När Marvel Comics började publicera serier med mänskligare karaktärer som Spider-Man, X-Men och Avengers, var det inget mindre än en revolution. Skaparna Stan Lee, Jack Kirby och Steve Ditko födde superhjältar med så mänskliga drag att de talade och uppförde sig som mannen på gatan. Serierna, som från början var ett försök för det […]
När Marvel Comics började publicera serier med mänskligare karaktärer som Spider-Man, X-Men och Avengers, var det inget mindre än en revolution. Skaparna Stan Lee, Jack Kirby och Steve Ditko födde superhjältar med så mänskliga drag att de talade och uppförde sig som mannen på gatan.
Serierna, som från början var ett försök för det nästan döende Marvel att konkurrera med DC Comics storsäljare Justice League of America och Superman, blev snabbt en succé. De sålde slut, skapade köer i tidningskioskerna och bildade en bas av fanatiska följare. Ovanligt för tiden, var de inte bara en fullträff hos barn, utan en framgång hos studenter och den begynnande tonårskulturen.
Först var intrigerna enkla. Fienderna var kommunister och superskurkar som ville behärska världen. Tempot var extremt högt och varje sida var högexplosiva explosioner av action och humor, som kastade ut läsaren på fantasieggande äventyr i banbrytande miljöer. Men äventyret var inte vad som sög in läsarna, utan karaktärerna. Det mänskliga dramat.
Hulk var en ensam, missförstådd och arg gigant som försökte fly en kall och hård värld. Spider-Man var ett föräldralöst mobboffer utan chanser, som ur sin fattigdom reste sig för att göra något gott. X-Men kom från en ras av hetsade mutanter och kom att bli Marvels allegori över förföljelsen av utsatta grupper på grund av deras sexuella läggning, hudfärg eller politiska åskådning.
Marvel har alltid en förmåga att ge samtiden vad den vill ha. Kommunistskräcken ersattes snabbt av motkulturella värderingar. De första svarta superhjältarna fick både ett hem och egna tidningar hos Marvel som behandlade dem inte som alibin utan som komplexa karaktärer. Kvinnor slutade porträtteras som hjälplösa offer och i X-Men var de mest betydelsefulla och tongivande karaktärerna kvinnor. En av dem dessutom svart. Captain America vägrade delta i Vietnam och kapitalisthjälten Iron Man slutade tillverka vapen i protest mot samma krig.
På sjuttiotalet fick Captain America en existentiell kris och tvivlade på sitt land, på åttiotalet, under den värsta Reagan-eran, vände han sig mot det. X-Men kämpade allt hårdare mot en grymmare och mörkare tid där mutanter sattes i koncentrationsläger, eller blev ihjälslagna i bögstampningsliknande scener.
Vid millennieskiftet fick Marvel en ny generation författare som tog pulsen på det amerikanska samhället. Den mer eller mindre förtäckta kritiken mot Patriot Act i serierna Civil War och Dark Reign kom vid precis rätt tillfälle. Amerikanerna var arga och kände sig lurade. Punisher Max, en hård kritik mot amerikansk utrikespolitik, är anmärkningsvärt vågad för att komma från en medieproducent i mittfåran vars nya ägare heter Disney, ett företag som inte är känt för risktagande kultur.