Regissören Jessica Paluds Sannningen om Maria handlar om skådespelerskan Maria Schneiders liv. Filmen berättar om ett enskilt öde men också om strukturerna bakom livsfarliga normer i filmvärldens svartaste stunder.
Bland de stora filmskaparna i historien är det svårt att komma förbi italienaren Bernardo Bertolucci (1941–2018). Hans filmarbete började som assistent till Pier Paolo Pasolini, och han skapade mästerverk som Fascisten (1964) efter Alberto Moravias roman, Den siste kejsaren (1988), Månen (1979), Den skyddande himlen (1990) efter Paul Bowles självbiografiska roman, och mästerverket 1900 (1976). Alla politiska filmer från vänster, som ofta använder sex som metafor för glädje och den stora frihetliga lusten till livet och vägen bort från det instängda, fascistoida i konservativa gamla samhällen och familjer. Det är ofta normöverskridande sex i grupp, incestuösa situationer eller förtvivlade, självdestruktiva ligg. Övergrepp i filmerna kunde framställas som nära nog naturliga sexuella spel.
I filmen Sista tangon i Paris (1972) tussade Bertolucci ihop den världsberömda skådespelaren Marlon Brando med tonåriga Maria Schneider, i en historia om hemligt sexuellt förhållande mellan två som kommer överens om att inte lära känna varandra alls, inte ens veta den andres namn eller var denne kommer ifrån.
Bertolucci åtalades efter övergreppsscen
Egentligen är Sista Tangon i Paris en film där också den unga Jeanne tar plats med sina krav på att definiera sin sexuella roll, men relationen övergår så småningom i våld och gränslöshet från hans sida när hon ställer sina krav. Jeanne lämnar också mannen som i slutändan framstår som klängig och löjlig. När han fortsätter att förfölja henne dödar hon honom.

Men också själva filminspelningen fick ett allvarligt inslag av övergrepp när regissören impulsivt lade till nya kränkande detaljer i en våldtäktsscen, som Schneider var oförberedd på. Rollfiguren Paul våldtar Jeanne brutalt medan hon gråtande tvingas upprepa en bit ur ett strindbergskt (en annan världsberömd kulturmansförebild) citat. Bertolucci ville att hon skulle reagera spontant och inte som en professionell skådespelare. I närbild fick han hennes chockade, tårdränkta ansikte. Hans sätt att förnedra henne inför kameran, både kroppsligt och som skådespelare, blev hennes undergång. Allt hon gjorde därefter förknippades med denna scen, som gjordes i en enda tagning.
Filmen censurerades i de flesta länder där den fick visas, och förbjöds i sin helhet i Italien där regissören åtalades. Bertolucci och Brando flydde fältet och Schneider hotades av åtal mot moralen. Hon skandaliserades, bland annat av kvinnor för att hon medverkat i en misogyn film.

Men övergreppet i filmen där Bertolucci och Brando kränker skådespelaren visar ett förakt för henne som är häpnadsväckande, och var det redan då. Dessutom var det ett gravt misstag, Schneider hade kunnat göra en bra tolkning av scenen, men hon fick aldrig chansen när hon överfölls utan förberedelse och kränktes inför kameran och inför en enorm publik. Tårarna var äkta, berättade Schneider efteråt, hon kände sig våldtagen av både regissör och motspelare. Filminspelningen fortsatte, men efter den träffade hon aldrig mer regissören.
Med en tuff uppväxt i ryggen hade hon inte kraft att stå emot efterspelet, hon började missbruka alkohol och droger. Först 2013 framkom det i en intervju med Bertolucci att han planerat scenen tillsammans med Brando utan att informera henne, just för att få fram hennes äkta panik. ”Jag ville att Maria skulle reagera som en flicka, inte som en skådespelerska. (…) Jag ville inte att Maria skulle spela förnedrad, jag ville att Maria skulle känna ilskan och förnedringen”, sade han där. Att hantera detta tyckte han ingick i hennes arbete.
Få kvinnor med betydelse inom filmen

Jessica Palud som regisserat filmen var lika gammal som Maria Schneider var under inspelningen av Sista Tangon i Paris, när hon hade en liten roll i teamet kring Bertolucci film Dreamers 2003. Hon har berättat att hon ofta såg situationer där kvinnor var få i produktionen, och mindre medskapande än manliga skådespelare och andra filmarbetare. Detta var norm, och hon såg även en gränslöshet som berörde henne illa.
Hon vill med sin film, som är baserad på en bok av Maria Schneiders kusin Vanessa Schneider, ge upprättelse till en skådespelare som inte bara borde definieras av ett övergrepp och ett senare liv på ett mörkt sluttande plan.

Och Paluds film ger också en bild av Maria Schneider som en ambitiös och professionell yrkesperson, en som jobbade hårt men drabbades av en patrarikalt styrd kulturnorm där kvinnor och barn kunde kränkas och betraktas som skyldiga till sin egen förnedring när de vågade påpeka den. Om detta vittnade också tiotusentals kvinnor i den Metoo-våg som svepte fram och fortfarande bultar vidare eftersom det var och fortfarande är en pågående process och inte en sommartrend.
Det dröjde flera år innan denna process nådde först Danmark och sedan Frankrike, men då slog den ner med full kraft. Inte i första hand bland de män som begått övergrepp, utan som en kraft bakom alla de kvinnor som fick utrymme och stöd i att formulera de resonemang som måste få utvecklas för att bli begripliga. Utan den processen är det osäkert om Palud hade kunnat göra denna film, där inte minst listan över teamet bakom filmen vittnar om att även tekniker och andra medarbetare numera inte bara består av män — faktiskt en inte särskilt gammal situation.
Maria Schneider lurades in i något som framstod som frigjort, men det frigjorda var inte för henne utan för mannen som ville ”undersöka” sin fantasi och kreativitet i sina filmer. Sanningen om Maria förklarar mer om kontexten, om varför ett sexuellt övergrepp kan få stora konsekvenser som kan te sig överdrivna för en som aldrig erfarit strukturellt förtryck.
”Det är bara en film”, säger Brando i filmen, och något liknande säger i princip Bertolucci i sin intervju. Han insåg att han var ”elak”, men ångrar sig inte – det ingår i jobbet, tycker han. Han definierar ramarna för sitt arbete, men hon blir inte tillfrågad om sina.
Även om man inte har sett Sista tangon i Paris, en klassiker som nu blivit ett sådan tragiskt vittnesmål, ger Sanningen om Maria en bild av generella strukturer, helt samstämmiga med de många vittnesmålen kring kulturvärldens livsfarliga omständigheter för så många skådespelare under hyllade filmskapare som inte fick störas i sina visioner. För övrigt är den en engagerande och djup berättelse som har många fler bottnar än den sanna historia och ”ärende” som oundvikligen är i fokus.
”Klassiker” med mörk historia
En jämförelse kan göras med en annan ”klassiker”, Långt ner i halsen, faktiskt från samma år som Sista tangon i Paris, en porrfilm där Linda Lovelace reste runt och vittnade om hur kul inspelningen varit. I sin självbiografi Skärseld (1980) avslöjade hon att filmen som blev porrens intåg på vanliga biografer i själva verket varit en enda lång våldtäkt och att hon under flera års tid blev misshandlad, våldtagen, torterad, tvingad till prostitution och att spela in pornografiska filmer. Lovelace avled liksom Schneider i förtid, båda hårt slitna. Många fler exempel finns, där vittnesmål dykt upp i efterhand, men kanske visats tydligast i hur till exempel barnskådespelare tidigt börjat med droger och dött unga.
När man tar del av Maria Schneiders öde i Jessica Paluds film är det svårt frestande att citera Ebba Buschs AI-citat: ”Mäns makt är inte en abstraktion – den är konkret, och den krossar liv” (Almedalen, 2025).
(Fotnot: Citatet av August Strindberg som Bertolucchi tolkar i sitt manus är taget ur Tjänstekvinnans son (1886), och lyder i sin helhet: ”Härliga, sedliga institution, oantastliga stiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder af despoti, där själfkänslan dödas af trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja och barnens helvete.”)








