Debatten om klasshat som följt efter Dramatens kväll om klass i våras, domineras av medelklassens perspektiv. I mångt och mycket går den ut på att osynliggöra arbetarklassens erfarenheter och sätt att vara på. Klassorättvisorna är irrationella och söndrande, skriver Mikael Ljung.
Den pågående debatten om klasshat, som inleddes med Johan Jönssons diktuppläsning under kvällen om klass som arrangerades på Dramaten i april i år, visar med all önskvärd tydlighet på hatets orsaker.
Dikten han läste beskriver hur ”han” behandlades när han arbetade på tomten till en villa i Äppelviken. Som någon man knappt hälsar på, på nåder låter låna toaletten och som man definitivt inte bjuder på kaffe. Det vill säga att bli behandlad som mindre värd och vetande. Dikten tydliggör de ojämlika livsvillkor som existerar i ett klassamhälle.
Sättet som debatten fortsatt på är typiskt och visar hur klassförtrycket diskvalificerar och osynliggör arbetarklassmänniskors erfarenheter, känslor och sätt att uppleva världen. Det genom att representanter för den medelklassdiskurs som råder i offentligheten rycker in och tillrättavisar samt talar om för arbetarklassens människor hur de borde tänka, känna och se på världen. Arbetarklassens perspektiv är viktigt, men saknas till stor del i debatten. Att leva i ett samhälle där ens erfarenheter av ojämlikhet och diskriminering diskvalificeras kan bara föda ännu mer hat.
Lika lite som hat är rationellt, om än förståeligt, lika irrationella och söndrande är de existerande klassorättvisorna.
Jag anser att debatten om klassförtryck är nödvändig och viktig men att den hamnat på ett sidospår och inte behandlar orsakerna utan bara ser på symptomen. Vilket är ett ganska typiskt sätt att hantera orättvisor. Naturligtvis har historiska skeenden som vissa skribenter fokuserat på betydelse för att förklara det samhälle vi har idag, men är i det här sammanhanget helt ointressanta. Däremot är vad som sker nu intressant. Till exempel den verklighet och människosyn som de privilegierade ger uttryck för och som raderna i Jönssons dikt beskriver så väl.
För att gå tillbaka till Dramaten och kvällen om klass så var det, som vanligt när klassorättvisor diskuteras, nästan bara enbart tal om att människorna i arbetarklassen ska utbildas bort ifrån arbeten med låga löner som sliter på kroppen. Men vem ska då utföra de arbetsuppgifter som är oerhört viktiga för att samhället ska fungera? Vore inte en bättre lösning att höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren?
Jag menar inte att det är fel med utbildning, i dagens klassamhälle är det fortfarande möjligt att utbilda sig och göra en klassresa. En klassresa som förutom utbildning också innebär att vi som har våra rötter i arbetarklassen ska slipa bort de, enligt medelklassnormen felaktiga värderingar, sätt att vara på och se på samhället som vi har, för att passa in denna norm. Att utbildas till medelklass.
Den prägel och de reaktioner som medelklassdebattörerna satt på debatten kan sammanfattas enligt följande; bli som vi, ha samma åsikter som vi har, tyck om samma typ av kultur som vi – det vill säga den som är rumsren och inte ifrågasätter klassamhällets orättvisor.
Då får du vara med i den lyckliga medelklassfamiljen som utgörs av dem som gör rätt och vet bäst, allt enligt den borgerliga kulturelit som förfasat sig över Johan Jönssons poesi.
Faktum är att vi som tillhör arbetarklassen, oavsett vad medelklassnormen säger, kan vara oerhört stolta över vårt tänkande, vår styrka och uthållighet samt att det är vi som producerar rikedomen i världen, problemet är att mervärdet försvinner ner i någon annans fickor.
Mikael Ljung är klassaktivist och högskolestuderande.