The Newsroom tar upp journalistiken

Screenings. Tusentals uppköpare från tusentals tv-kanaler checkar in på Hyatt Regency Century Plaza för att under tio dagars tid matas med prime time-piloter på serier som sedan ska fylla höstens tablåer världen runt. I år presenterades många spännande nyheter, men den serie som dansade runt på samtligas läppar var HBO:s The Newsroom. Serien har premiär i USA söndagen den 24 juni och förväntningarna är skyhöga. 

The Newsroom handlar om livet på den fiktiva nyhetsredaktionen Atlantis Cable News (ACN) som varje kväll bänkar 1,1 miljoner tittare vid sina sändningar. I den första trailern som HBO släppte för serien ser vi nyhetsankaret Will McAvoy (Jeff Daniels) på toppen av sin karriär besöka ett college för att berätta om sitt jobb och besvara elevers frågor. Moderatorn anmärker på hur nyhetsankaret aldrig tar ställning i sakfrågor, aldrig är politisk och ständigt ger objektivt tillrättalagda svar på de frågor han får. 

Efter att moderatorn pressat honom att avge i vart fall ett personligt svar ställer en ung student frågan: ”Can you say why America is the greatest country in the world?”. I stället för att sin vana trogen sätta tand för tunga och formulera sig politiskt korrekt, släpper Will McAvoy fullständigt kontrollen. Ärligt och uppriktigt förklarar han hur han inte tycker Amerika är världens bästa land. Med upprörd stämma räknar han upp en lång rad statistiskt underbyggda fakta om autentiska fall där USA placerar sig långt bakom andra länder. Han fortsätter sedan raljera över hur Amerikas befolkning låter sig drillas till övertygelsen om att de bor i världens bästa land. Via mobilfilm, Twitter och Facebook sprids Wills ögonblick av bristande självkontroll viralt över landet. Inte bara är katastrofen ett faktum, den har dessutom fått ett enormt genomslag. Wills position som det främsta nyhetsankaret hotas, republikanska krafter går till attack och det blir en rejäl soppa för Will och hans medarbetare att städa upp i. Men, i stället för att handfallen se sin karriär dala beslutar sig Will och producenten Mackenzie MacHale (Emily Mortimer) att tillsammans med resten av redaktionen skifta inriktning. Nyheterna skall hädanefter presenteras utan hänsyn tagen till de politiska, kommersiella och företagsvänliga krafternas inflytande över tv-kanalen. 

Det ska dock sägas att det här inte är den enskilda händelse kring vilken hela serien utspelar sig, snarare är det förutsättningen för det fortsatta berättandet. Men det skvall­rar om manusförfattarens ambitioner och målsättning att säga något viktigt och angeläget med sin dramatik. Aaron Sorkin vill inte bara berätta en historia. Han vill kommentera och förarga, dela med sig av sin egen sanning. 

Ett nyskapande och spännande inslag är att i The Newsroom vävs verkliga katastrofer in i handlingen. På amerikanskt maner omgärdas ankarets bild av textremsor som under seriens gång matar fram både BP:s oljehaveri utanför Louisianas kust, och skjutningen av Arizonas senator Gabrielle Giffords i en livsmedelsaffär. Händelserna skapar med sin storlek och direkthet våldsam dramatik och tittaren får på metavis följa redaktionens diskussioner, prioriteringar och arbete i skarpt läge ur ett trovärdigt och autentiskt perspektiv. 

The Newsroom är skapad av Aaron Sorkin, en manusförfattare och producent som geniförklarats flera gånger om. Mest känd för gemene man är han nog som hjärnan bakom succén West Wing, en serie som i Sverige fick heta Vita huset. Sorkin har även fått uppmärksamhet tack vare serien Studio 60 on the sunset strip som visades på Svt, och senast för manuset till filmen The Social Network om Facebooks ursprung och tillblivelse. Störst genomslag hade dock West Wing, som framförallt uppskattades för de klipska karaktärerna och den intelligenta dialogen som effektivt problematiserade och fördjupade aktuella frågeställningar. På samma vis omtalas The Newsroom som dialogtung, smart och trovärdig med karaktärer vars intelligens vida överträffar övriga seriers persongalleri. I researchfasen av manusarbetet spenderade Sorkin långa perioder på flera verkliga redaktioner, däribland MSNBC’s Countdown with Keith Olbermann och Hardball with Chris Matthews. En typ av program vi saknar i Sverige, men som lockar miljoner tittare i USA. Tänk er ett Aktuellt där Claes Elfsberg sitter och lägger ett filter av personliga åsikter över de nyheter han presenterar. I en intervju med TV Guide berättar Aaron Corkin om The Newsrooms fiktiva redaktion att ”de kommer försöka göra gott i ett sammanhang där det är väldigt svårt att göra gott på grund av kommersiella krafter, politiska krafter och storföretags inflytande och påverkan”. 

Det är också här konceptet med The Newsroom framstår som så fräscht och intressant. 1988 utkom Edward Herman och Noam Chomsky med boken Manufacturing Consent – The Political Economy of the Mass Media (titeln blir översatt ungefär ”Att skapa samtycke”). I boken drar författarna ut riktlinjerna för en modell som populärt kallas propagandamodellen. Enligt denna är nyheter och hur de rapporteras i massmedia resultatet av en filtreringsprocess som i tur och ordning utgörs av; ägarskapet, finansieringen, källorna, negativ respons samt antikommunism. Huru­vida antikommunism är en viktig variabel för svenska nyhetsredaktioner låter jag vara osagt, men för den amerikanska marknaden gör Chomsky och Herman en viktig poäng. Med hjälp av välriktad nyhetsrapportering kan folkmord tonas ned och presidenters progressiva förslag kastreras. Chomsky sammanfattar modellen med att ”propaganda är för en demokrati vad våld är för en diktatur”. 

Till skillnad från amerikanska skolors styrdokument finns det i den svenska läroplanen ett flertal skrivningar som klarlägger att ”Ett kritiskt förhållningssätt och perspektiv är en viktig del av skolans undervisning[…]”. Tur det, för under de 24 år som gått sedan Manufactering Consent landade på bokdiskarna har mycket förändrats. Vårt nyhetsutbud består inte längre av Aktuellt, Rapport och Sveriges radios Ekot – nu finns nyheter överallt. De stora medierna pumpar ut senaste nytt timmen efter att ofiltrerade varianter spridits via sociala medier, videotuber eller bloggar. Kommentatorsfält och enkelheten till publicering ger också nyheter oväntad livslängd ibland, eller dödar den sekunden efter den släppts. Vem kontrollerar nyheterna? Vilket inflytande har pr-byråer, politiska tankekedjor, lobbyister och mediernas ägare? 

Svaret är nog att ingen vet, men även en otränad mediekonsument kan se skillnad på dagstidningarnas rapportering och kommenterande krönikor på internet. Vi har egentligen ingen tradition av ett kritiskt förhållningssätt till statsmedias rapportering, även om det i det nya medielandskapet uppstått ett ofrån­komligt behov. När Sverigedemokraterna publicerar SD-Tv på sin hemsida råder det ingen tvekan om vad åsikterna som saluförs har för avsändare, men hur många funderar över om SvD:s ledarstick påverkar det nyhetsinnehåll samma tidning har? Att bloggosfären alltsedan den blev ett begrepp haft en övervikt åt regeringstillvända borgerliga skribenter är lätt att mäta, men samma tydliga avsändare syns inte när tidningarnas kommentatorsfält fylls av åsikter. Vem kommenterar nyheten om Folkpartiets senaste utspel, eller genomlysningen av den socialdemokratiske partiledarens privatekonomi?

Utan att fördjupa oss allt för mycket i det så visst finns det relevanta frågor att ställa, om vi vill. 

Aaron Sorkin vill ge ett nytt perspektiv på mediernas uppsåt och roll. Han vill inte nödvändigtvis framställa redaktionerna som cyniska marionetter i händerna på kapitalet, men antyder i samma mening att de är det. Underförstått är hans fiktiva redaktion på Atlantis Cable News ett undantag, något spektakulärt och udda som i seriens värld radikalt kommer att förändra hur nyheter presenteras i USA. Greppet att varva manuset med autentiska nyheter av större dignitet skänker möjligheten att till publiken ge det andra perspektivet. För tittare som en gång sett nyheten behandlas av de äkta redaktionerna kommer storyn de redan känner strippas på det inflytande Will McAvoy gjort sig av med. Huruvida detta lyckas eller inte återstår dock att se, men att Aaron Sorkin vill säga något om sitt Amerika är uppenbart. 

I långa tirader kommenterar karaktärerna det politiska läget i USA, och kanske är det tidvis lite väl riktat till den egna publiken. Det bitvis ganska tunga manuset blandas dock upp av rappa skämt och torra kommentarer som lättar på trycket. Som tittare är det lätt att tänka sig att de journalister som konstant konfronteras med dramatiska och tunga skeenden tar till galghumor och cynism för att kunna hantera vardagen. Vidare kommer serien inte att enbart behandla tunga nyhetsämnen och en pressad redaktörs begränsade valfrihet. Precis som i West Wing har manuset plats för relationer, stunder av allmän­mänsk­ligt privat samspel och karaktärsfördjupande situationer.

Göran Danasten är program­inköpare på Svt och en av dem som bestämmer vad vi har möjlighet att reklamfritt ta del av på de olika kanalerna. Han är också en av programledarna för podcasten TV-heads som avhandlar dagsaktuell tv ur ett svenskt perspektiv. Han var på plats i Los Angeles och spelade där in ett avsnitt som berör bland annat The Newsroom. I sin kortfattade recension av de två avsnitt han sett berömmer han Sorkins förmåga att ”rytmisera avsnitten”. Trots ett rikt persongalleri och komplext händelseförlopp tappar man inte bort vare sig händelseförloppet eller vilken roll karaktären för stunden spelar”. Utan TV-heads hade den här artikeln inte varit möjlig att skriva. 

The Newsroom är med största sannolikhet produkten av ett geni i arbete. Med strålande skådespelare som har ett fantastiskt manus med branschens smartaste dialog att förhålla sig till. Förhoppningsvis har vi en bländande underhållning att vänta när serien äntligen landar i Sverige. Och kanske, bara kanske, kommer i dess svallvågor en liten diskussion om vilka krafter som ligger bakom tv:s och tidningars nyhetsrapportering att växa sig utanför journalistlinjernas seminarier. Det återstår att se.

Publicerad Uppdaterad
12 timmar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
16 timmar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad