Det nynazistiska partiet Hrisi Avgi, Gyllene gryning, kom i och med valet den 6 maj in i det grekiska parlamentet med 21 mandat. Partiet liknar inte de typiska högerradikala och högerpopulistiska partierna i Europa utan påminner snarare om Jobbik i Ungern, där paramilitarism och våld är centrala byggstenar. Gyllene gryning kan inte fascistifiera Grekland i dag, men deras framgångar lär sätta igång en process som på sikt kan aktivera nya krafter inom extremhögern, skriver Stellan Elebro.
Valet i Grekland har återigen satt frågan om fascismens återkomst i fokus. Gyllene gryning, som fick 7 procent av rösterna, sticker ut bland högerextrema partierna. De har för det första en nazistisk profil. De tillhör därför knappast de högerpopulistiska partierna (såsom SD och Sannfinländarna) eller de nationaldemokratiska (såsom svenska Nationaldemokraterna eller tyska NPD), som annars dominerar högerextremismen. De liknar inte ens de utomparlamentariska nyfascistiska grupperna. De står snarare nära till exempel Jobbik i Ungern, där paramilitarism och våld är centrala byggstenar.
De ser sig själva som de enda ”sanna nationalisterna” och som mest ortodoxa gentemot nationalsocialismens dogmer, tillsammans med en mängd mindre partier och sekter i Europa. Detta lär isolera dem, då resten av extremhögern försöker jobba brett med att binda ihop det europeiska nätverk av olika partier som vuxit fram överallt i Europa. De lär inte kunna samarbeta med andra mer radikala nationalister som Front National, då dessa i dag innehar en etnopluralistisk ståndpunkt och jobbar hårt för att tvätta bort rasiststämpeln. Rasbiologi som grund är fortfarande en svag pelare att stå på i den moderna extremhögern. Däremot kommer radikala element som ungdomsförbund inom extremhögern att förhandla ”under bordet” med partiet.
I övrigt lär de inte välja sida när det gäller att ha islamofobi eller antisemitism som grund, en skiljelinje som annars löper mellan populistpartier och högerradikala. Allt detta kommer att försvåra för dem om de vill börja samarbeta med de två större nationalistiska projekten i EU och absolut om de vill närma sig dem som har högst folkligt stöd.
De saknar en ingrediens som resten av extremhögern har: internationell gemenskap. I övriga Europa delas extremhögern upp i tydliga roller med tydliga målsättningar kring flera strategier. Alltså att parlamentarism och militant utomparlamentarism samverkar till en helhet – en attack mot hegenomin – utförd av oberoende aktörer med en delad grundsyn kring invandring. Rena nazistpartier misslyckas, och det vet högerextremister om.
Gyllene Gryning kan alltså inte fascistifiera Grekland eller få större genomslagskraft i dag. Däremot lär deras framgångar katalysera en process som på sikt kan aktivera nya krafter som i sin tur kan utveckla stödpelarna för extremhögerns framgångar: tankesmedjor, parlamentarism, utomparlamentarism, aktivistnätverk, sociala medier, kampanjer med mera. Det andra alternativet är att Gyllene Gryning förpassas tillbaka till att vara ett mikroparti. För någon allians med allmänna högern finns knappast heller på agendan, de har långt att gå innan de kan inta samma förhandlingsposition som till exempel populistpartierna i Skandinavien.
I det stora hela måste man sammanfatta situationen när det gäller extremhögern med att den växer stadigt och med en stor variation i uttryck i både strategisk, taktisk och politisk mening. Och så här kommer utvecklingen att se ut tills arbetarrörelsen reorganiseras och återigen tar initiativet.