Vi ses vid busshållplatsen utanför Mazettihuset, där såväl Serieskolan i Malmö som Seriefrämjandet och Sara Granérs ateljé är belägna, och tar oss hukande i regnet till ett närbeläget kafé där det går att sitta och prata.

En utställning på Dunkers kulturhus i Helsingborg med Sara Granérs bilder ska snart öppna och hon är sysselsatt med det sista i förberedelsearbetet .

– I vanliga fall är allt jag gör så fokuserat på att det ska bli trycksaker, det här är någonting helt annat, det är roligt, säger hon.
Hon lovar mig en fotosession i ateljén senare, där jag kan få se ett par av de pannåer som ska ställas ut tillsammans de vanliga serieteckningarna i Helsingborg.

Jag frågar hur hon tycker att jordmånen för samhällskommenterande bildskapande är i Sverige i dag. Hon säger att hon uppfattar den som ganska bra, att det finns något i det visuella som folk har lätt att ta till sig.

– När jag var liten och fick Kamratposten så läste jag ju alltid det lättaste först, serien och så. Jag tror folk har det där i sig. Folk tänker ”det här är lite skojigt, lite lätt”. Det kan förstås tolkas som att folk inte tar det på så stort allvar, men det tror jag ändå att väldigt många gör.

– Seriebilderna är på många sätt ett skitbra pedagogiskt verktyg. Jag hade en kompis som var deppig och inte pallade läsa så mycket böcker. Hon lånade seriealbum och läste dem om kvällarna. Om en bild kan man inte tänka ”jag vill inte titta på den här bilden nu”. Det är mer direkt på något sätt.

– Men sedan finns ju allt sådant där som Marx för nybörjare i serieform, och sådana böcker har jag väldigt svårt att ta till mig. Jag har mycket lättare att läsa en annan typ av introduktion, i mer traditionell form. Bara för att man lägger in en rolig gubbe blir inte allting jättemycket enklare, om man ändå skriver på ett skitkonstigt sätt hjälper ju inte det.

Vad brukar komma först i ditt bildskapande, det estetiska eller det innehållsliga?

– För mig är det väldigt mycket det innehållsliga, jag brukar till och med skriva manus innan, i alla fall om det är längre grejer. Jag kan få upp en känsla för bilden, men det är ändå text och innehåll som kommer först. Sedan har jag jobbat rätt mycket med illustrationer, men då gäller ju ändå att först läsa texten, tänka på den, researcha lite mer.

– Jag brukar läsa på ganska aktivt om olika grejer, läsa nyheter, lyssna på radio, nosa upp saker som ligger i luften. Sedan kan jag fundera på om det finns en annan vinkel på saker, hur man kan lyfta upp ett visst problem.

Men mycket av det du gör känns inte så direkt nyhetspunchlineinriktat.

– Jag har ändå ofta tyckt att jag löpt risken att det ska bli för kort livslängd på mina saker, till exempel om jag senare skulle vilja använda det i en bok eller så. Men sedan är ju grejen att många nyheter hela tiden är samma, till exempel om det är en kritik mot ett lagförslag från Moderaterna så kan det vara ganska aktuellt tio år senare också, förslaget är ungefär det samma, kritiken ser likadan ut, det är samma problem som loopas hela tiden. Där kan det, tyvärr, finnas en viss tidlöshet, det hade varit roligt med mer variation.

Din teckningsstil känns ganska egenartad och stiliserad, det är inte så att man tvekar om att det är du som gjort bilderna. Har den stilen någon särskild tillkomsthistoria?

– Den har nog vuxit fram ganska mycket gradvis. De här djuren som jag tecknar tror jag att jag hittade i ett anteckningsblock som jag använt till något helt annat, om jag nu varit på föreläsning eller pratat i telefon eller så. Sedan började jag använda dem i någon serie, och utvecklade dem. Jag ritade för Dagens Nyheter och då var rutan som jag hade till mitt förfogande väldigt liten, så då var jag tvungen att trycka ihop figurerna. Från början var de mycket längre och mer gängliga i sin anatomi.

– Men annars, en klassisk nalle, en figur som ser ut lite som Musse Pigg, det är mycket schablonsymboler som jag använder. Mycket har jag inte tänkt på själv, men någon sade till mig att jag hade mycket samma färger som serietecknaren Ulf Lundkvist, och det tänker jag att jag nog har. En annan tyckte det var likt Nina Hemmingssons teckningar.

– Jag tänker att man nog inte kan vara så himla egen ändå. Det finns så himla mycket tankar inom musik och överallt att man inte ska härma andra, det är så mycket ”hitta din egen stil”, man förväntas nästan gå omkring och vara nervös för att råka vara lik någon annan, och det kan jag tycka är konstigt. Man måste ju plocka element från andra saker som man sett hela tiden. Innehållsmässigt är man ju i samma läge, man kan ju inte säga ”jaha, du har tänkt på det här med rasismen, det fick du inte göra för det har jag redan tänkt på”. Det inte konstigt att man har liknande politisk agenda som någon annan, och man kan ju tycka att det är bra att många lyfter samma teman.

– Det finns många föreställningar om konstnärlighet, att man måste vara jättebra och rita jättefint. Det var ju ganska laddat i skolan vilka som var bra på att teckna, folk slutade rita i mellanstadiet och ville sedan aldrig göra det igen. Och allt detta runt att man ”måste ha talang” – det är ju inte så att man säger på en körskola att ”vissa av er kommer aldrig att klara detta, ni har inget kör-öra, det kommer aldrig gå”. Visst, det är kanske jobbigare för vissa att lära sig en viss sak, och då får man göra det lite fler gånger.

Sara Granér vill slå ett slag för en ”ja ja, det här får gå”-mentalitet, att det får bli lite dåligt ibland, eller likt någon annans material.

– Det går ju inte att muta in ett område och säga ”du får aldrig rita en nos”, ”du får aldrig använda bokmärken i din estetik”. Det måste vara mer av ”ta vad du vill ha”.

Finns det ett inbyggt uppror mot de här autenticitetsföreställningarna i att du leker med ett redan etablerat symbolspråk?

– Jag har inte riktigt tänkt på det så, men så kanske det kan vara. Jag tänker att jag innehållsligt håller på med rätt enkla symbol­teman, och då kan jag använda jätte­klyschiga grejer som att om det är med en byråkrat eller en rik person kan jag rita monokel, eller att de alltid får kostym eller dokumentportfölj. Som det var i serien Bamse, om någon hade slagit sig hade den ett bandage runt huvudet på ett sätt som man aldrig skulle se i verkligheten. Sådana grejer som man måste se tydligt. Och det är ju hela grejen med symboler, att alla andra måste känna till dem för att kunna fatta dem, då kan man ju inte hitta på dem själv.

Vad är dina politiska drivkrafter, vad tänder dina samhällskommentarer?

– Jag tycker att min bästa inspirationskälla är när jag blir lite irriterad på någonting, ”fan vad det här är störigt”. Till exempel när man i samhället alltid vill beskriva problem på ett visst sätt, då kan man störa sig på att de aldrig beskrivs på ett annat sätt, att det finns en sådan skevhet. I nyhetssammanhang eller när man hör Anders Borg på Ekots lördagsintervju. Ofta när jag får den känslan blir det faktiskt så att jag tänker ”fan vad bra då, nu kanske jag kan”.

– Men jag kan också tänka mycket på sådant som människor ofta brukar säga, eller någon attityd som är väldigt vanlig, olika uttryck som man hör på bussen. Just nu är jag intresserad av nyliberalism och hur ett sådant tänkande ger utslag i samhället på olika sätt. Att man ska ha ett väldigt individualistiskt perspektiv, bygga sitt eget varumärke, vara fokuserad på privata lösningar. Vi har en bokcirkel nu där vi håller på och läser Ayn Rand, ha ha. Tre böcker, ett riktigt sådant där Harlequin-upplägg.

– Annars är jag generellt intresserad av makt på olika sätt, och sociala regelsystem. Till exempel pratade jag och en kompis om det här med nyärlighet, hur det blir en dygd att vara ärlig. Då har du utifrån din individuella position sagt vad du tycker, men du skiter också i vad alla andra tycker, hur åsikten landar, var den hamnar. Idol– och Big Brother-moralen, ”ni kanske blir sura på mig nu men jag är faktiskt bara ärlig”. Då anses man ha lyckats trumfa över all den andra kritiken: ”Jag kanske är jävligt taskig nu men jag är i alla fall mig själv.” Då är det inte värt att sträva efter någonting annat och inte lyckas med det, det är bättre att bara lägga sig från början och vara ett egoistiskt svin. 

– Det här är ju också en variant av att just störa sig, på hur folk håller på.

Jag frågar Sara Granér hur hon tänker om den seriemiljö som vuxit fram i Sverige de senaste åren. Jag slänger fram att jag själv slagits av boomen av radikala, politiskt kommenterande serier och att jag tycker mig se en skillnad i inriktning mot hur det var för tio år sedan. 

Men där får jag delvis mothugg av Sara Granér, som framhåller att det parallellt med det politiska vuxit fram en flora av episka och fantasyartade svenska serier, men att de kanske inte är synliga i riktigt samma medier.

Hur kommer det sig att Malmö blivit ett sådant serieskaparcentrum?

– Jag tror att det har jättemycket att göra med Serieskolan vid Kvarnby folkhögskola, att folk kan gå där, få tid för sina intressen och träffa en massa andra människor som också har tagit sig den tiden, att det blir en bra grogrund. Det finns en mängd samarbets­projekt som antingen startat där eller utvecklats mycket där. Folk som flyttat hit från andra orter kanske får ett sammanhang i ett seriecommunity och sedan kanske de stannar kvar. Sara Hansson och Nanna Johansson är sådana, de som sitter i min ateljé är nästan allihop sådana. Och går man två eller tre år på skolan är chansen ganska stor att man stannar i Malmö.

– Att lära sig hantverket är en sak, men jag tror att det är viktigt att träffa folk och att få tid och plats, att under en period ha en struktur, att man går dit, att man inte bara gör saker för att det är så jävla kul efter att man kommit hem från jobbet. Det blir ändå något slags ”tagande på allvar”. Jag tänker att det finns ganska mycket fördelar med serier i sådana här lägen, jämfört med till exempel film, där man kanske måste ha en kamera, kunna klippningsprogram, kunna lägga ned jättemycket mer tid. Med serier är det papper och penna, rita en liten bild, tekniken är mer lättillgänglig.

– Det är lite roligt, om jag hade varit säg filmare, då är det ju inte så att man hade blivit ihopklumpad, ”jaha, du har gjort en film, jag har hört att Lukas Moodysson också har gjort en film”, någon har gjort en romantisk komedi och någon är Maj Wechselmann. Det skulle ju aldrig bli så då att Malmö stad säger att ”vi har fixat ett litet ställe till er där ni kan vara och hålla på med er film”. Men när det gäller serier är det mycket så, och det finns poänger med det, tycker jag – jag träffar folk, jag går på samma fest som han som ritar Herman Hedning, det finns något skoj­igt med den här sammanblandningen.

– Sedan finns det andra saker som gör Malmö gynnsamt. Det sammanfaller väl med någon sorts gentrifieringsperiod som Malmö är inne i nu, där det uppstått rätt mycket aktivt konst- och kulturliv men där det samtidigt fortfarande inte är skitdyrt att ha en ateljé, fortfarande går att ha en lägenhet, är lite billigare att leva.

Sara Granér säger att hon ser det som en av seriemediets styrkor att uttrycket är så lätt att länka samman med olika typ­er av aktivism och do-it-yourself-kultur. Och hon har själv förgreningar i flera aktivistsammanhang. När intervjun äger rum har hon en tid varit sysselsatt med förarbete inför feministfestivalen i Malmö. Innan har det bland annat varit motaktiviteter mot regeringens politik och mot Sverigedemokraterna.

– Vi har hållit på jättemycket med en grej som vi kallar Aktivitetsförmedlingen, som vi från början kallade för Allitteration mot Alliansen – vi hade en aktion som hette Fredagsmys mot Fredrik Reinfeldt, en som hette Jympa mot Jimmy, en Utflykt mot utförsäkringar, alla var någon typ av blandning mellan konstperformance och politisk aktion. Som när vi hade fredagsmyset; vi bänkade upp vid järnvägsstationen, folk hade med sig soffkuddar hemifrån, vi hade en kartong som fick vara tv och en utskriven bild från På spåret, folk hade mysbyxor och panda­tofflor, och delade ut popcorn på stationen. Vi hade även ett flygblad som var ganska humoristiskt men ändå med fokus på ”det här är jobbigt med den borgerliga regeringen”. Alla är ju vana vid att en politisk manifestation är att man delar ut flygblad, demonstrerar. Man kan ju liksom inte säga att ”ni får inte sitta här inne på stationen och äta popcorn”. Det är ingen som kommer och ifrågasätter att man håller på med det, det är så apart.

Har du några förebilder konstnärligt eller idémässigt?

– Jag tycker att jag blivit väldigt inspirerad och uppmuntrad av många samtida serietecknare, som Nina Hemmingsson och Liv Strömquist och de andra i Dotterbolaget (se faktaruta), jag har mest läst andra svenskar. Med vissa kan jag känna ”å, nu blir jag sugen på att rita”. Så är det till exempel med Joakim Pirinen, om jag känner ”jag har inte riktigt lust just nu” så får jag ofta det om jag sitter och kollar lite på hans grejer. Även om han kanske har en annan konstnärlig nivå, ha ha!

– Sedan har jag nog varit sådan att jag inte riktigt har haft koll på vilka mina konstnärliga förebilder varit, och inte riktigt vet vad jag fått vissa typer av inspiration ifrån. Folk har sagt ”aha, du har varit i Mexiko, det kan man se”, och jag har tänkt ”aha, det kanske man kan”. Därefter har jag kollat på gamla aztek­bilder och har i efterhand aktivt tagit in. Samma sak när någon sade ”jag tänker lite på Jean-Michel Basquiat när jag ser dina grejer”, och jag visste inte ens vem det var, så jag sökte på nätet och ”aha, det är han!”. Jag tycker väldigt mycket om David Shrigley, en konstnär som gör serieaktiga, väldigt störiga, bilder.

– Men egentligen har inget uttryck känts självklart för mig, på det sättet har jag varit väldigt osäker, och då har jag gått åt olika håll och nosat. Det är bra, för jag kan också bli ganska trött, ”vad fan jag kan ju inte bara hålla på och rita de här djuren”, samma djur varje gång, ”nu ska det röda djuret säga något till det här gula djuret, jag orkar inte”. Men sedan kan man tänka annorlunda, det finns ju skitmånga människor som bara gör samma sak hela tiden, en del bygger ju hela sitt konstnärskap på att de målar en boll och en vacker kvinna, typ. Och samtidigt kanske man inte orkar vara så. Ibland känns det som att jag blivit uttråkad själv, och det kan ju vara ett problem. Då har jag försökt nosa, söka mig utanför det direkta seriemediet. Så jag har börjat göra lite film och till och med hållit på med textil och så. På det sättet har det varit skönt för mig att inte ha känslan av att ”det här är mitt självklara serieuttryck”.

– Men jag hoppas ändå att det ska komma ett album från mig nästa år igen.