”Vi närmar oss den internationella kvinnodagen medan kvinnor och barn mördas på löpande band. Och de som inte mördas förvägras allt som behövs för att leva, att överhuvudtaget överleva”, skriver Frida Sandström och menar att det koloniala våld som den palestinska befolkningen utsätts för även måste förstås i ett sexualpolitiskt ljus.
I morgon, den åttonde mars, infaller den internationella kvinnodagen. En dag då internationell solidaritet och kamp mot sexuellt våld och för fritt liv, oavsett kön, manifesteras världen över. Samtidigt kommer åttonde mars i år att ses i ett annat ljus än vad det brukar. Sedan i höstas har rätten att leva, rätten till vård, mödravård och barnomsorg satts ur spel i internationell juridik.
Den anonyma gruppen Palestinian Feminist Collective skriver att sexuella övergrepp är centrala verktyg i ett reproduktivt folkmord. Det vill säga, i en krigföring mot en etnisk grupp som utöver de tusentals mördade också omöjliggör livet och framtiden för de som ännu är vid liv. Det är helt enkelt fråga om en långsiktig utrotning av en folkgrupp och all dess historia.
IDF:s angrepp – en fortsättning på den koloniala traditionen
Vad vi ser i dag är en omedelbar utveckling av bosättarkolonialismens mycket gamla logik, i ljuset av vilken Palestinian Feminist Collective beskriver det reproduktiva folkmordet. Trots den historielöshet som vi möter i svensk media och politik finns det alltså en lång historia bakom den ofattliga tortyr som återkommande dokumenteras med vittnesmål från tidigare fängslade palestinier som just lämnat ett israeliskt fängelse. Fängelser i vilka de enbart lyder under militär lag och inte betraktas som juridiska subjekt bortom krigets logiker. Det går inte att vara annat än en fiende.
IDF:s våldsamma angrepp mot befolkningen i Gaza och på Västbanken är med andra ord del av en kolonial tradition som västvärlden både satt i verket och nu vidhåller med både pengar och politik.
Den amerikanska litteraturprofessorn Hortense Spillers skrev för snart 20 år sedan en text om den transatlantiska slavhandelns sexualpolitiska konsekvenser. När en rasifierad människa låses in eller rent av stjäls som vara (i formen av slaveri), blir personens kropp till en spelplan för ”kulturella och politiska manövrer,” som vore hon bortom kön och sexualitet, skriver Spillers.
Och, inte minst, bortom alla de behov och nödvändigheter som det innebär att ha en viss kropp, med en särskild erfarenhet och könsidentitet. Trots att Spillers text berör en mycket specifik historisk kontext, påminner den oss om hur vi måste förstå det koloniala våld som den palestinska befolkningen utsätts för i ett sexualpolitiskt ljus. Barn blir till män, gravida blir till siffror och spädbarn blir i stort sett ofödda.
Medan den israeliska militären lyfter prideflaggan i samband med bombningen av ett palestinskt kvarter reser sig internationella queera röster mot den liberala feminismens tystnad om folkmordet. Gränsen för hur mycket grymhet det går att utföra i den feministiska demokratin Israels namn tycks vara bottenlös.
Jewish Voice for Peace: ”This is what genocide looks like”
Tidig morgon den 29 februari utfördes en brödmassaker i norra Gaza. Hundratals personer som sprang mot en akut behövd hjälpkonvoj med mjöl besköts av israelisk militär. Svältande palestinier i väntan på mjöl till bröd mördades. Det palestinska hälsoministeriet rapporterade samma kväll att 120 av de beskjutna dog, medan 760 sårades, skriver Al Jazeera.
Mjölet, som skulle kunna rädda några av dem från galopperande svält, blandades med blod. Det är inte första gången som vi ser bilder på människor som lämnat sin familj för att hämta mat, och som inte kommit hem igen. Men det är första gången som konsekvensen är så storskalig att den når svenska och internationella medier som tidigare varit tysta.
Strax efter massakern skrev den gruppen Jewish Voice for Peace de fem orden ”This is what genocide looks like.”
Låt åttonde mars bli en dag att förstå det, fem månader för sent.
Förstörelse av infrastruktur och vårdinrättningar
Det brittiska Forskningskollektivet Forensic Architecture, baserat vid Goldsmith University i London, har i åratal använt konstnärliga och kriminaltekniska metoder för att analysera brottsscener i våld mot minoritetsgrupper, inte minst mot palestinier. Deras alster har både använts i internationell rätt och visats på stora konstinstitutioner som tyska Documenta och Moderna Museet.
Nu dedikerar Forensic Architecture till synes alla sina krafter till Palestina och konstaterar bland annat att ”effekten av detta systematiska och utbredda mönster av förstörelse av medicinsk infrastruktur och tvångsförflyttning av befolkningen har lett till att 28 sjukhus i Gaza inte längre fungerar”. Siffran inkluderar samtliga av de sjukhus som tidigare fanns i norra Gaza, där brödmassakern inträffade.
Forensic Architecture har tidigare tagit fram bevis mot IDF som år efter år nekar mot att ha utfört övergrepp mot civilbefolkningen i Gaza och på Västbanken. Huruvida konsten kan förgripa juridiken i ett raserat internationellt rättssystem får framtiden utvisa, men det inger hopp då konstutställningen ersätts med realpolitik.
Värre är det då realpolitiken blir till ett samlingsobjekt i ett kommersiellt galleri, vars ekonomi inte sällan baseras på investeringar i just vapenindustrin (som i den så kallade ”tårgasbiennalen” på Whitneymuseet 2018). Konstmarknaden och vapenhandeln är två riktigt gamla bundsförvanter.
Tvångsförflyttning till staden Rafah
Två tredjedelar av Gazas två miljoner invånare är nu på flykt i det fängelse som Gazararemsan har förvandlats till. Detta område är ungefär lika stort som Gotland och cirka en och en halv miljon av befolkningen har bokstavligen tvångsförflyttats till den lilla staden Rafah i söder.
Allt medan bomberna fortsätter falla flyger barn drakar och leker att de är själva är drönare i ökensanden (som vi ser i videor cirkulerade av den palestinska journalisten Bisan Owda med flera). Sedan bryter de ihop av rädsla när de hör ljudet av en motor som de tror är ett flygplan.
Samma barn, för vilka krigets estetik och praktik koloniserar både deras lekar och drömmar, liknar Netanyahu och de flesta västliga stater och medier med Hamas. Spillers påminner oss om varför. Under folkmordet finns inga barn, inga kvinnor, inga människor. Och som Sydafrika tydliggjorde i sin anmälan av Israel till den internationella domstolen i Haag i december, har avhumaniseringen av palestinier varit explicit hos Netanyahus regering redan från början.
Om situationen i Rafah är fruktansvärd är det möjligtvis ännu värre i norra Gaza, där brödmassakern inträffade. Där pågår nu en pågår nu en akut svältkris, där barn i veckor demonstrerat för mat med skyltar och tomma tallrikar i händerna. De senaste dagarna har bilderna på världens kanske viktigaste demonstration avtagit. Al Jazeera skriver den 5 mars att femton barn har dött av törst och hunger på drygt en vecka. Antalet ökar för varje dag och hastigheten betraktas som rekord i den moderna svältens historia. Därtill är det den kanske mest väldokumenterade.
Siffran visar på hur den israeliska militära operationen har utvecklats sedan blockaden av Gaza infördes 2007. Med förespeglingen att hindra vapen från att smugglas in i regionen har blockaden begränsat importen av förnödenheter i snart två decennier. Vad vi ser nu är accelerationen av detta, vilket i sin tur måste förstås i ljuset av dryga hundra års kolonisering och sjuttio år av återkommande tvångsförflyttningar, tortyr och mord.
Vi närmar oss den internationella kvinnodagen medan kvinnor och barn mördas på löpande band. Och de som inte mördas förvägras allt som behövs för att leva, att överhuvudtaget överleva.
Art Not Genocide
Just nu cirkulerar en namnunderskriftskampanj mot Israels medverkan i den internationella konstutställningen Venedigbiennalen som öppnar i april. Israels planerade konstnärliga bidrag tar sin utgångspunkt i kvinnlig fruktbarhet. Det är den israeliska konstnären Ruth Patir som med filmprojektet Motherland planerar att transformera den israeliska paviljongen till en så kallad ”fertilitetspaviljong”.
I uppropet mot detta cyniska bidrag till samtidskonsten skriver den anonyma konstnärsgruppen Art Not Genocide (ANG) att Israels kulturpolitiska feministiska gest står i skarp kontrast till IDF:s närmast industriella barnmord, och den infrastruktur för barn- och mödravård som jämnats med marken. Konsekvens är, skriver ANG, att palestinska kvinnor tvingas att göra kejsarsnitt utan bedövning, och oftast föder mitt på gatan. Dödligheten är, för mödrar såväl som för spädbarn, enormt hög.
Det reproduktiva folkmordets faktorer
Med reproduktion menas ofta fortplantning, såsom de sätt på vilka ett barn kommer till världen, vilket i minst sagt är i kris i Gaza. Men reproduktion kan även förstås i bemärkelse av alla möjliga aktiviteter som håller redan födda personer vid liv: mat, husrum, god hälsa, och så vidare. Faktorer som för övrigt sällan kan separeras och som tillkomsten av ett nytt litet väsen sällan klarar sig utan.
Listan över de saker som orsakar det reproduktiva folkmordet som nu fortskrider i Gaza är lång. Palestinian Feminist Collective nämner både massmord av barn och deras föräldrar, livsfarliga födslar och ödeläggelse av bostäder och sjukvårdsfaciliteter.
Vidare skriver de att de som överlever bomberna förgiftas av den kemiska krigsföringen. Det kommer att dröja länge innan det kan odlas något på denna mark igen. Med andra ord: de som inte mördas förhindras att leva.
Feministisk kamp då och nu
Reproduktiv kamp har länge stått feminismen nära, sedan nittonhundratalets feminister vägrade köksbänken och gick ut på gatorna för lika arbetsförhållanden. Redan under första världskriget strejkade franska kvinnor mot att föda fler militärer till en skadeskjuten nationalstat och i Italien kämpade sjuttiotalets kvinnor för ett autonomt och självdrivet abortsystem, bortom den postfascistiska statens reglering och kontroll av deras kroppar.
I dagens nyfascism får den gamla kampen minst sagt nytt liv.
Redan under pandemin fick frågor om reproduktion och omsorg ett nytt uppsving, då tillgången till vård och förnödenheter begränsades när lock down bromsade den globala cirkulationen av varor.
Minns ni det stora fartyget som fastnade i Suez? Jag och mina vänner talade om alternativa produktionskedjor och autonoma former för omsorg, utanför ett alltmer privatiserat vårdsystem. En vän i Tyskland berättade hur tillgången till hormoner för den transperson som inte beaktades av sjukvården tog stopp efter den ryska invasionen av Ukraina. Det är nämligen inte bara vete som exporteras därifrån.
Kvinna, liv, frihet!
Bara förra året gick vi på gatorna med orden ”kvinna, liv, frihet!”, med stöd till den iranska kurdiska feministiska kampen, och kampen fortsätter. Samma rätt till liv och frihet behövs i Gaza, nu mer än någonsin. Den lokala solidaritet som världen påvisade i självorganiserade kretsar under pandemin och mot de alltmer reaktionära, anti-woke och klimatvidriga vändningar som vi såg i internationell politik därefter, ser vi nu i en global rörelse för Palestinas frigörelse. Och det är minst sagt en feministisk fråga.
I månadsvis har miljontals människor världen över samlats på gator och torg för ett omedelbart eldupphör och för ett stopp på ockupation och apartheid. I stad efter stad växer queera block som alternativ till partipolitiska flaggor i demonstrationstågen.
Det livesända folkmordet kommuniceras via lokalbefolkningens mobiltelefoner, uppkopplade kommunikationsblockaden till trots, och med hjälp av de e-sim som individer i omvärlden crowdsorcar.
Utan dem hade IDF kommit undan med de motstridiga förklaringar som de radade upp för att skylla ifrån sig efter brödmassakern förra veckan. Nu är Netanyahus vapenmakts lögner virala. Kommunikationen inifrån Gaza består alltså, den journalistiska krisen till trots, men att stå emot den materiella blockaden är svårare. Den är nämligen mycket äldre. Hur mycket vi än vill det kan vi inte skicka mat eller sjukvårdsmaterial till Gaza. Och som Läkare utan gränser återkommande rapporterar är det flera av den
internationellt inresande sjukvårdspersonal som aldrig återvänder.
Den rätt till vård och omsorg, ”reproduktiv rätt,” som Palestinian Feminist Collective kallar det, avgörs enbart av de krav vi ställer för att upphäva blockaden. För, som ni hör framstår det inte som självklart att alla nödvändiga hjälpkonvojer släpps in efter ett eldupphör heller. Situationen är absurd och folkmordet måste ta slut. Och så även ockupationen och apartheidsystemet.
Motstånd mot de stater som möjliggör katastrofen
I ljuset av förra veckans brödmassaker måste vi därför reproducera vårt motstånd mot de stater som möjliggör katastrofen så gott vi kan. Och för att göra det behöver vi inte leta länge. Det är Sverige, Danmark, ja, alla Nato-makter. Från Melodifestivalen till de flesta arbetsplatser.
Det gäller inte bara att samlas på gator och torg varje helg, utan även om att omfördela de ekonomiska och sociala förhållanden som avgör våra respektive möjligheter att vara politiskt aktiv på eller utanför jobbet. Det handlar om att psykiskt och materiellt stötta varandra i det arbete som det innebär att höja sin röst, dela erfarenheter och på alla vis motverka historiens gång.
I den kamp som det är att som exilpalestinier eller judisk diaspora erfara folkmordet genom generationer av förtryck. Om vi transformerar våra liv så att vi orkar fortsätta, står vi också sida vid sida med de som inte kan göra annat än att försöka överleva.
I solidaritet.
