Vårens stora utställning på Nationalmuseum i Stockholm heter Passioner. Den skildrar konstens förhållningssätt till människans känsloliv genom århundradena med hjälp av verk av namn som Dürer, Munch och Rembrandt. Den som får en överdos av allvarstyngd patos och längtar efter lätta linjer och befriande skratt kan ta sin tillflykt till Galleriet på bottenplan där man […]
Vårens stora utställning på Nationalmuseum i Stockholm heter Passioner. Den skildrar konstens förhållningssätt till människans känsloliv genom århundradena med hjälp av verk av namn som Dürer, Munch och Rembrandt. Den som får en överdos av allvarstyngd patos och längtar efter lätta linjer och befriande skratt kan ta sin tillflykt till Galleriet på bottenplan där man samtidigt visar Drivet och överdrivet, en överblick över karikatyrens svenska historia. Att det dessutom är fri entré är ju extra passande med tanke på att karikatyren alltid varit en konstform med låg status, alltsedan den såg dagens ljus i 1500-talets Italien.
Efter att ha förekommit flitigt på dagspressens ledarsidor under 1900-talet har karikatyren i Sverige fört en tynande tillvaro de senaste decennierna. Utställningskommissarie Lena Johannesson menar att utställningen knappast kommit till utan det nyväckta intresse som följt på kontroverserna kring de senaste årens ”Muhammedteckningar”. Några sådana har man dock inte valt att ta med i utställningen, däremot hittar vi deras historiska föregångare i form av det sena 1800-talets nidbilder över judar och medlemmar i arbetarföreningar.
Men karikatyren har förstås också alltid stått för skarpa nålstick uppåt i samhällshierarkin, framför allt sedan litografin gjorde det lättare att masstillverka bilder. Ungefär samtidigt som Honoré Daumier gjorde sin berömda avbildning av franske kungen som päron (1831) hotade svenske kungen Karl XIV Johan oppositionella tecknare med landsförvisning och dödsstraff. Den nya bildpressen fruktades, även om det också blev ett bevis på kändisstatus att förekomma avbildad. Hundra år senare attackerades Ivar Starkenberg av både tyska nazister och svenska högerkrafter för sina Hitlerporträtt i arbetarpressen.
Innan tekniken gjorde massupplagor möjliga, och den begynnande demokratin gjorde dem tillåtna, hade karikatyren främst varit ett privat fenomen som förekom i dagböcker och brev. Det som bevarats är därför oftast sådant som har anknytning till annars kända konstnärer, som utställningens fina exempel ur Johan Tobias Sergels och Carl August Ehrensvärds brevväxling.
Historiskt har den manliga dominansen inom (den bevarade) karikatyrkonsten varit nästan total. Men det är en teckning av Lena Svedberg som avslutar utställningen – mer satir än karikatyr, om vi nu ska bry oss om konstvetenskapens puristiska definitioner, vilket tecknarna själva antagligen sällan gör. Och det kan väl vara passande när vi just nu befinner oss i en sådan svensk guldålder för satiriska serier med tecknare som Liv Strömquist, Gunna Grähs, Nina Hemmingsson och Sara Granér.