Berättelsen Den barmhärtige mördaren vidgar sig utåt, från en enskild och privat tragisk händelse till en berättelse om bakgrunden till Folkrörelsesverige där alla skulle med. Men statarna kom bakefter och fick betala ett högt pris. Författaren Patrik Svensson fortsätter att skriva enligt sitt lyckade recept, där varje pusselbit i det stora samhällsbygget får sin stund.
Legostadgan, som byggde vidare på den första allmänna legostadgan från 1664, gällde med vissa förändringar fram till 1926. Stadgan reglerade hur förhållandena mellan jordägaren och de som arbetade på gårdarna skulle se ut.
När importen av spannmål ökade under 1800-talet började mängder av de torpare som arbetat med jord och skog och egen odling att söka arbete med animalisk produktion på gårdarna. De flyttade in i ruckliga längor byggda av plank nära sina arbetsuppgifter, som skulle utföras från morgonens tidigaste timmar till dess att solen gick ner.
De tjänstetagande lantarbetarna och jordägaren var att betrakta som en slags familj. Husbonden var familjens överhuvud med ansvar för inte bara husrum, kläder, värme och mat till arbetarna – utan också för deras uppfostran. Han hade att behandla de underlydande milt och klokt, men om de uppförde sig illa hade han inte bara rätt utan också skyldighet att utdela bestraffning, om han så tyckte genom kroppsaga. De som arbetade på gården hade inte rätt att lämna den utan tillåtelse, utan kunde hämtas tillbaka handgripligen. Endast en vecka på året i oktober gick det an att byta plats till en annan gård, för övrigt var man bunden till den plats och villkor som gällde vid tillträdet.
Statarsystemet var vanligt i södra halvan av Sverige och upphörde i oktober 1945.
Den vita piskan
Stataren skulle helst vara gift och gärna ha några halvvuxna barn som kunde bistå med oavlönat arbete. Till hustruns jobb hörde ”Den vita piskan”, mjölkningen av gårdens kor flera gånger per dygn. Barnen fick hjälpa till säsongsvis med att plocka grönsaker, potatis, rovor och betor, att bära vatten och bränsle, sköta höns med flera sysslor som de klarade efter ålder. Snart var de upplärda att hantera större djur och mer krävande och tyngre sysslor. Flickor fick börja arbete som lillpigor, med städning och köksarbete vid tidig ålder. Lönen var in natura, det vill säga mat och bränsle som inte gick att producera i det egna hushållet och odlingsmarken.
Berättelsen Den Barmhärtige mördaren, om den skånska stataren Elof Nilsson, som en vintermorgon 1942 tog sin revolver och sitt hagelgevär och mördade sin hustru Matilda och de tre yngsta barnen Signe, Pelle och Ebba, 13, 10 och 8 år gamla, är en bok med många ingångar i tragedin. En av de röda trådarna är just statsystemets uppgång och fall.
Elof Nilsson uppfyllde alla önskvärda villkor som lantarbetare. Han föddes in i jobbet på en gård i Skåne. Som trettonåring blev han i praktiken föräldralös då de flyttade vidare en oktoberdag och han blev kvar som vuxen dräng fram till dess att han träffade sin Matilda och de bildade familj.
Barnen som inte överlevde
Efter ett antal flyttar till olika gårdar i Skåne hade Matilda Nilsson fött 13 barn, våren 1941 levde fortfarande 7 av dem. Familjen trängdes i två rum och kök, de äldsta barnen var i tjugoårsåldern och arbetade på gården. De mindre barnen snorade och man kämpade med vägglöss, råttor och småsår som snabbt kunde bli farliga innan penicillintet blev i allmänt bruk.
Elof älskade djuren, gjorde sig bemärkt som stadig, plikttrogen, lugn och vänlig. En som hade ordning på det han åtagit sig. Tog ansvaret för familjen på största allvar. Kanske var det vad som gick sönder när yngsta barnet Albert fick lunginflammation och tynade bort inför hans åsyn. Penicillinet var inte uppfunnet och barnen låg på gränsen till undernärda, de hade knappast extra att ta av. Efter några månader tvingades föräldrarna begrava sin fyraåring, deras sjätte barn som inte överlevt småbarnsåren.
Samtidigt kom Matilda i bråk med grannen som skaffat en oavbrutet skällande hund. Allt blev irriterat och Elof tog sitt gevär och sköt hunden efter ett bråk för mycket.
Livet gick vidare en liten tid men ingenting läkte. En kväll pratade Elof och Matilda ihop sig; det fanns ingen lösning på en tillvaro som blivit outhärdlig. Morgonen därpå, under skrik och dramatik, dog fyra personer – dottern Märta, 19 år, flydde ut i snön, skräckslagen i nattlinne.
Statarna hamnade på efterkälken
Patrik Svensson, gjorde en sensationell debut med Ålevangeliet. Hans ton och effektiva växelspel mellan historik, små detaljer, fakta, personliga minnen och känslor är fullt igenkännbara här. Elof Nilsson var en avlägsen släkting och författaren lyckas, i samtal med en annan släkting, få berättelsen att kännas personlig och på samma gång en del av strukturen bakom vår moderna folkhemshistoria. Han har läst sjukhusjournaler och rättegångsprotokoll, lägger fram statistik och skisserar upp omständigheterna kring livet för ”familjemedlemmarna” på de stora godsen och gårdarna. Lojaliteten och den sociala kontrollen var nödvändig för att man skulle stå ut. Men man stod samtidigt inte ut – och då gick det riktigt illa.
Medan arbetarrörelsen mobiliserade till strid och allmänna val blev statarna efter och så fortsatte det ända fram till året för krigsslutet 1945. Efter Per Albin Hanssons tal 1928 om att nu få möjlighet att arbeta för ett samhälle ”utan strykpojkar eller kelgrisar” dröjde det ytterligare nästan två decennier innan också lantarbetarna fick riktiga avtal. Då satt Elof Nilsson på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund sedan ett par år, lugn i att sköta sjukhusets får på ängen innanför murarna.
För den som intresserar sig för de enskilda offren för ett system där den understa klassen kan jämställas vid livegna, in i modern tid, är Patrik Svenssons berättelse ett skakande lysande första kapitel.
