum utanför samhällets normer. Fängelsefilmerna blev tidigt ett särskilt rum där våldsamma kvinnor med (även sexuell) agens, förtvivlade män och queera uttryck fick plats. När handlingen började fokusera på rymningar stelnade genren och i vår tid kan man räkna med manlig action som huvudspår, en tråkig utveckling. Men gå tillbaka några år och upptäck en rad intressanta klassiker.
Kontroversiell utvecklingsresa i kvinnofängelse
I slutet av 1940-talet reste journalisten Virginia Kellog runt i USA och gjorde research på flera kvinnofängelser. Hon var bra på att fånga upp hierarkiska system och autentiskt fängelseslang. Resultatet blev Kvinnor i fängelse (Caged) som hade premiär år 1950. Det var en kontroversiell film på sin tid, bland annat för sin realistiska bild av hur kvinnliga fångar förnedrades, och var därför nära att totalförbjudas. I filmen döms en ung (oskyldig) kvinna till fängelse och försöker få gehör hos fängelseledningen som hon känner sig mer besläktad med än de skrämmande medfångarna. Hon upptäcker snart att solidariteten med cellkamraterna är den bästa möjligheten att överleva mentalt gentemot de sadistiska vakterna, och utvecklas från blyg och ensam till en tuff kamrat i gänget. Här finns också en njutbar parad av vassa kvinnliga skådespelarveteraner från filmens ungdom. Kvinnor i fängelse anses i dag vara en klassiker och finns att se på Apple TV.
Några år senare, 1957, gjorde en 22-årig Elvis Presley som redan då var en stor stjärna, sin enda minnesvärda filmroll i Jailhouse Rock. Kombinationen av stentuff actionfilm och svartvita sång- och dansnummer tog andan ur publiken – och den är fortfarande fängslande (!). Otroligt vågad för sin tid med både sex och (sexigt) våld.
Politisk och normbrytande film från 1980-talet
Margarethe von Trottas film Två tyska systrar från 1981 brukar visas då och då på SVT Play eller en filmklubb nära dig. Missa inte att se den – eller se om den. Filmen berättar om två socialistiskt och feministiskt engagerade systrar, där den ena går mycket långt utanför lagen i sina våldsaktioner. Dramat är en gestaltning av den sista tiden i den tyska RAF-medlemmen Gudrun Ensslins liv, hon dömdes i en process i Stammheimfängelset till livstids fängelse den 28 april 1977 och hittades död mindre än ett halvår senare i sin cell. von Trottas film utspelar sig till stor del i fängelset och under de samtal de två systrarna för kring kamp och konsekvens.
Spindelkvinnans kyss (Victor Babenco, 1985) berättar om en framväxande relation i fängelsemiljö mellan en homosexuell man med feminint kodade uttryck och en riktigt macho politisk fånge under den brasilianska militärdiktaturen 1967–1985. De tvingas se värdet i att liera sig och uppskatta respektive nya sidor av maskulinitet. Filmen var viktig i att bana väg för ”independentfilm”, och att den gjordes utanför de stela studiosystemen i Hollywood kanske också gav en viss konstnärlig frihet i relation till hbtqi-temat. Spindelkvinnans kyss belönades med en rad priser på olika filmfestivaler och på Oscarsgalan där vinnarstatyetten för första gången gick till en öppet homosexuell karaktär. En viktig film som öppnade nya dörrar även inom filmskapande som vände sig till en bredare publik.
Dokumentär eller fiktion – vilket speglar bäst verkligheten?
Den fascinerande dokumentärserien Fängelseexperimentet Little Scandinavia (på SVT Play) som berättar inifrån om livet på ett amerikanskt fängelse över tid har inte så väldigt mycket att göra med klassikern Orange is the new Black (2013–2019) – men de olika perspektiven berikar varandra, och visar sig ha fler gemensamma sidor än man kanske trodde. Dokumentären ligger i många fall nära den tröttsamma sanningen – men i fiktionen kan de känsliga delarna av förnedringen, eller för vissa vilan från ett intensivt och farligt liv, få fritt spelrum. Argentinska Sebastián Ortega står bakom de ännu mörkare och hårdare Netflixserierna El Marginal och uppföljaren I leran (In the Mud) som följer tillvaron på kvinnofängelset La Quebrada där det är en överlevnadsfråga att liera sig med rätt personer och grupper.
2010 dömdes filmregissören Mohammad Rasoulof till sex års fängelse för sina filmer och hur de utmanade de iranska myndigheterna. Straffet omvandlades till ett år och yrkesförbud samt förbud att lämna landet. 2020 kom hans prisade film There is no Evil (Sheytan vojud nadarad) som resulterade i en ny fängelsedom och yrkesförbud. Filmen är egentligen fyra kortfilmer som tillsammans vrider och vänder på praktiserandet av dödsstraff i Iran. Frågan som återkommer är vem av alla goda (och tysta) medborgare som ska utföra dödandet. Rasoulofs filmer handlar ofta om just medborgaren som försöker anpassa sig och hamnar över gränsen, där gemenskapen i familjen och samhället blir omöjlig att upprätthålla. Mohammad Rasoulof lämnade 2024 hastigt Iran efter en förnyad dom på åtta års fängelse och piskstraff för sitt samlade filmarbete och lever nu i exil.
Jafar Panahis Det var bara en olycka (2025) utspelar sig i ett efteråt, där en före detta politisk fånge av en slump stöter ihop med sin sadistiske torterare från ett iranskt fängelse. Under stora delar av filmen kör han runt och plockar upp vänner och medfångar för säker identifiering innan hämnden på den fastbundna fången som förnekar att det är han och ber för sitt liv ska ske. Samtidigt som utvecklingen blir allt mer absurd förstår man hur svår och traumatiserande fängelsetiden var för fången och hans vänner som i varierande grad vill engagera sig eller glömma. Pahani har själv suttit i det ökända Evin-fängelset i Teheran och filmen bygger bland annat på intervjuer han gjorde med sina medfångar, de flesta av dem politiska fångar. Filmen gjordes i hemlighet utan tillstånd och dagstagningarna gömdes och skickades utomlands så myndigheterna inte skulle komma över dem.
Fängelser i litteraturen ofta dokumentära
En världsberömd fånge och författare var amerikanen Caryl Chessman som startade en våg av protester mot dödsstraffet, bland annat genom sina böcker. Chessman var en man med ett långt brottsregister, och 1948 dömdes han till döden för kidnappning, rån och våldtäkt. Under tolv år i dödscell släppte han fyra självbiografiska böcker varav den första, Dödscell 2455, blev en världssensation som sålde i mångmiljonupplagor. Trots framgångar och otaliga överklaganden avrättades han 38 år gammal i San Quentin den 2 maj 1960.
Krigsreportern Barbro Alving var konsekvent pacifist, och 1956 dömdes hon till fängelse för att ha vägrat delta i en civilförsvarsövning. I Dagbok från Långholmen berättar hon levande och medkännande om sina medfångar på Långholmens kvinnoavdelning där hon avtjänade sitt straff.
Besök av musiker och författare blev allt vanligare under 1960-talets humanistiska projekt, som när Johnny Cash gjorde spelningar på fängelser i Kalifornien som blev storsäljande skivor; At Folsom Prison 1968, och At San Quentin året därpå. Också besök av författare och teaterprojekt initierades särskilt i Sverige.
Men viktigaste av allt är väl ändå arbetet med kultur som sker inne i fängelset.
Regissören Jan Jönsson satte tillsammans med fångar upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot. Projektet var lyckat, men slutade med att fem skådespelare rymde när de skulle spela pjäsen på Göteborgs stadsteater 1986. Kring denna händelse gjorde Daniel Lind Lagerlöf filmen Vägen ut 1999. Jönsson arbetar än i dag med teater på fängelser i flera länder, bland annat på det ökända San Quentin i USA, och det har gjorts dokumentärer kring hans verksamhet som visar hur han gjort skillnad för många interner.
Lars Noréns teaterarbete tillsammans med Riksteatern våren 1999, med fångar från Tidaholmsfängelset i pjäsen 7:3, var en process som fick en tragisk utgång. Två av de medverkande fångarna propagerade (genom Noréns tolkning) för sina nazistiska idéer från scenen, säkerheten kring dem föll mellan stolarna och senare sköt de med en medbrottsling ihjäl två poliser under en rymning. De goda intentionerna försvann i en skulddebatt som fick författaren och regissören att tystna för en tid. Processen kring god vilja utan struktur gestaltas i tv-serien Smärtpunkten (SVT Play), som bygger på Elisabeth Åsbrinks reportagebok med samma titel.
Kalmar konstmuseums stora utställning under våren handlade om fängelsemiljön som en bakgrund till konstnärskap. De medverkade konstnärerna var anonyma och deras verk var tillverkade av säkerhetsgranskat material – arbetet gjordes inom anstalten de satt på. Också de båda etablerade konstnärerna Petronella Petander och Jesse Krimes har båda använt sina erfarenheter från fängelsetid i konstnärskapet.
