Alunskiffret i berggrunden under Oviken, sydväst om Östersund, har lockat till sig internationella gruvbolag. Här finns flera metaller som anses viktiga för klimatomställningen – och en av världens största uranfyndigheter. Det oroar många runt Storsjön. Arbetaren har träffat Ovikenbon Ida Asp som är drivande i gruvmotståndet.
Det här är en läsarfinansierad text och en del av Arbetarens granskning av den gröna omställningen.
Smarta mobiler, elbilsbatterier, datorer och vindkraftssnurror är beroende av dem. Mineraler innehållande bland annat vanadin, litium, kobolt och skandium. I takt med den gröna industraliseringen och elektrifieringen av samhället har efterfrågan på dessa metaller vuxit, samtidigt som EU:s länder vill göra sig fria från importbehovet som till största del sker från Kina.
Enligt Sveriges geologiska undersökning, SGU, finns rikliga mängder av dessa metaller i den svenska berggrunden, något som lett till att antalet ansökningar om att söka dessa metaller har ökat. Och regeringen vill se fler gruvor. Enligt statistik Arbetaren begärt ut från Bergsstaten fanns det i slutet på oktober 1 011 gällande och ansökta undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner runt om i landet.
– En grön omställningsvåg behöver följas av en gruvvåg i Sverige, sa näringsminister Ebba Busch till SVT i maj 2024.
I södra Storsjöbyggden, mitt mellan Storsjön och Bydalsfjällen i Jämtland ligger Oviken, som även är en del av Sápmi. En bygd befolkad av cirka 1 700 personer och ett område där tre samebyar möts. I berggrunden finns stora mängder alunskiffer vilket har lett till att tre gruvbolag – och en privatperson – hittat hit och fått undersökningstillstånd beviljat av Bergsstaten.
Men motståndet mot brytning i alunskiffer är stort. En av de drivande i kampen mot gruvplanerna i området är Ida Asp, som även är aktiv socialdemokratisk lokalpolitiker i Bergs kommun. För fem år sedan flyttade hon till Oviken med sin familj. På gården, som blickar ner över sjö och skog, bor 12 draghundar, får, katter och en häst.
– Många här är oroliga för hur en gruva skulle påverka hälsan och dricksvattnet, säger Ida Asp.
Vanadis Battery Metals ett steg närmare gruva
Det gruvbolag som kommit längst med gruvplanerna här är Vanadis Battery Metals, VBM, ett dotterbolag till australiensiska Aura Energy, som i slutet av augusti 2024 lämnade in en ansökan om bearbetningskoncession till Bergsstaten.
Gruvbolaget vill bryta 42 miljoner ton alunskiffer i ett dagbrott. Ur alunskiffret vill de utvinna vanadin och andra metaller som anses kritiska för klimatomställningen. Vanadin används till exempel inom stålproduktion och vid tillverkning av så kallade flödesbatterier som lagrar el från vind- och solkraft.
I ansökan, som Arbetaren tagit del av, betonar VBM, att vanadin, tillsammans med nickel som också hittats på platsen, klassas som kritiska metaller av EU och att unionens målsättning är att minst tio procent av dessa mineraler ska utvinnas inom unionen år 2030 – inte minst till följd av det säkerhetspolitiska läget.
Vid brytning av alunskiffer kommer uran upp som en biprodukt, men enligt bolaget ska uranet inte anrikas utan ”stabiliseras” och lagras som avfall. Uranbrytning förbjöds 2018 men i takt med att efterfrågan på el ökar vill den nuvarande regeringen riva upp beslutet för att kunna bygga fler kärnkraftverk i Sverige.
Regeringen vill göra uranbrytning tillåtet
I februari 2024 tillsatte miljöminister Romina Pourmokhtari en snabbutredning för att göra uranbrytning tillåtet. Om bolaget tillåts bryta uran räknar bolaget med att uranet kommer att stå för 14 procent av inkomsterna från Ovikenfyndigheten.
Gruvplanerna oroar. Hösten 2023 bjöd VBM in till ett samrådsmöte med lokalbefolkningen. Bygdegården var fullsatt och bolaget möttes av ett fackeltåg i protest mot planerna.
Kritiker menar att det inte finns någon säker teknik för utvinning ur alunskiffer och många i området är oroliga för att verksamheten ska förorena naturen och att uranet ska läcka ut i Storsjön – dricksvattentäkten som försörjer över 50 000 människor.
Förra året fick Ida Asp hem en delgivning om att ett gruvbolag fått tillstånd att prospektera på deras mark. Ett besked som ledde till att hon drog igång motståndet mot gruvplanerna i området.
– Jag skickade ut en inbjudan till möte och över hundra lokalbor kom, säger hon.
Under mötet skapades en arbetsgrupp. För att få yttranderätt i frågan krävs att en förening har funnits i minst tre år och att den har minst hundra medlemmar. Av strategiska skäl bestämde sig arbetsgruppen därför att gå med i Naturskyddsföreningen i stället för att starta en egen förening.
– Dessutom är Naturskyddsföreningen en organisation som har yttranderätt i sig och vi som markägare har också rätt att yttra oss i frågan. På så sätt får vi fler kanaler, säger hon.
Parallellt har hon startat en namninsamling mot brytning av alunskiffer.
Vad är det som oroar dig med gruvplanerna?
– Gruvan skulle ligga för nära sjön. Oviken ligger på en ås som sluttar ner mot den. Det finns inte heller någon betryggande vetenskap om hur alunskiffer ska brytas på ett säkert sätt. Sen skulle en gruva här inte bara innebära att en hel bygd försvinner men också att fin jordbruksmark går förlorad. Jag är inte emot gruvor i sig, men jag är mot den här gruvan, säger hon.
Det kanadensiska gruvbolaget District Metals, med dess dotterbolag Bergslagen Metals, menar att världens näst största uranfyndighet finns i Oviken, bland annat i berggrunden under Ida Asps hem. I slutet av 2023 fick bolaget tillstånd att prospektera på tusentals hektar mark i området.
I ett globalt perspektiv har Sverige lite uran, men enligt SGU har Sverige 27 procent av allt uran i Europa, baserat på vad som är känt i dag. Just nu är Talvivaara-gruvan i östra Finland den enda gruvan i Europa som utvinner uran. Gruvan är ett dagbrott och utvinningen sker, likt gruvplanerna i Oviken, ur alunskiffer.
Olyckan i Talvivaara
Här, vid Talvivaara-gruvan, inträffade vad Finlands Miljöcentral kallar för en av landets allvarligaste miljöolyckor. 2012 rann miljontals liter avfallsvatten ut ur en av gruvans dammar och förgiftade de närliggande sjösystemen.
– Risken är mindre att en olycka som den i Talvivaara sker i en annan gruva. Men jag kan inte utesluta att det här inte kan hända igen, sa Seppo Rekolainen på Finlands Miljöcentral till Sveriges Radio Klotet 2012.
David Woodall, vd på Aura Energy, säger däremot till SVT Jämtland att någon liknande risk inte finns när det kommer till deras gruvplaner i Oviken.
2020 presenterades den statliga alunskifferutredningen, en utredning som tillsattes med anledning av det ökade intresset för prospektering i alunskiffer. Utredarnas uppdrag var att undersöka miljöriskerna och rapportförfattarna konstaterade att riskfaktorerna bland annat ligger i ”förekomsten och utlakning av uran, och dess dotterisotoper”.
Utredningen landade i ett förslag om strängare regler vid hantering av alunskiffer och att ”den komplexa sammansättningen i alunskiffer gör att det är svårt att bedöma miljöriskerna och valet av lämpliga skyddsåtgärder”.
Till SVT Jämtland säger David Woodall att berggrunden i Ovikenområdet har mycket kalksten, och att det hindrar att lakvattnet blir surt och läcker ut metaller i omkringliggande sjöar och vattendrag. Enligt honom är planen att brytningen ska ske i mindre dagbrott och följa rådande säkerhetskrav för att förhindra att metaller och uran läcker ut.
Utöver motståndet bland lokalbor i Oviken är även det kommunala motståndet starkt. Fyra jämtländska kommuner har gått samman, över partigränserna för att stoppa planerna på utvinning ur alunskiffer i Storsjöbygden. I dag gäller det kommunala vetot vid uranbrytning, däremot inte vid annan gruvbrytning.
Går VBM:s ansökan igenom så kan gruvdrift i Oviken starta redan i början av 2030-talet. Bolaget menar att projektet kommer att skapa cirka 1 500 lokala arbetstillfällen under byggperioden och 350 permanenta arbetstillfällen under de 25 år gruvan skulle vara i drift.
– Det pratas mycket om beredskap i Sverige, och där ingår livsmedelsproduktion. Nu riskerar bra mark försvinna till gruvdrift. I det här fallet hade jag hellre sett en satsning på att fler ska kunna arbeta som bönder, säger Ida Asp.
Men samtidigt pågår en grön omställning där metaller som vanadin behövs för att ställa om till en mer hållbar produktion. Vad säger du om det?
– För mig är det enkelt. Behöver vi mat eller batterier? Kan vi inte äta behöver vi inga batterier. Det är det som blir paradoxen. Det är inte en rättighet att ha en ny, cool smarttelefon. Och när det kommer till energifrågan ser jag hellre att vi börjar ransonera el snarare än att vi utarmar jorden.
Det låter som att ditt gruvmotstånd även är en kritik mot den nuvanrande klimat- och energipolitiken?
– Jag tycker att något maskeras i allt prat om en grön omställning. Om det innebär att vi ska fortsätta utvinna ändliga resurser så tror jag inte att vi har en framtid. Det här är greenwashing på en helt ny nivå. Jag trodde att den gröna omställningen handlar om att vi skulle bli mer naturtrogna?
