Tre kvinnor som på olika sätt drabbades av dådet på Drottninggatan 2017 har beslutat sig för att gå samman och grunda en förening för terroroffer och deras anhöriga. Arbetaren pratar med två av grundarna som menar att Sverige behöver läka.
På Annika Bevingtons köksbord står en bukett som är på väg att vissna. Buketten fick hon på årsdagen för terrordådet på Drottninggatan. Den 7 april var det åtta år sedan.
Det var efter dådet i Örebro som hon tillsammans med Saga Berlin och Jeanette Åkerlund bestämde sig för att göra det de pratat om i flera år – att starta en förening för terrorns offer och anhöriga. De har egna erfarenheter av terrordåd. Saga Berlin blev påkörd av lastbilen på Drottninggatan, Annika Bevington förlorade sin man Chris Bevington och Jeanette Åkerlund förlorade sin dotter Ebba Åkerlund.
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
”Catrin Lundströms generalisering är inte korrekt. Det är visserligen en stor andel av arbetarklassen som är reaktionära, men en majoritet är inte det”. Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, replikerar texten “Vem ska göra revolution?” och menar att Marx teori om klasskamp fortfarande gäller – revolutionen måste vara arbetardriven.
Vänstern och Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för den del av sympatisörerna som är reaktionära. Didier Eribon förklarade i sin bok Tillbaka till Reims hur den franska vänstern var så tillfredsställda med att få arbetarklassens röster att de lät bli att bekämpa deras reaktionära värderingar. När sedan ”vänstern” inte längre kunde leverera materiella förbättringar, återstod bara de reaktionära värderingarna.
”Vänstern” hade inga projekt för att möta den strukturella arbetslösheten orsakad av globaliseringen, inga projekt för att möta låglönekonkurrensen inom EU (bygg och transport, framförallt), inga projekt för att förkorta arbetsdagen, inga projekt för att återindustralisera Sverige och inga projekt för att öka arbetarnas inflytande på arbetsplatsen.
Arbetarna måste kunna styra sina egna arbetsplatser
Om vi någonsin skall nå ett samhälle som till stor del styrs av arbetarna (vad vi än kallar ett sådant samhälle), så måste arbetarna kunna bära upp ett sådant samhälle – inte “röda” direktörer.
Då krävs att de själva kan styra sina fabriker, byggarbetsplatser, etcetera. Denna kunskap kommer inte av sig själv, utan måste utvecklas.
Kunskapen måste i hög grad finnas där redan när den sociala revolutionen sker, det vill säga: Den ska ha utvecklats under det nuvarande ekonomiska systemet, kapitalismen.
Marx kallade detta att produktivkrafterna måste nå en viss nivå. Produktivkrafternas nivå omfattar inte bara utvecklingen av maskinerna (bland annat automation), utan också arbetets omedelbara organisation och arbetarnas vetenskapliga kunnande.
För att arbetarna skall få ett sådant inflytande på sin arbetsplats måste det finnas något som den enskilde kapitalisten kan vinna på att ge ett sådant inflytande. Det paradoxala är att kampen för att upphäva kapitalismen går över samarbete med den enskilde kapitalisten.
Minskad alienation genom ökat inflytande
Förutsättningarna för inflytande är olika beroende på företagets marknadsposition och strategi. Det är lättare att förhandla sig till inflytande på arbetsplatsen i företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, där företagets strategi normalt sett är baserad på att ge kunderna ett högt värde och hög kvalitet i produkten eller tjänsten. När det är fallet kan arbetarna genom sitt inflytande bidra till detta värde och denna kvalitet.
Genom att öka inflytandet minskar arbetarnas alienation. Begreppet alienation från Marx ungdomsverk, omvandlades till ett ekonomiskt begrepp i hans huvudverk Kapitalet – där fick begreppet betydelsen ”avskiljandet över produktionsprocessen och produktionsresultatet”, att arbetarna till skillnad mot de medeltida hantverkarna inte hade inflytande över vare sig det företaget producerar eller hur det produceras. Genom att minska detta avskiljande, genom ökat inflytande, minskar alienationen och energin/engagemanget ökar
Det är viktigt att arbetarnas erfarenheter, förmågor och vetenskapliga kunnande ökar, så att de kan bära ett alltmer avancerat och komplett inflytande. Därför måste man kämpa för ett lönesystem som på objektiva grunder (till skillnad mot arbetsledares godtycke) belönar erfarenhet, mångkunnande och vetenskapligt kunnande.
På Korsnäs* pappers- och massafabrik i Gävle lyckades man under 1980- och 1990-talet genomdriva ett sådant system. Ett lönesystem blir aldrig färdigt, utan måste utvecklas allteftersom arbetarkollektivet behöver nya kunskaper och färdigheter.
Arbetarklassen som ekonomiskt begrepp var för Marx ”den kollektiva arbetaren”, det vill säga alla i produktionen. Att sedan vissa i hierarkin, under den utvecklade kapitalismen, utför “kapitalfunktioner”, i form av ledande av arbetet, gör dem ideologiskt omotiverade att ifrågasätta kapitalismen.
Men det är viktigt att stärka arbetarkollektivet genom att organisera så stor del av den kollektiva arbetaren som möjligt och att försöka ta över den omedelbara ledningen av arbetet genom lagbassystem eller självstyrande grupper. Att göra hela arbetarkollektivet, även de övre skikten, till allierade i utvecklingen av det lokala inflytandet.
För integrerade processer är det viktigt att arbetarna har tillgång till information om processresultatet, så att de kan förstå effekterna av sitt arbete. På Korsnäs gällde det exempelvis massakvaliteten.
Lär av andra arbetarkollektiv
För att driva inflytandet framåt måste de mest medvetna och de potentiellt mest medvetna grupperna (de vars kunnande och inflytande över produktionen är störst) skolas och vara ledande i kampen. Till skillnad mot de som arbetar i begränsad kollektivitet, med begränsad förståelse av produktionen som helhet och med begränsade kunskaper.
Exempel på de senare skikten av arbetaklassen är truckförare, industristädare, inlastare, med flera. Deras spontana beredskap för kamp är oftast begränsad till facklig kamp om arbetsvillkor, tider och säkerhet. De mest avancerade skikten, som spontant kan förstå kampen för inflytande är exempelvis processmaskinförare, industriella reparatörer och elektriker.
Denna skillnad är helt central för att förstå var olika skikt står politiskt. Tyvärr har vänstern under inflytande av teoretikerna och marxisterna Karl Kautsky, Nicos Poulantzas och Göran Therborn aldrig intresserat sig för att analysera arbetarklassens skikt.
Det är viktigt att sprida erfarenheter av kampen för ökat inflytande och att lära sig av andra arbetarkollektivs erfarenheter av sådan kamp. Detta var kanske den största svagheten i kampen på Korsnäs. Den blev närmast en historisk anomali, eftersom den vann sina framgångar i en fas av nedgång för arbetarkampen.
Kampen för de egna levnadsvillkoren (lön, arbetstid, med mera), får inte ske på andra arbetarkollektivs bekostnad. Det vill säga inte utnyttja den egna arbetsplatsens marknadsmakt genom monopol eller oligopol.
Arbetarinflytande genom rådsdemokrati
I takt med att inflytandet över produktionen ökar skall man utvidga kampen till inflytande över de marknadsrelaterande, såsom inköp av maskiner, råvaror och anställning av både arbetare och tjänstemän på ledandefunktioner. På Korsnäs lyckades de både skaffa sig inflytande över anskaffningen av nya maskiner och anställningen av ingenjörer i arbetsledande ställning. Men för att ta inflytande över avsättningsmarknaden för företagets produkter måste man ha relationer med arbetarkollektiven på andra företag på marknaden, annars riskerar man att driva kapitalismen, i stället för att försöka överskrida den. Det betyder att detta inte kan ske förrän inflytandet har utvecklats långt i samhället i stort.
Inflytandet, det vill säga samarbetet med det lokala kapitalet, skall ske i en annan organisation än facket, arbetarrådet, med en rådsdemokrati som speglar arbetsplatsens hierarki. Denna organisation, som i ett annat samhälle kan axla ledningen av produktionen, ger under kapitalismen synpunkter på arbetsköparens förslag och kommer med egna. Men när det är dags att ta beslut bör det vara fackföreningen som förhandlar om besluten. På Korsnäs lyckades man bygga sådana arbetarråd.
Sarah Philipson, pensionerad docent i företagsekonomi, knuten till Linnéuniversitetet och Högskolan i Gävle
* Referenserna till Kornäs är hämtade från en studie av arbetsrrådet på Korsnäs pappers- och massafabrik under 1980- och 1990-talet som Sarah Philipson kommer att publicera nästa år.
Mitt i semestermånaden juli kan ett par timmars resa med tåget, en bussresa eller en längre cykeltur bli ett helt äventyr. Många museer och konsthallar i Sverige tar inte semester, utan passar tvärtom på att samla sig till riktigt vassa och berörande utställningar. Ett rikt axplock går lätt att hitta.
I Skåne pågår flera specialutställningar med välkända konstnärer som oförskräckt undersöker vår samtids mörka sidor. Utanför Simrishamn ligger Järred med utställningshallen Rikstolvan, som under sommaren visar Jag är vägen, sanningen och livet, en stor retrospektiv med Jan Håfström – ja, det är konstnären med sina ständiga Fantomenmotiv. Bland annat står den vandrande vålnaden, sju meter hög, iklädd sin rutiga rock som staty i Järnvägsparken i Stockholm sedan 2014. Men Fantomen är bara en av de masker och personan som konstnären arbetat med.
Håfström är född 1937 och fyller 88 år den 31 juli. Han debuterade 1966 och var då inte minst inne på klimatfrågor, enslighet och eftertänksamhet. Håfström är älskad och inspirerar gammal som ung, med sina fantasieggande dödskallar och täckmantlar, och Rikstolvan visar också en dokumentär om konstnären, av Staffan Juhlén.
Trots att Jan Håfström har ställt ut på de stora museerna och konsthallarna i Sverige ångrar man aldrig en sväng förbi hans värld, den vrider runt existensen och skallen vi har därinnanför skinnet på ett sätt som vi och vår samtid behöver.
Elisabeth Ohlson om döden och orättvisan
Drygt en mil norrut längs den skånska ostkusten ligger Fabriken i Bästekille nära Kivik. Här visas nog sommarens verkliga höjdpunkt – Elisabeth Ohlsons bilder i en stor och omtalad retrospektiv.
Hon gick bort den 30 oktober förra året, och en viktig avdelning här är bilder från hennes undersökning av döende och död. Hela Elisabeth Ohlsons verk handlade om möten och att utmana maktstrukturer och orättvisor som drabbade de allra mest utsatta. Hennes bidrag i hbtqi-världen var förstås ovärderliga, och det syns så tydligt, gripande och oförskräckt i hennes bilder.
Elisabeth Ohlson-retrospektiv i Bästekille. Foto: Anders Wiklund/TT
Tablåerna Ecce Homo där den queera representationen fick ta plats i bibliska skildringar ur Jesu liv skakade om när de presenterades i samband med Europride i Stockholm 1998, men ledde också till samtal mellan tidigare oförsonliga motståndare. Fram till den 2 november kan man delta i de möten som var så viktiga för denna fotograf och aktivist.
Anna Odell om makten över barnet
Kalmar Konstmuseum tillhör de som verkligen tar konsten på allvar och inte väjer för dålig stämning om det kan leda framåt. Anna Odell, som blev känd med sina undersökningar av svensk mentalvård med sig själv i skottgluggen, ställer ut här med Makten och barnet.
I en stor separatutställning ställer hon (som vanligt) obekväma frågor kring makt och anknytning. Tillsammans med sin lille son lockar hon (på film) fram situationer där hon närmar sig gränsen för maktutövning, och alla föräldrar borde känna sig träffade – på ett bra sätt. Utställningen är en bred presentation av konstnären som även omfattar arbeten som Rekonstruktion – Psyket från 2024 och Haverikommission från 2013.
Anna Odell: Makten och barnet. Foto: Kalmar konstmuseum
Svenskt-judiskt och samiskt liv i 1900-talets Sverige
Reser man vidare norrut och gör en avstickare till Stockholm är det flera fotografer i världsklass som man kan ta del av. Judiska museet i Gamla stan visar fotografier av en av de verkliga stjärnorna i svensk fotografi: Anna Riwkin.
Svenskt 1940– och 50-tal ekar av hennes bilder om man stöter på gamla barnböcker och veckotidningar, men här får vi en bredare bild av hennes fotograferande som inte minst speglar svensk-judiskt liv under 1900-talet. Riwkin blev hovfotograf för de riktigt stora författarna och kulturpersonerna, som Karin Boye och Harry Martinson.
Självporträtt. Foto: Anna Riwkin
På Moderna museet visas Britta Marakatt-Labbas ”broderade berättelser om samiskt liv och vardag, men också statliga övergrepp och en natur hotad av exploatering”. Det är en exklusiv upplevelse att se konstnärens verk – de måste helt enkelt upplevas i verkligheten för att verkligen begripas.
Ett stenkast därifrån, på Nationalmuseet, har Johan Renck, filmare med mera, tagit sig an fotografen Anders Petersens foto. Petersen är kanske mest känd för sina bilder från Cafè Lehmitz i Hamburg från mitten av 1970-talet där han fotograferade nattens besökare efter att ha kommit dem nära under en längre tid. Bilderna utstrålar intimitet och empati, och är allt annat än blick utifrån.
Men han har också fotograferat och gjort böcker som skildrat människor i fängelse, och inom psykiatrisk vård, i bland annat Fängelse (1984) respektive Rågång till kärleken (1991). De bilderna är inte lika kända och gör besöket på utställningen än mer angeläget.
Ur boken Fängelse. Foto: Anders Petersen
Den som fortsätter sin resa ett ordentligt hopp norrut, eller rentav redan är på plats, kan i ett stort stycke av landet avnjuta Triennalen i Västernorrland på ett flertal konsthallar och kulturhus på platser som Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sundsvall, Timrå och Örnsköldsvik.
Det gemensamma temat är Det stora oväsendet, vilket häxprocesserna 1675 i Ångermanland kallades. De ofattbart grymma rättsprocesserna med systematiska tortyrinslag med efterföljande massmord länkas till våld, miljöförstöring, konspirationsteorier och folktro och hur erfarenheterna från svenskt 1600-tal fortsatt att påverka samhället.
Konstnärerna undersöker gruppdynamik, utanförskap och samhällets syn på den som inte passar in. Då som nu.
Det finns mer att upptäcka i hela landet och många konstnärer som vågar se på då och nu ur perspektiv som öppnar världen och låter äventyret fortsätta i tid och rum.
På just denna resan blev det kanske inte så mycket arbetsliv och erfarenheter från ett fattigsverige för inte så länge sedan. Men då är det bara att svänga förbi de upp till 1 500 större eller mindre arbetslivsmuseer som ligger som smultron längs vägrenarna i hela landet.
Antifascisten Maja har suttit i isoleringscell i Ungern i över ett år. Maja är anklagad för att ha attackerat nazister i samband med en demonstration 2023. foto: Denes Erdos/TT
Den tyska antifascisten Maja har suttit fängslad i isoleringscell i Ungern i över ett år, anklagad för att ha attackerat nazister i Budapest 2023. Fallet har fått stor uppmärksamhet i Tyskland, där allt fler kräver att Maja friges.
”Mitt namn är Maja. För nästan ett år sedan utlämnades jag olagligt till Ungern. Sedan dess har jag suttit här i en omänsklig, långvarig isoleringscell.”
Så inleder den tyska antifascisten Maja, som av säkerhetsskäl inte vill offentliggöra sitt efternamn, ett meddelande om att inleda en hungerstrejk den 5 juni i år. Detta i samband med att rättegången mot hen inleddes i Budapest.
”Jag kräver att jag återsänds till Tyskland, att jag får återvända till min familj och att jag får delta i förhandlingarna i Ungern hemifrån.”
2023: Motdemonstration mot nynazistisk manifestation
Ifebruari varje år samlas nynazister från hela Europa för att delta i ”Ärans dag” – en manifestation till minne av Nazitysklands misslyckade försök att tillsammans med ungerska trupper bryta igenom den sovjetiska belägringen av staden. Under manifestationen samlas årligen nynazister iklädda bland annat SS-uniformer och bärande nazifanor.
År 2023 var första året som en större motdemonstration anordnades med ditresta antifascister från hela Europa. Och konfrontationer mellan nynazister och antifascister ägde rum. Efter händelsen gjorde Ungern en efterlysning av ett tjugotal antifascister, bland annat Maja.
Även 2024 samlades hundratals motdemonstranter i samband med den nynazistiska manifestationen i Budapest. På banderollen står det: ”Stoppa glorifieringen av nazister”. Foto: Denes Erdos/TT
Maja anklagas för att ha deltagit i en attack mot den nynazistiska demonstrationen, där en av nazisterna skadades allvarligt och för att tillhöra en ”kriminell organisation”. Sammantaget riskerar Maja ett 24 år långt fängelsestraff.
Anklagelserna är samma som har riktats mot bland annat den italienska medborgaren Ilaria Salis, som Arbetaren skrivit om förut. Efter en kampanj från hennes familj och det rödgröna italienska partiet Alleanza Verdi e Sinistra, AVS, valdes hon in i EU-parlamentet våren 2024. På så sätt fick hon immunitet och släpptes från det ungerska fängelset.
Efter demonstrationen 2023 greps även ett antal nazister, berättar Viola, som egentligen heter något annat, från den tyska solidaritetsgruppen BASC, Budapest Antifascist Solidarity Commitment.
– Men de frigavs snabbt efteråt utan att någon av dem behövde genomgå en rättegång, säger hon.
Manifestation för frigivning av Ilaria Salis i Rom, februari 2024. Foto: Roberto Monaldo/TT
Maja greps i Tyskland i slutet av 2023, och satt sedan häktad i Dresden till juni 2024, då hon utlämnades till Ungern. Ett beslut som den tyska författningsdomstolen därefter konstaterade var olagligt, eftersom det inte går att säkerställa att Ungern respekterar de mänskliga rättigheterna.
Flera andra europeiska länder har valt att inte utelämna personer som Ungern efterlyst efter händelsen 2023. Ett exempel är antifascisten Gino, som anklagas för samma sak som både Maja och Ilaria Salis.
Den franska domstolen nekade ett utlämnande då de menade att det finns risk för bland annat tortyr i ungerska fängelser, och att de därmed inte kan garantera att mänskliga rättigheter kommer att respekteras.
Maja. Foto: Denes Erdos/TT
I Tyskland pågår just nu kampanjen ”Free Maja” som syftar till att Maja ska friges och föras tillbaka till Tyskland. Majas familj är aktiva i kampanjen och hens pappa vandrar just nu mellan Dresden och Budapest för att uppmärksamma fallet och få tyska politiker att agera. Tidigare i somras lämnade han över 100 000 namnunderskrifter till Tysklands utrikesminister, Johann Wadephul, som kräver att Maja förs tillbaka till Tyskland.
Viola från BASC berättar även att den statliga repressionen mot antifascister i Tyskland ökat under senare år. Bland annat har flera antifascistiska grupperingar klassificerats som anti-konstitutionella och därmed kriminaliserats, vilket gett tysk polis rätt till utvidgad avlyssning och övervakning. Samtidigt har straffen för antifascister i landet ökat, inte minst genom ett ökat användande av paragraf 129 i den tyska brottsbalken.
Den ökade repressionen mot antifascister, och användningen av paragraf 129, är även anledningen till att Viola inte vill att sitt riktiga namn publiceras.
Isolering likställs med tortyr
Maja har nu suttit fängslad i en isoleringscell i Ungern i över ett år. Lång isolering är en form av tortyr, enligt bland annat FN, och orsakar både fysiska och psykiska skador.
– Under de tre första månaderna var Maja dessutom övervakad under dygnets alla timmar, säger Viola, som tillägger att Maja identifierar sig som ickebinär vilket gör Majas situation än mer prekär då hbtqi-personers situation i landet är svår.
”Jag är åtalad i ett land där jag inte existerar som Maja”, har Maja sagt i ett uttalande som syftar på att Ungern endast erkänner två kön: Man och kvinna.
Rekordstor Prideparad I Budapest, Ungern, den 28 juni 2025. Foto: Rudolf Karancsi/TT
Demokrati, rättssäkerhet och hbtqi-rättigheter har urholkats under premiärminister Viktor Orbán, tillhörande det nationalistiska partiet Fidesz, som har lett landet sedan 2010.
2021 infördes den så kallade ”propagandalagen” som kriminaliserar offentliga skildringar av och diskussioner om hbtqi-frågor i landet. Lagen förbjuder även informationsspridning om homosexualitet och könsbekräftande vård. I år röstade även det ungerska parlamentet igenom en lag som förbjuder hbtqi-rörelsen att genomföra manifestationer såsom Pride. Trots förbudet genomfördes en rekordstor Prideparad i slutet på juni.
Hungerstrejk i 40 dagar
Viola berättar att förhållandena i det ungerska fängelset är inhumant. Utöver att Maja suttit i isoleringscell i över ett år är fängelset ohygieniskt och Maja har haft både vägglöss och kackerlackor i cellen, samtidigt som hen har nekats vård.
– Maja har fått problem med sina ögon i fängelset, men har nekats medicinsk undersökning, säger Viola.
Den 14 juli, efter 40 dagar, valde Maja att avbryta hungerstrejken.
”Jag avbryter strejken nu så att ingen ska hållas ansvarig för långvariga eller permanenta hälsoskador. Detta steg befriar dock ingen från ansvaret att skapa humanitära, smärt- och lidande fria fängelseförhållanden för alla, att genomföra en oberoende, rättvis process som inte förutsätter dömande, och att säkerställa fångarnas integritet, med respekt för deras värdighet i stället för att förakta och straffa dem. Om detta inte sker, och om mina krav fortsätter att ignoreras, är jag fast besluten att återuppta hungerstrejken”, skrev Maja i ett uttalande efter att hungerstrejken avslutats.
Viola berättar att Maja har förlorat 15 kilo, att hen fått problem med njurarna och att levern och hjärtat har skadats av hungerstrejken.
Rättegången fortsatte även under hungerstrejken. Under rättegångens andra dag var några av nazisterna som enligt åtalet ska ha attackerats av Maja på plats för att vittna. Ingen av dem kände igen Maja som förövaren.
– Trots att till och med de säger att det inte var Maja som attackerade dem så vägrar Ungern släppa Maja, säger Viola och tillägger:
– Det verkar som att de vill statuera ett exempel med Maja. Budapestfallet visar på ett skifte i repressionen av den antifascistiska rörelsen i ett europeiskt sammanhang där vänsterrörelser kriminaliseras alltmer, säger hon.
Skenande marionettdjur kommer hela vägen från Centralafrika till Stockholm i veckan. Arrangörerna för den internationella aktionen för klimatet hoppas på ett uppvaknande och har skapat en visuell form som berör, skriver Arbetarens Josephine Askegård.
I april startade hjorden av afrikanska djur sin vandring från Kinshasa vid Kongoflodens strand för att via Lagos i Nigeria, Senegals huvudstad Dakar, och marockanska Marrakesh och Casablanca ta sig till Europa via spanska Cádiz. Marionettdjuren, som tillverkas av konstnärer i olika verkstäder under resans gång, är i naturlig storlek och representerar hotade arter i de olika länderna. Allteftersom resan fortskrider har de blivit allt fler.
Under våren och försommaren har The Herds tillsammans vandrat norrut genom olika europeiska länder och hjorden har växt sig allt större. Marschen är ett transnationellt klimatprojekt som samlat konstorganisationer, scenkonstinstitutioner, forskare, zoologer, politiker, klimataktivister, universitet och civilsamhällesgrupper längs vägen.
I veckan kommer den stora hjorden till Stockholm i Sverige. Vandringen, som sträcker sig över 2 000 mil och har gått via bland annat Marseille, Venedig, Paris, London, Manchester och Köpenhamn ska, efter Stockholm, landa vid norra polcirkeln, i Trondheim den 28–30 juli.
The Herds i Kinchasa, Kongo. Foto: Berclaire för The Walk Productions
Projektet är skapat av den palestinske regissören Amir Nizar Zuabi, som kallar det är en ”akut konstnärlig respons på klimatkrisen”, och en ”levande uppmaning till handling”.
I Sverige är det Riksteatern som är huvudkontakt, och i deras verkstäder skapas renar och älgar, av lokala konstnärer, av återvunnit material. De arbetar liksom alla medverkande kring The Herds ideellt.
Hotade av klimatförändringar
Djuren som nu skenar mellan kontinenterna består av hotade arter, eller djur som i sina respektive länder tvingats till anpassning för nya miljöer på grund av bland annat klimatförändringarna. Färden är en dramatisering av den situation som jordens djur och natur befinner sig i.
Dakar, Senegal i april 2025. Foto: Jean-Baptise Joire
– Vi har sedan länge alla kort på hand om den pågående klimatkatastrofen. Även om vi har fakta och förstår utmaningen intellektuellt är det som om vi känslomässigt inte kan ta in vidden av det som håller på att ske framför våra ögon, säger Dritëro Kasapi, teaterchef och konstnärlig ledare på Riksteatern, i ett pressmeddelande, och fortsätter:
– Konsten kan på ett alldeles unikt sätt beröra människor som fakta och information inte gör. Det är min övertygelse att The Herds kommer kunna ge oss alla en möjlighet att uppleva den rådande klimatsituationen från ett nytt, och känslomässigt, perspektiv.
Projektet presenteras alltså som en klimataktion och vill inbjuda till dialog och aktion. Skönheten i djurens eget upprop är svårt att värja sig emot.
Författaren, humanekologen och ekonomen Kenneth Hermele har gått bort 76 år gammal. Hermele var barn till judiska flyktingar från Tyskland och Polen före andra världskrigets utbrott, men föddes i Sverige. Han beskrev i bland annat sin bok En shtetl i Stockholm (2018) hur han växte upp i en starkt judiskt kulturellt och religiöst präglad miljö, i princip helt avstängd från allt icke-judiskt samhällsliv.
Kenneth Hermele har varit en av de viktigaste rösterna för att berätta om hur de judiska 1900-tals erfarenheterna i Europa präglat senare generationer.
På senare år kom böckerna med ny information om den judiska motståndskampen under Förintelsen, i bland annat Inte som lamm till slakt: judiskt motstånd under Förintelsen (2023), och Den vilda rättvisan: judisk hämnd efter Förintelsen (2025).
Han har också skrivit essäer och monologer om Hanna Arendt, Golda Meir och Ethel Rosenberg, samt skrivit och undervisat i bland annat globalisering, ekonomisk utveckling och hållbarhet.
Kenneth Hermele har också varit en betydelsefull vänsterekonom. Under några år arbetade han på biståndsmyndigheten Sida och var under en period stationerad i Moçambique.
I ett Sverige där fattigdomen ökar är sommarlovet en tuff period för många barnfamiljer. För att minska utsattheten arrangerar Stadsmissionen aktiviteter runt om i landet. – Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli, säger Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner.
Jonna Alfvegren, enhetschef på Stadsmissionens mötesplats i Vårberg, södra Stockholm, öppnar dörren och visar runt i deras lokal. I köket står ett bytta fylld med bröd som snart ska tas ut till parken där ”Mötesplats familj” äger rum i dag.
Hon går vidare in i ett stort rum med stolar och bord. Här brukar föräldrarna ofta sitta, medan barnen helst leker i lekrummen som ligger intill. Det ringer på klockan och två mammor kommer in med barn och lånar toaletten innan de går vidare till parken. Ett av barnen ber Jonna Alfvegren sätta upp hans lugg i en tofs.
I sommar anordnar Sveriges Stadsmissioner aktiviteter för nästan 5 000 personer runt om i landet. I början på sommaren kan barn, ungdomar och familjer anmäla sig till bland annat utflykter och kollo.
Jonna Alfvegren, enhetschef Mötesplats Vårberg och Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner. Foto: Tuija Roberntz
När det kommer till kolloverksamheten erbjuder Stadsmissionerna i Göteborg, Stockholm, Umeå, Uppsala och Östergörland kollo för 1 400 personer i år. På vissa kollon får även föräldrarna följa med. För många familjer är det den enda utflykt de har möjlighet att göra under sommaren.
– Där kan vi ge familjer en upplevelse som sträcker sig över flera dagar, där de får lämna vardagen, säger Jonna Alfvegren.
Rätten till en sommarberättelse
I dag är även Jonas Rydberg på plats i Vårberg. Han är generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, en riksförening som samlar lokala Stadsmissioner runt om i landet, däribland Stockholms Stadsmission som mötesplatsen i Vårberg tillhör.
De båda lyfter vikten av att barn ska få ha en egen sommarberättelse när skolan drar igång – att varje barn ska få uppleva något kul under sommarlovet.
– Det är en utsatt livssituation för barnen om de inte kan berätta något de gjort under sommarlovet. Man blir lätt exkluderad om man inte kan delta i samtal med kompisar, om man kanske aldrig har varit på en nöjesplats. Det skapar en känsla av att vara annorlunda och inte höra till, säger Jonas Rydberg och tillägger:
– Att vi kan skicka med en berättelse gör större skillnad än man kan tro, säger han.
Alla Stadsmissioner har ett tydligt barnfokus, inte minst under sommaren. Inte minst för att skolorna håller stängt. Jonas Rydberg anser att systemet med två terminer och tio veckors sommarlov behöver reformeras, att det är för tufft för många barnfamiljer.
– Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det skulle vara bättre med ett kortare sommarlov, säger Jonas Rydberg.
Sedan 2021 har andelen fattiga i Sverige fördubblats. Enligt statistik från SCB levde 3,5 procent i materiell och social fattigdom för fyra år sedan. I den senaste mätningen var andelen uppe i 7 procent. Det motsvarar omkring 700 000 personer.
– Det är jättekonstigt att en sådan dramatisk ökning inte påtalas mer i medier, säger Jonas Rydberg.
Stadsmissionerna märker av den ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer. Foto: Anna Z Ek
Rapporten, Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025, beställd av Rädda barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman och Röda korset, visar på att nästan var tredje ensamstående förälder med låg inkomst haft svårt att äta sig mätt under det senaste halvåret. Nästan lika många uppger att de har svårt att betala hyran och 60 procent uppger att de har svårigheter att betala för fritidsaktiviteter för sina barn.
– Sverige har antagit en nollvision av barnvräkningar, men tvärtemot visionen ser vi att barnvräkningarna har ökat under de senaste åren, sade Hyresgästföreningens chefekonom, Martin Hofverberg, i ett pressmeddelande den 20 maj. Han menar att bostadsbidraget ”avskaffat sig självt om tio år” om ingenting görs.
På Stadsmissionerna märker de av den allt mer ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer.
– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli. Det vi har märkt de senaste åren är att fler kommer och frågar efter mat under loven, säger Jonas Rydberg.
Han berättar att mat har blivit en väsentlig del av Stadsmissionens verksamhet och att nästan 70 procent av deras insatser handlar om just mat nu för tiden.
En ensam jacka hänger kvar på en klädhängare i en skolkorridor. Foto: Björn Larsson Rosvall/ TT
En annan stor del av Stadsmissionens arbete är att se till att personer får rätt hjälp av myndigheterna.
– Vårt högsta mål är egenmakten, säger han.
I ett pressmeddelande från den 3 juli presenterar Sveriges Stadsmissioner en rad rekommendationer till regeringen. Bland annat att de vill se riktade statsbidrag till skolor och förskolor i utsatta områden – så att barn får frukost och ett lagat mål mat om dagen, även under loven.
De föreslår även en höjning av barnbidraget, som ”ett enkelt och träffsäkert sätt att förbättra vardagen för barnfamiljer.”
På Mötesplats Vårberg erbjuds under sommarens familjeaktiviteter, som hålls på tisdagar och onsdagar, mat, lekar och andra aktiviteter, såsom familjeutflykter till Gröna Lund och Skansen. Som alla Stadsmissionens öppna mötesplatser är det kostnadsfritt att vara här.
Jonna Alfvegren berättar att mötesplatsen är populär. Vissa dagar ringlar kön så lång att de behöver säga nej till vissa, alla får helt enkelt inte plats.
Här får även föräldrarna komma och ta en kopp kaffe och samtala med andra. På så sätt blir det som ett utvidgat vardagsrum i ett område där många är trångbodda och kanske varken har plats eller råd att bjuda hem vänner.
– Men målet är att föräldrar ska komma hit och umgås med sina barn: Pyssla ihop, sjunga, leka, säger Jonna Alfvegren och tillägger att de också är ute mycket i närområdet under somrarna.
Jonas Rydberg lägger till att det även handlar om att visa att man kan vara i hela staden.
– Även om man bor i Vårberg, så äger man Kungsholmen och Djurgården. Man har lika mycket rätt att vara där som alla andra, säger han.
Stadsmissionen har märkt att allt fler vänder sig till dem för att få hjälp med grundläggande behov som mat och kläder. Jonas Rydberg är tydlig med att Stadsmissionerna ska vara ett komplement, och att de inte ska ta över statens och kommunens ansvar för invånarna.
Filmscenariot om de två palestinska flyktingarna Reda och Chatila, som i Aten tvingas in i ett utanförskap med inslag av brott och småfiffel medan drömmen om en annan framtid ser ut att ligga allt längre bort, känns inte ovanlig i dag. Men To a land unknown fördjupar och berättar om sorg och hopp som universella mänskliga behov.
Regissören och manusförfattaren Mahdi Fliefels film To a land unknkown (Mot okänt land), som går upp den 18 juli på Folkets bios biografer runt om i landet, börjar med att de två unga vännerna Reda och Chatila i en snabb räd stjäl handväskan från en kvinna på en parkbänk. Bakom ett hörn går de igenom väskan men hittar inga pengar, bara en förpackning med mediciner.
För ett ögonblick stannar de skamset upp vid känslan av vad de berövat en äldre och fattig kvinna som befinner sig nära på lika långt ner i samhällets hierarki där de själva befinner sig. Men de är ändå några snäpp längre ner – de är palestinska flyktingar i Aten, papperslösa och oönskade. Tvingade till en ovärdig livsstil med dålig mat och logi och moral. De skakar av sig obehaget. Drömmen är att ta sig till Tyskland för att öppna ett litet familjevänligt kafé och priset för den är att ibland att trampa på andra människor på vägen. Priset kan också vara att sälja sex i parken, att använda starka droger för att orka med och att utveckla en cynism som leder till lögner gentemot de allra närmaste som ringer hemifrån och undrar hur det går.
Lite senare dyker tioårige Malik upp, också han palestinsk flykting men helt ensam, på väg till Tyskland där hans moster bor. Hon har pengar till resan och de båda männen börjar göra upp en plan för att utnyttja situationen för sin egen resa norrut. För den som kan fixa ett pass och en flygbiljett kan resan bli mindre riskfylld än att klänga sig fast på en överfull båt, eller instängd i en lastbil.
Någon annan måste betala i kedjan av nedtryckta och behövande i en hierarki som inte har några vinnare. Redas och Chatilas planer blir allt mer makabra. Rätt vad de är befinner de sig i en lägenhet tillsammans med en grupp män som de kidnappat, också de långt ner i samhällsordningen.
En bild av smärta och vägran att sluta kämpa
Styrkan med To a land unknown, förutom det fantastiska samspelet, är inte minst dess form – med bilder som tar andan ur en (kanske till och med får misären som dessa flyktingar lever i att inte framstå som riktigt lika illa som i verkligheten), och små detaljer som ger bakgrundshistoria och karaktärsdrag. Som när Chatila ligger sjuk och svettas och man ser en glimt av hans tatuering på magen: silhuetten av Palestina. Det är en bild fylld av smärta och vägran att sluta kämpa på en och samma gång – och ett pekfinger till oss som ser filmen och som känner igen Israels gränser som vi läser dem i dag.
Rada och Chatila i To a land unknown. Foto: Inside out films, Nakba filmworks
En annan stark scen är när kameran sveper över kidnappningsoffren, sovande med silvertejp över munnen, medan kompisen Abu Love som dragits med i den galna planen citerar dikten ”Praise for the high shadow” av den världskände palestinske poeten Mahmoud Darwish.
Mahmoud Darwish (1941–2008) föddes i en by i Galileen, som ockuperades och senare utraderades av den israeliska armén; han fängslades i Israel och levde i exil under många år. Särskilt Darwish tidiga dikter handlade ofta om ockupationen och om frihet, han författade den palestinska självständighetsförklaringen 1988 och har kallats för Palestinas nationalpoet.
Dikten ”Praise for the high shadow” skrevs på däcket till ett av skeppen som förde Darwish, tillsammans med tusentals palestinska motståndsmän, från Beirut till Tunisien efter Israels bombningar av Libanon 1982. Den börjar med raderna (i ungefärlig översättning):
”Masken har fallit av masken. Du har inga bröder min bror, inga vänner min vän, du har inga fästningar. Du har inget vatten, ingen medicin, ingen himmel, inget blod, inget segel, varken framåt eller bakåt. Belägra din belägring… det finns ingen flykt. Ditt vapen har fallit, så plocka upp det och slå din fiende… Det finns ingen flyktväg och föll jag nära dig, så plocka upp mig och slå din fiende med mig. Du är nu fri, fri och fri… De som dödade dig eller sårade dig har ammunition i dig, så slå med den. Våra namn är styckade rester. De skadade och döda är din ammunition. Belägra dig med galenskapen. De du älskar är försvunna. Du ska antingen vara eller inte vara.”
Att tvingas ta ansvar för omöjliga val
Detta är en scen som illustrerar människorna som tvingats in i omöjliga val. Oavsett om de utsätter andra människor, oskyldiga eller inte, för våld och skada eller inte är de förlorare i bemärkelsen att de helt enkelt har berövats värdigheten i att välja det som de skulle önska. Men de är tänkande förlorare, och de upphör inte att reflektera över sitt öde och sina val i varje situation. Och detta blir också vägen ut ur avgrunden. Detta gestaltar regissören med all önskvärd tydlighet. Självklart med en grupp skådespelare med stark empati och intelligens i sina gestaltningar som inte lämnar oss i sticket.
Mahdi Fliefel startade sitt filmproduktionsbolag Nakba filmworks 2010, och hans tidigare filmer har liksom To a land unknown uppmärksammats och prisats på festivaler som Cannes och Berlin, Vancouver och Sarajevo.
Hans senaste film är en studie i hur människan bryts ner, och grymheten att hon samtidigt tvingas ta ansvar för nedbrytningen. En klassisk studie i nivå med filmer av de stora regissörerna.
Arbetarklassens värsta fiende är “borgarungen som drömmer om revolutionen“. Tomas Josefsson reflekterar över sin egen arbetarbakgrund i en replik till Catrin Lundströms text ”Vem ska göra revolution?” och konstaterar att det är klass som förenar – inte nationalitet.
Jag är själv sprungen ur den vita svenska egendomslösa arbetarklassen, de som hade sina rötter i torpare, jordbruks- och skogsarbetare, tjänstefolk och senare statare. De vars tillvaro förändrades totalt efter andra världskriget i och med arbetarrörelsens framväxt genom SAP, fackföreningar, kooperationen, egnahemsrörelsen och folkhemshus i förorten.
Mina föräldrar fick betald yrkesskola och gick, liksom far- och morföräldrar, enbart en sjuårig folkskola. De första högskolepoängen togs först i min generation, av kusiner födda på 60- och 70-talet. Jag delar historia med den anonyma massan av majoritetssvenskar, men också de flesta arbetskraftsinvandrare från liknande bakgrund i sina respektive länder. De som växte upp utan ekonomiskt och kulturellt kapital men en stark patos för sin egna klass och en yrkesstolthet (lyssnartips årets sommarvärd Anna Brandenberg).
Resan från arbetarbakgrunden
Denna “blue-collar“ bakgrund gjorde jag allt för att slå mig loss från i min längtan av att se mer, lära mer, leva mer. Att resa från det obetydliga industrisamhället till Stockholms innerstad och rätt in i en krets av likasinnade frihetliga vänstermänniskor, punkare, yippie-hippies, husockupanter, aktivister och anarkister på flykt från diktaturer i Sydamerika.
Det blev en oväntad klassresa. Vi tänkte, tyckte och drömde likadant men kom från helt olika världar. Mina nya vänners bakgrund var inte som det stod efter min släkts namn i telefonkatalogen. Verkstadsmekaniker (pappa), skogshuggare, betongarbetare (farfar), vägarbetare (morfar), vårdbiträde, lärarassistent (mamma), hemtjänstbiträde, (mammas systrar), träindustriarbetare (farmor), jordbruksarbetare (mormor). De var diplomater, överläkare, intendenter eller bara filosofie licentiat.
Min stolta socialdemokrat till far följde arbetarrörelsen in i döden. KF, OK, ABF, metallarbetaren, Sparbanken, Folksam, Östra Småland, Vi-tidningen och till sist dess egen begravningsbyrå Fonus.
Han hade ingenting till övers för centerpartister (läs bönder, de som ägde andra människors liv och äger allt du ser runtomkring dig) och moderater (läs rika människor, de som äger makten över din lön, dina förmåner och dina rättigheter). Akademiker och kommunister drog han över samma kam. I hans värld var de raka motsatsen till arbetare, de som romantiserar om arbetarklassen, de som fått det mesta gratis i sin uppväxt. Han levde i en värld utifrån sin bakgrund, sina rötter, sin klass. Det fanns ingen som helst förakt för bildning, tvärtom. Han fick alla tårtbitar fortast i brädspelet Trivial Pursuit oavsett motståndets höga utbildningsnivå.
I denna migrationens tidevarv som följts av krig och fanatisk chauvinism kidnappas den vita arbetarklassen av den religiösa nationalism som västvärldens högerextrema partier just nu erbjuder. Att ställa folkslag mot varandra går som en farsot över världen.
Trots arbetarklassens svek (SD) mot sina egna (S) har jag aldrig tidigare varit så medveten om min egen arbetarklassbakgrund. De obefintliga förutsättningar den givit mig och det jag själv fått kämpa för, erövrat.
En kamp som alltfler måste ta i vårt nya skeva samhälle.
Klass förenar mer än etnisk bakgrund
Jag har också läst mig till att klassbakgrund spelar roll i orten för dig med annan bakgrund än vit svensk. Att du i ”ett särskilt utsatt område” kommer påverkas av strukturell rasism är en sak. En annan långt viktigare är dina föräldrars bakgrund. Om de tillhörde överklassen i Teheran eller var politiska aktivister med akademisk bakgrund i Turkiet spelar roll. Till skillnad från att bara vara arbetskraftsinvandrare från Grekland. När jag läser Alexandra Pascalidos texter om klass skulle de lika gärna kunna utgå från min far om hans far. Likheterna är långt större än skillnaderna i hårfärg och språk.
I min värld är det den unge poeten som är problemet för arbetarklassen. Han får stå som symbol för borgarungen som drömmer om revolutionen: Proggaren, revolutionsromantikern.
När ABBA-Björn inledde Almedalsveckan med ett brandtal för demokratin som är under hot av högerextrema krafter tänkte jag; Hur kommer det sig att själva arketypen för kapitalismen och ondskan under 70-talet i dag står kvar på någon slags barrikad för vänsteridéer?
ABBA-Benny finansierar Feministiskt initiativ och fria teatergrupper. ABBA-Björn är militant aktivist för modern humanism mot reaktionär religiositet. Alla kommer från något enklare förhållanden än låt oss säga Hoola Bandoolas överklassättade Afzelius, Skytte och Wiehe. Agneta och Björns föräldrar var avdelningschefer respektive kassörska och butiksbiträde. Både Annifrid och Benny växte upp i det S-märkta sociala ingenjörskonstens Vällingby.
””We can get hung up on identity,” he considers. ”I’m half-white, half-black. So what? We all do the same things.” He recounts an incident in childhood, when he and some Irish mates, the Magees, strayed into a posher area and encountered two children, dressed up with shiny shoes. ”We looked at each other through the gate, and they were mixed-race too, but I knew I had more in common with the Magees, who were white, than with those kids. Their father ushered them away from us. So it’s not race. It’s class. It’s always class.”“
Tomas Josefsson, fd frilansfotograf för tidningen Arbetaren
I samband med Expos avslöjande om att Migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist, meddelande ministern att han haft svåra samtal med en ”15-åring, som precis har fyllt 16”. Bild: Toivo Jokkala
Det har gått två veckor sedan det kom till allmän kännedom att Sveriges migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist. Toivo Jokkala tecknar ministerns ”svåra samtal” med nazistsonen.
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump
När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.
Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt.
Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.
”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.
På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.
Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.
– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”
Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.
Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.
