Utredningen runt Wikileaksfrontfiguren Julian Assange, som sökt asyl i Ecuador, är inget extremfall – tvärtom behandlas han som många andra som befinner sig i en svensk polisiär utredning eller rättslig process. Men oavsett vad Assange haft för sig i Sverige bör han kunna garanteras att inte lämnas ut till ett land där han högst sannolikt skulle komma att utsättas för godtycklig eller annan bestraffning för att ha upplyst världen om USA:s krigsförbrytelser, skriver Anna Emelie Wåhlström.
Dokumentärfilmaren Michael Moore har tillsammans med amerikanska människorättsaktivister, statsvetare, filmare, krigsveteraner, jurister, författare, tidigare whistle blowers, medarbetare i den amerikanska administrationen och många fler gått ut med ett upprop för att förmå Ecuador att bevilja asyl åt Julian Assange. De menar att det är en set-up och att Sveriges agerande, med en utdragen häktning och begäran om utlämning från Storbritannien, visar på en konspiration för att fånga in honom och lämna ut honom till USA.
Sveriges agerande i sig behöver inte vara en konspiration; svenskt rättsväsende arbetar precis så stelbent som det nästan alltid gör när det gäller misstankar om relationsvåld och sexbrott. Det gagnar ingen, varken den misstänka förövaren eller det förmodade brottsoffret. Assange är inget extremfall. Polisiära utredningar och rättsprocesser i Sverige är ofta utdragna och irrationella för alla parter, och det i sin tur är ett stort problem, inte bara för Assange. Kafka var tjeck, men kunde lika gärna ha varit svensk. Detta vet inte Michael Moore & Co.
Men om deras kunskaper om Sverige är begränsade så är de desto mer insatta i hur det fungerar i USA. Och de som skrivit under uppropet är oroliga. Den person som uppges ha försett Wikileaks med material om amerikanska krigsförbrytelser, Bradley Manning, har hälsats med många månader i total isolering, naken i full belysning dygnet runt, och lever fortfarande fängslad utan rättegång. Motsvarande informationsspridning under Vietnamkriget ledde inte till repressalier, och den tidens whistle blower, Daniel Ellsberg, gick fri. Tiderna har ändrats.
Assange må vara eller inte vara en riktigt osympatisk jävel: hans personlighet och kvinnosyn är ointressant i sammanhanget, för det här är inte en Big Brother-tävling där den minst populära deltagaren röstas ut. Assange, och vad det verkar Manning, har båda medverkat till att hemlig information om amerikanska krigsförbrytelser har läckt till allmänheten. Ingen av dem ska straffas för det, varken i domstol eller genom tortyr och godtyckligt kvarhållande utan åtal, som hittills i fallet Manning.
Oavsett vad Assange haft för sig i Sverige, och vilken utveckling i rättsfallet som väntar här, så bör han kunna garanteras att inte lämnas ut till ett land där han, precis som Manning, högst sannolikt skulle komma att utsättas för godtycklig eller annan bestraffning för att ha upplyst världen om USA:s krigsförbrytelser. Eftersom Sverige är ett land som säger sig motsätta sig det som troligtvis väntar Assange, så vore det rimligt att Sverige utan omsvep lämnade honom en sådan vattentät garanti. Den skulle kunna utformas om inte annat så på principiella grunder.
Det vore respektfullt inte bara mot de konventioner om mänskliga rättigheter som vi ratificerat, eller mot Assange i hans egenskap av människa, utan även mot de två kvinnor som fått vänta alltför länge på att den svenska rättsprocessen ska komma till ett avslut. Han har själv sagt att han skulle komma till Sverige om han fick sådana garantier. Finns det ett enda vettigt skäl att inte ge honom det?