Efter tjugo år som kock i Kungälv utanför Göteborg ville Charlotta Blomberg testa något nytt. Därför jobbar hon sina sista år före pensionen på hembygdsgården i den lilla norrbottniska byn Murjek. Nu är hon den första att frågas ut i Arbetarens väljarintervjuer 2026.
Det dröjer inte många minuter in i vårt samtal innan 61-åriga Charlotta Blomberg säger att hon har varit kroniskt förbannad på den svenska politiken, åtminstone det senaste halvåret. När hon har sagt det skrattar hon. Ett varmt skratt som inte bär spår av ilskan hon beskriver men inte heller faller undan för allvaret i de egna orden. Hon är arg och vill att något ska hända – vi återkommer snart till vad.
Det blir en telefonintervju, det här första av flera fördjupande väljarmöten som Arbetaren kommer att publicera inför valet. Den som följer Vad fan ska man göra-bloggen har redan kort introducerats till Charlotta – hon kallas gärna Lotta – och vår spontana träff i Murjek, där hon bor. Nu vill jag komma närmare henne och hennes tankar och eftersom avstånden är som de är, blir det per telefon.
Första frågan lyder:
Vad bryr du dig om i livet?
– Oj, det var svårt …, svarar Lotta och ber att få tänka efter en stund.
– Jag bryr mig mycket om vår natur, säger hon sedan. Jag använder mig av naturen mycket, gillar att vara i den. Den ger ro och kraft. Och jag tycker det är hemskt, det som händer med våra skogar och andra delar av naturen. En annan sak är det här med Allemansrätten som försvinner mer och mer. Och strandskyddet. Det är mycket som luckras upp som gör det allt svårare för gemene man att få tillgång till naturen.
Pensionen – och hälsan
De nära och kära blir också viktigare med tiden, resonerar hon. Som ung finns det ”så mycket annat att göra och utveckla” men nu tar relationerna allt större plats.
– Mina föräldrar är borta sedan ett antal år. Men vännerna, de nära kontakterna, sätter jag väldigt högt, säger hon.
– Och så är det hälsan, som blir viktigare ju äldre man blir. Jag vet inte hur jag ska orka tills jag blir 67, att jobba i 5,5 år till. Innan jag kan gå i pension. Jag lever själv och betalar alla räkningar själv. Det är något som gnager mycket, hur man ska få det att gå ihop. Även om man sparar och försöker göra vad man kan. Men så måste man försöka leva lite också, under tiden. Man kanske inte ens blir pensionär, säger hon.
Du har bott strax utanför Göteborg större delen av livet och lever nu på en ort med ungefär 50 invånare. Hur upplever du skillnaderna, om vi nu tänker på hälso- och sjukvården specifikt?
– Det är en otrolig skillnad mot hur vi hade det hemma.
På vilket sätt?
– Jag skadade min rygg för drygt fem år sedan och fick bland annat kotskador. Det visade sig efter läkarnas missar att det var på grund av benskörhet. Då tog det två-tre månader att komma på remiss in till Göteborg. När jag skulle få samma vård här i Norrbotten skrev de remissen den 28 oktober och jag fick komma in den 28 januari. Femton månader senare, säger Lotta.
– Och tandläkare … Det finns ingen om du bara vill ha en tid i närmaste större ort Jokkmokk, där kan man bara söka vid akuta fall om man inte är barn eller gammal. Annars får du åka till Boden eller Arvidsjaur eller Luleå, Gällivare …
Det är jättelångt.
– Ja. Jag har ju läst om att det skulle vara så här. Men har ändå inte tänkt att det var riktigt så illa. Så då får man planera. Det blir viktigt att hålla sig frisk.
”Vart fan är det på väg?”
Det blir en öppen fråga till. Jag frågar Lotta Blomberg om hon kan komma på en situation med koppling till politiken – allt ifrån bristen på tandvård till någon stor omvärldshändelse – som har framkallat någon typ av känsla hos henne. Har något i politiken gjort henne glad, upprörd, lättad, hoppfull? Och då kommer det:
– Ja, alltså man har väl varit kroniskt förbannad nu det sista halvåret tycker jag.
Och så skrattet.
– Det går ju inte en dag utan att man börjar fundera på ”vart fan är det på väg?”. Det är helt hutlöst hur det håller på, det var ju det vi pratade om sist.
– Alltså det här med Tidöregeringen och Migrationsverket och alla dessa helt inhumana… det är så fruktansvärt. Människor som kämpar och som verkligen gör rätt för sig, som blir behandlade som … Det är någonting jag går i taket för med jämna mellanrum. Sen måste jag ju erkänna, det finns människor överallt som beter sig illa. Men det är just de här människorna som verkligen försöker. Jag tycker det är fruktansvärt.
Om jag får backa bandet lite. Berätta om när du röstade första gången – var befann du dig i livet då?
– Jag hade nog inte flyttat hemifrån än, utan minns det som att jag röstade en gång när jag fortfarande bodde hemma. Och där jag levde då, mitt ute i skogarna några mil utanför Göteborg, där fanns det liksom ingenting att göra för en ungdom. Men det fanns CUF – Centerpartiets ungdomsförbund, säger Lotta Blomberg.
– Det var en förening och det var ju inte så himla hårt politiskt utan vi hade väldigt roligt. Vi umgicks, dansade, åkte på stora läger och man blev lite präglad. Man hittade andra som tyckte om att göra likadana saker. Så det var inte politiken som var det viktiga egentligen. Men det blev ju ändå att man röstade på dem för man blev färgad av det.
Fälldin mot Palme i valet 1982
Det här var valrörelsen 1982 som hade centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister och socialdemokraten Olof Palme i opposition. Mycket kretsade kring förslaget om löntagarfonderna – det system som skulle föra över en del av företagens vinster till fonder styrda av fackföreningarna, så att facken skulle kunna köpa aktier i svenska storföretag. Idén var att ge arbetstagarna direkt inflytande över kapitalet och motverka maktkoncentrationen hos privata ägare. Motståndarna såg fonderna som ett hot mot äganderätten.
I en intervju inför valet, gjord av journalisten Göran Rosenberg, berättar Olof Palme att han just då läser boken Husbonde och dräng av Leo Tolstoy – ”ett utmärkt inlägg i debatten om löntagarfonder.”
Varför? undrar Rosenberg.
– Det visar att den här husbonden, han är väldigt girig, säger Palme.
– Han släpper inte ifrån sig någon del av sin makt och sitt inflytande godvilligt. Hur vackert och generöst han än uttalar sig. Han försöker lura den stackars drängen på hans sista kopek. Och drängen, han lär sig att man måste hålla ihop om man ska klara sig.
Frågor om löntagarfonder och att avskaffa grundskolebetygen
Debatten om löntagarfonderna fortsatte och när de väl infördes ett par år senare var förslaget kraftigt urvattnat. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avvecklade sedan fonderna direkt efter att den kom till makten 1991.
Också annat debatterades flitigt i valrörelsen då Lotta Blomberg röstade för första gången. I ett replikskifte från Svt:s partiledarintervju hörs journalisterna Göran Rosenberg (igen) och Christer Petersson pressa oppositionsledaren Palme i frågan om betyg. Socialdemokraternas kongress hade då tydligt uttryckt att de ville avskaffa grundskolebetygen, också Palme själv sa sig ha övertygelsen att det skulle vara bäst.
– Men! Vi har gjort opp med Folkpartiet och Centerpartiet om det här. Efter långa diskussioner kom vi fram till att i åttan och nian ska man behålla betygen. Och sen ska man pröva om man kan få bättre intagningsmöjligheter till gymnasiet, en försöksverksamhet.
Men ni vill ju ta bort betygen?
– Ja, men vi har gjort opp med de andra partierna.
Men om ni får makt själva efter valet?
– Ja, men vi har ju också moral. Har vi gjort opp, även om det inte är grannarna i byn, utan folkpartister och centerpartister, så står vi för det. Och alltså kommer vi under den kommande mandatperioden icke att röra betygen. Vi har ett partikongressbeslut. Sen sitter vi och förhandlar med de andra och gör upp. Och då anser vi oss faktiskt bundna av en överenskommelse!
Fälldin fick första rösten – svårare i dag
Palme vann valet och Fälldin, som fick Lotta Blombergs röst, tvingades lämna statsministerposten.
Sedan dess har hon valt olika i olika val, inte varit ”jättefast” i ett och samma parti utan gått på specifika frågor aktuella i respektive tid.
– Nu känner jag mig mer osäker än någonsin på vad jag ska rösta på, faktiskt. Jag har egentligen ingen aning om vad partierna står för längre. Så det är någonting jag får sätta igång att göra, gå igenom och läsa in mig. Och ta det kommunala för sig och riksdagsvalet för sig.
Om du jämför din tidiga tid som väljare med den här tiden – vad skulle du säga då?
– Jag tyckte det var lättare att förstå då, att varje parti stod för sin sak. Det var inte de här samarbetena och gråzonerna, utan det var lättare att skilja på den ena och den andra, säger hon.
– Jag har nog aldrig lagt ner jättemycket energi på att läsa på tidigare. Men jag känner ju nu att jag måste ta tag i det och se vad jag verkligen vill stå för.
Det som också har ändrat sig från då till nu är att vi lever i vad man kallar ett ”post-truth-samhälle”. Fakta tar allt mindre plats, det är halvsanningar och lögner från olika håll i debatten. Även om du nu läser på, känner du dig trygg i att partierna och politikerna talar sanning och kommer att agera som de säger att de ska agera?
– Nej, för de skriver ju inte i sina partiprogram vilka de kan tänka sig att alliera sig med. Vissa har sagt att de absolut inte ska göra vissa saker och ändå gör de det. Hur ska man kunna lita på det? Jag vet inte hur man ska få tag i den information man behöver. Jag är inte så snabbtänkt i de här sakerna, det känns övermäktigt, säger Lotta Blomberg.
– Hemma när jag växte upp var vi aldrig någon debatterande familj. Vi diskuterade aldrig politik, så jag är inte van vid det. Det är bara när det är saker jag verkligen kan som jag känner att jag kan stå på mig. Annars tar jag inte diskussionen, för att jag känner mig osäker.
Det räcker att se på utvecklingen i USA så får man gråa hår, resonerar hon.
– Med fake news och bristen på respekt för människor i stort. Jag mår dåligt när jag ser det. Och den här tonen. Det sprider sig, det här. Att inte tala sanning och inte stå för vad man har sagt.
Om jag säger ordet ”framtidstro” nu, i mars 2026 – vad tänker du då?
– Framtidstro har det väl inte varit så lite av någon gång tidigare, känns det som. Men samtidigt hoppas jag också att det leder till att människor … Ja, vi är lite för mesiga, bara. Rent allmänt och politiskt. Vi står inte för saker, även Sveriges regering och Nato – alla bara håller god min. Man sätter inte ner foten och säger att ”nu är det bra”.
Ljusglimt från Jokkmokks ”Tack men nej, tack”
Vi svenskar är dåliga på det, menar Lotta Blomberg. Och skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.
– Jag tror att det kommer att komma. Vi måste på något sätt förena oss. Man måste börja tänka om.
En ljusglimt var skrivelsen som kom från kommunstyrelsen i Jokkmokk tidigare i år, tycker Lotta Blomberg. Det svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring som löd:
”Tack men nej, tack” till att delta i ”regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun”.
– Då blev man hoppfull. Någon som hade en maktposition som visade var gränsen gick. Och det spred sig bland människor, många delade och många andra kommuner gjorde likadant. Det blev ringar på vattnet och det kändes som att det kanske var startskottet för folk att förena sig och säga att ”nej, nu är det för jäkligt, nu måste vi göra någonting”.
Om du utgår från dig själv: Vad skulle krävas för att trigga igång dig, få ut dig på gator och torg eller på något sätt vara en del av det du själv säger behövs?
– En begränsning för mig är förstås avstånden till olika evenemang. Men jag skulle kunna tänka mig att bli mer aktiv. Och jag tror att det är någonting som har kommit av att det ser ut som det gör. Att jag har känt mer och mer att vi måste göra någonting. Men vad ska man göra och vad kan man göra? Vad är det man behöver stötta, är det demonstrationer eller är det namninsamlingar eller något annat?
Just namninsamlingar har hon skrivit på då och då, till exempel till förmån för UNHCR eller för att rädda nattågen norrut. Men det finns fler steg att ta, tänker Lotta Blomberg.
– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker.
