En korsning mellan Do it yourself-kultur och föreningsliv, så kanske man kan beskriva framgångsreceptet som gjort Malmö till en framträdande skejtstad. Arbetaren möter skejtare och kommunsamordnaren som såg till att en soptunna från Philadelphia fick nytt liv här.

Från inomhusparken hörs ljudet av hjul mot ramp. Vi befinner oss på Bryggeriet, en inomhuspark som grundades 1998 i Pripps gamla lokaler i Malmö. Här finns även ett skejtgymnasium, vilket var anledningen till att Moa Zander flyttade till staden.

– Det är verkligen den bästa staden för skejt i Sverige. Dels att den här skolan finns men också att det är mycket som händer, det finns platser byggda för att man ska kunna skejta. Det är supernice.

I dag skejtar hon i filmer för skoföretaget Vans vid sidan av att hon jobbar på Bryggeriets skejtpark.

– Det är perfekt att jobba här, jag kan skejta mycket och det är kul att träffa andra som gör det. 

På Fastighets- och gatukontoret i Malmö stad jobbar Gustav Svanborg Edén som skejtsamordnare. Han är själv skejtare och säger att man på skejtboarden blir medveten om hur pass kodad stadsmiljön är.

– Trottoarer är för att gå på, rabatter är för att titta på, man ska inte klättra i träden. Bilar här, cyklar där. Det är för att skapa ordning, men det gör också att man designar bort friheten att tolka miljön – ett beteende som egentligen finns i våra kroppar evolutionärt; att utforska en miljö tillsammans och ta sig fram i grupp, säger Gustav Svanborg Edén och förklarar att med hjul under fötterna märker skejtare att det finns en värld av meningsfullhet om man vågar tolka om omgivningen.

– Som streetskejtare såg jag att skejtboard kan tillföra de här värdena om man introducerar dem på rätt sätt i stadsmiljön.

Arkitektur mot eller med skejtarna

Vi går till Konsthallstorget i Malmö och Gustav Svanborg Edén visar en plats där skejt ska få utrymme att samexistera med andra aktiviteter. Han beskriver att han först blev besviken när han upptäckte att man satt så kallade skejtstoppare som gör att man inte kan skejta på stenbänkarna på torget. 

– Detta är defensiv arkitektur. Det är som att ta en fin bänk och sätta häftstift i den, säger han. 

Senare nåddes en kompromiss där ytterligare bänkar ställdes ut i en annan del av torget, där det var längre till promenadstråket och cykelbanan. På stenbänkens kant ser man spår av skejtboardar som skavt.

– De har blivit skejtade på i tolv år dagligen och är i princip intakta.

Grunden till Malmö som skejtstad lades under 1990-talet. Då fanns det inte särskilt många platser att skejta på och skejtare samlades ofta i garaget under köpcentret Triangeln. Men några personer som arbetade med ungdomar såg till att lära skejtarna om föreningsliv.

– Skejtarna kunde skejtkulturen, men nu fick de också lära sig hur man sökte pengar, hur man gör projekt och startar en förening. I Lundskolan, som lagt ner, byggde man en ramp, fick fler medlemmar och lobbade för att få en skejtpark.

Sedan dess har mycket hänt: Stapelbäddsparken byggdes och invigdes 2005. En industri för skejtparksbyggen har etablerats och stora tävlingar och världsmästerskap i skejtboard har arrangerats i staden.

”Världens kanske mest skejtvänliga stad”

Det är inte alla som har uppskattat Malmös satsningar på skejt. I en debattartikel i Sydsvenskan skrev Lidingös kommunordförande Daniel Källenfors att ”en kommunal skejtsamordnare känns som ett hån”, med hänvisning till att Malmö får pengar från det kommunala utjämningssystemet som fördelar pengar från rikare till fattigare kommuner.

Men forskaren Karin Book, vid institutionen för idrottsvetenskap på Malmö universitet, menar att andra kommuner och idrotter kan lära sig mycket av skejtstaden Malmö. Inom idrottsrörelsen ser man ett minskat och mer segregerat idrottande och kommuner ser hur stora grupper i befolkningen rör sig allt mindre, skriver Karin Book i en artikel på idrottsforskning.se. Samtidigt påpekar hon att många kommuner behöver platser för fysisk aktivitet, men också brottas med begränsade budgetar och brist på byggbar mark. För att hantera dessa utmaningar kan det behövas samverkan över organisations- och sektorsgränser, och här ser hon att Malmö som skejtstad kan fungera som ett lärorikt exempel. 

Hon lyfter särskilt fram hur det i Malmö finns en infrastruktur med flera olika skejtboardvänliga platser, men likväl en positiv inställning till skejtboardåkning i det offentliga rummet. Det är också vanligt att skejtboardålare skapar egna ”skejt spots” och på det sättet tar offentlig mark i anspråk. 

Detta, skriver Karin Book, är inte tillåtet, men något som man accepterar i Malmö och när skejtare delar filmer från platserna stärker detta Malmös varumärke som ”världens kanske mest skejtvänliga stad”.

Love Malmö

Innan Moa Zander flyttade till Malmö såg hon videor från skejtare som skapade sina egna platser.

– Jag såg videor från Polar skate (klädmärke, reds. anm.) och Pontus Alv. Det är grymma videor som man kan kolla på hur många gånger som helst, där de byggde egna spots vid tågspåren.

Bara några hundra meter från Konsthallstorget ligger en annan central skejtplats, Love Malmö. Hit har granitplattor, en lyktstolpe och en papperskorg importerats från Philadelphia i USA.

När det legendariska skejttorget Love park i Philadelphia skulle rivas fick Gustav Svanborg Edén idén att ta en bit av torget till Malmö.

– Jag hade kontakt med skejtare där som själva hade betalat för att rädda material och hyrt gaffeltruckar, så att det fanns ett lager med material. Jag åkte dit och så kom vi överens om hur mycket material jag skulle ta och så tog vi hit det. 

För några dagar sedan när Gustav Svanborg Edén var vid Love Malmö berättar han att det var fem personer som skejtade där, samtliga hade flyttat till Malmö för att skejta.

– Det var två argentinare, en kanadensare, en amerikanare och en kille från Nya Zeeland.

En ojämställd sport?

Karin Book lyfter fram att det går att kritisera att så pass mycket offentliga medel läggs på en aktivitet som främst praktiseras av unga vita män. Samtidigt pekar hon på att kommunen försöker främja en mångfald av aktiviteter i det offentliga rummet. Hur skejtboardåkning vuxit från gräsrötter och uppåt anser hon också kan vara en inspirationskälla för andra idrotter, aktiviteter och lösningar i stadsrummet.

I Bryggeriets kafé berättar Andrea Andersson Antunes om hur hon engagerat sig för att få fler tjejer att skejta. Hon flyttade till Malmö för 20 år sedan och precis som för Moa Zander var det skejt som lockade. Vid sidan av studier började hon arbeta extra på Bryggeriet, och snart tog arbetet över. När Andrea Andersson Antunes började på Bryggeriet var hon med och återstartade tjejskejt. I dag finns det varje måndag en speciell skejttid bara för tjejer och transpersoner.

– Från början var det ett stort driv för mig att få in fler tjejer, i dag rullar det på ganska bra av sig själv. Men det finns alltid mer att göra.

Andrea Andersson Antunes ser att det är fler yngre tjejer som skejtar. Själv började hon när hon var 18 år, och upplever att det tidigare var vanligt att tjejer började skejta senare.

– Vi har jobbat mycket för att tjejer ska bli synliga i skejtboardvärlden. Om vi har tävlingar ser vi till att det kommer tjejer som kan vara med och visa att tjejer också kan tävla, vi ser till att ha med tjejer på affischer. Jag tycker att det har gett resultat. Det är också vanligt att föräldrar tar med sina döttrar på nybörjarskejt. Det är fler som provar tidigare och fastnar för det.

När DIY-kultur görs kommunalt

Men vad händer med DIY-kulturen när kommunen blir en central aktör? Moa Zander upplever att folk blir lite bortskämda av att det finns så mycket i Malmö.

– Det är bortskämt bra. Det hade varit kul att bygga en spot, men så är man lite lat, säger hon, men påpekar också att det blivit allt fler som skejtar.

– Det är kul att fler vill skejta och känner sig välkomna, säger hon, samtidigt som Changes med 2pac spelas hög volym i Bryggeriets café. 

Både Karin Book och Gustav Svanborg Edén lyfter fram risken att avståndet till gräsrötterna kan bli större med mer professionaliserade satsningar. 

– Skejtparker kan ibland också vara en del av att döda en skejtscen. Början till slutet, i stället för början till början. Den fysiska infrastrukturen kan ersätta den relationella. Du har ungdomar i en stad som drömmer om en skejtpark och tror att det ska lösa deras längtan.

Men det är längtan som är grejen?

– Exakt! För de organiserar sig, lär sig hur man gör en förening, organiserar hela sitt community, bygger massa nya relationer, de blir bra medborgare och lär sig samarbeta med kommunen, som får en ny motpart i föreningen, säger Gustav Svanborg Edén. 

När Stapelbäddsparken byggdes, berättar han att skejtarna var noggranna med att de inte ville få parken byggd åt sig, utan de ville vara med och lära sig.

– Om man får någonting till sig så är man ju konsument. Men om man bygger det själv så bygger man också delaktighet. Man bygger ägandeskap, man bygger community.

Delaktigheten har man från kommunens sida försökt stärka de senaste två åren då man har börjat arbeta mer med ”call outs” där skejtare får vara med och föreslå projekt under förutsättning att de är med och driver igenom det. 

– Vi arbetar mer med att leveransen av evenemangen ska vara delaktighet och kunskapshöjande, utveckling för scenen och ägandeskap, lika mycket som själva evenemanget. Vi kan ha en liten grupp som producerar evenemang åt andra, men då placerar vi skejtarna i rollen som konsumenter. Men vi vill inte att skejtarna ska vara som kunder på en buffé – vi vill bjuda in dem i köket.