“De storskaliga förändringar som är nödvändiga för en grön omställning måste förankras hos de berörda och åtföljas av satsningar på välfärd, möjlighet till omskolning och utökad anställningstrygghet.” Det skriver Shabane Barot i Arbetaren.
Det stinker allt värre om regeringens politik. I förra veckan kom beskedet att Vetenskapsrådets finansiering av utvecklingsforskningen helt dras in, ett beslut fattat av Tobias Billström på oklara grunder dagen innan midsommar (DN 28/6).
Det forskningsområde som drabbas är inriktat på fattigdomsbekämpning, folkhälsa, klimat och hållbar utveckling i det globala syd. Man kan föreställa sig Sverigedemokraternas förtjusning. Beslutet har mötts av massiv kritik från den svenska forskarvärlden men regeringen har inte lyckats producera någon seriös motivering annat än Johan Forsells tramsiga uttalande om att pengarna behövs bättre i Ukraina än på svenska universitet.
OECD kritiserar Sveriges klimatpolitik
Det är förstås ingen slump att beslutet drar undan mattan för forskning om hållbarhet och klimatförändringar i jordens mest utsatta regioner, det rimmar väl med regeringens fullständigt likgiltiga hållning på klimatområdet. ”Går det så går det” som Svantesson sa. Denna hållning uppmärksammas nu även internationellt.
OCED släppte tidigare i juni en kritisk rapport om den svenska klimatpolitiken och klimatministrarna i bland annat Tyskland, Frankrike och Spanien skrev för några veckor sedan ett gemensamt brev till sin i Sverige helt osynliga kollega Romina Pourmokthari där de uttryckte sin oro. Samtidigt, i en annan del av EU, pågår en politisk konflikt som illustrerar svårigheterna att åstadkomma en omställning inom dagens politiska ramverk.
Trots en yta i storleksordning Småland är Nederländerna världens näst störta livsmedelsexportör. Den som åker tåg genom landet kan skymta plymer av sallad och tomatplantor på rad i de jättelika växthus som kantar järnvägen. Landets kött- och mejeriproduktion spelar en central roll i globala distributionskedjor och här slaktas ett ofattbart antal – 15 miljoner – grisar varje år. Det storskaliga jordbruket och djurhållningen resulterar i stora utsläpp av kväve, koldioxid och andra växthusgaser.
Förslag om expropriering utlöste massiva protester
I en lång rättsprocess som avgjordes i landets högsta domstol år 2019 stämdes den nederländska staten av miljöorganisationen Urgenda i ett mål som prövade statens skyldigheter på klimatområdet. Högsta domstolen gick på Urgendas linje när den med hänvisning till Europakonventionens artiklar om rätten till liv slog fast att det åligger den nederländska staten att minska utsläppen med minst 25 procent fram tills 2020 (jämfört med 1990 års nivåer).
Genom aktioner, traktorblockader och ockupationer av gator och torg har BBB lyckas mobilisera långt utanför den berörda gruppen bönder och nått stora skikt av samhället.
Regeringen föreslog då en radikal åtgärd: en halvering av antalet boskap i landet genom statlig expropriering. Förslaget utlöste massiva protester och rörelsen BoerBurgerBewering (BBB) växte fram, en process som beskrivs av den holländske kulturgeografen Ewald Engelen i den läsvärda artikeln Farmer’s Revolt (New Left Review, 6/4).
Genom aktioner, traktorblockader och ockupationer av gator och torg har BBB lyckas mobilisera långt utanför den berörda gruppen bönder och nått stora skikt av samhället. Partiet finansieras av livsmedelsindustrin och leds av en journalist med kopplingar till köttlobbyn (tidigare PR-ansvarig för de holländska grisböndernas förening). Under vårens provins- och senatsval blev BBB största parti i landets samtliga tolv provinser och i senaten där man har sexton platser (vänstern och de gröna har tillsammans fjorton platser).
Förtroendekris skakar flera länder
Förklaringen till framgångarna är enligt Engelen de senaste decenniernas ekonomiska politik, implementerad av premiärminister Mark Rutte som suttit vid makten sedan 2010. Omfattande privatiseringar av viktiga samhällsfunktioner, prekarisering av arbetsmarknaden och en politik inriktad på att attrahera kapital och ”vinnare” till landets urbana centra på bekostnad av landsbygdens ”losers” har gett upphov till ett uttalat missnöje. I ett sådant politiskt klimat blir regeringens förslag om expropriering av boskap en symbol för teknokrati och arrogans.
Det holländska exemplet är en intressant illustration av den förtroendekris som skakar flera europeiska länder där decennier av åtstramning urholkat medborgarnas tilltro till politiken. De storskaliga förändringar som är nödvändiga för en grön omställning måste förankras hos de berörda och åtföljas av satsningar på välfärd, möjlighet till omskolning och utökad anställningstrygghet. Annars riskerar vi en situation där partier som Sverigedemokraterna och BBB får fortsätta att diktera en klimatpolitik som för oss över avgrundens brant.
