Azamat Akhrorov från Uzbekistan arbetade på Svenska Bostäders bygge i Stockholm genom underentreprenören Nordiska Golv. Bolaget är i dagsläget, enligt facket, skyldig honom lön för hundratals timmar. Foto: Julia Lindblom

Ingen bättring på Nordiska Golv

Allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder, LO-ägda Riksbyggen och stora byggjättar som Wästbygg. Det är bara några av de företag som anlitat skandalbolaget Nordiska Golv de senaste två åren. Trots medial uppmärksamhet, domar i Arbetsdomstolen och tingsrätten har exploateringen fortgått på svenska byggen. Nu kan Arbetaren avslöja företagen som har fortsatt anlita Nordiska Golv.

Det är en tryckande varm sommardag i juni 2020. Sardor arbetar med en borrmaskin på en av byggjätten Wästbyggs arbetsplatser i Helsingborg. Han är anställd genom Nordiska Golv – bolaget som varit i blåsväder i media de senaste åren på grund av allvarliga missförhållanden.  

Plötsligt slinter Sardor med handen och skär upp ett stort sår i benet. Han är i behov av akut läkarhjälp, men när han ringer till sin chef Christian Erdal blir han uppmanad att avstå från att uppsöka vård. Det berättar Sardor när Arbetaren intervjuar honom om tiden på Nordiska golv.

– Han sade att det inte var någon bra idé att ringa ambulansen. Då skulle myndigheterna börja fråga om våra pass, och han sade att även andra på arbetsplatsen skulle råka illa ut. Så vi ringde aldrig någon ambulans. 

Allting började när Sardor, som egentligen heter något annat, befann sig i Lettland och fick ett tips om ett jobb.

– Jag studerade vid den tidpunkten, men min familj fick ekonomiska problem, och när jag fick möjligheten att arbeta i Sverige kunde jag inte tacka nej. Jag blev utlovad 25 000 kronor i lön. Ägaren Christian köpte en biljett till mig och sade till mig att han skulle ordna boende i Sverige.

Men lönen visade sig vara ett tomt löfte. När Sardor anlände till Sverige fick han i stället bo i en trång trerummare i Malmö, tillsammans med ett tjugotal andra byggarbetare från andra länder. I stället för 25 000 kronor i lön, fick han 10 000 kronor svart i handen.

– Det var väldigt svårt för oss som arbetade på Nordiska Golv. Vi arbetade långa dagar, ibland från sju på morgonen till tio på kvällen. Vi fick ledigt en dag i månaden. Ofta hann vi varken äta lunch eller middag, och tvingades sova över på arbetsplatsen. Våra levnadsomständigheter var svåra. Vi var 21 personer på bygget, men endast ett fåtal hade arbetstillstånd och vit lön. Christian sa till oss att be kollegor med vita kontrakt att ta ut pengar från bankomaten och ge oss i handen.

Sardor arbetar utan skyddsutrustning på Wästbyggs bygge av bostäder i Helsingborg. Foto: Privat
Sardor arbetar utan skyddsutrustning på Wästbyggs bygge av bostäder i Helsingborg. Foto: Privat

Bilder Arbetaren tagit del av visar hur Sardor bilar kakel bland bråte och damm på bygget i Helsingborg utan andningsskydd. Ofta tvingades han arbeta 12 timmar om dagen och även helger. Vissa månader fick han endast pengar till mat. Så småningom flyttade Sardor till en lägenhet i Helsingborg, där han bodde tillsammans med ett tiotal byggarbetare från Uzbekistan och Nicaragua. En lägenhet som blev allt mer klaustrofobisk.

När Sardor fick borrskadan i benet plåstrade han om den själv med ett första hjälpen-kit. Han fick den första tiden byta bandage tre gånger om dagen, då såret inte ville läka.

– Det blev en väldigt svår period för mig. Jag kunde inte röra benet för det gjorde så ont. På kvällarna blev smärtan värre och jag kunde inte sova på nätterna. I dag är benet ärrat och ser deformerat ut. Jag kan inte ha shorts längre på sommaren för att alla tittar på mig. Och när det blir kallt gör skadan fortfarande ont. 

När Arbetaren ber om att få en telefonintervju med ansvariga på Wästbygg vill de ha frågorna skriftligt. Arbetaren skickar då ett flertal frågor, som även berör arbetsplatsolyckan med borren på bygget i Helsingborg. 

Jenny Jakobsson, kommunikatör på Wästbygg, svarar med en kort kommentar:

“Vi lägger stor vikt vid att följa våra upphandlingsrutiner. Samtliga underentreprenörer vi kontrakterar ska underteckna avtalet UE2021 (tidigare UE2015), där de intygar att de sköter sina åtaganden gentemot de anställda, vilket Nordiska Golv i det aktuella fallet bröt mot. När detta uppdagades avslutades samarbetet med dem och de har inte anlitats av Wästbygg sedan dess.”

Sardors arbetsskada. Foto: Privat
Sardors arbetsskada. Foto: Privat

Arbetaren, Dagens ETC och Byggnadsarbetaren är alla tidningar som de senaste åren skrivit om missförhållandena på byggföretaget Nordiska Golv – som pågått i över tio år. Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet var först med att rapportera om företagets arbetsvillkor redan 2012, i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Vittnesmålen från de anställda som talat ut i media, har handlat om arbetspass på sju dagar i veckan, svarta eller helt uteblivna löner och övernattning på byggarbetsplatserna.

Nordiska Golvs vd Christian Erdals agerande har också fått rättsliga konsekvenser. Han har bland annat blivit dömd i tingsrätten för att ha gjort sig skyldig till brott mot utlänningslagen. Domen överklagades men prövningstillståndet avslogs i september 2021, och böter utfärdades på 103 500 kronor. Han har även åtalats i två andra fall av brott mot utlänningslagen. Arbetarens källor uppger dock att det fortfarande förekommer ett utbrett utnyttjande av papperslösa på Nordiska Golvs byggen. Arbetaren har också tidigare kunnat avslöja att bolaget har förfalskat ID06-kort, den legitimation som byggarbetare ska kunna uppvisa på sin arbetsplats.

Nordiska Golv var redan i blåsväder 2012 i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Både Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet skrev då om de usla arbetsvillkoren och utnyttjandet av papperslösa på bygget. Foto: Hasse Holmberg/TT
Nordiska Golv var redan i blåsväder 2012 i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Både Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet skrev då om de usla arbetsvillkoren och utnyttjandet av papperslösa på bygget. Foto: Hasse Holmberg/TT

Nordiska Golv har också stämts i Arbetsdomstolen av SAC Syndikalisterna. De startade förra hösten byggfacket “Solidariska byggare”, en facklig sektion som särskilt riktar sig till migrantarbetare i byggbranschen. Sedan det nya byggfacket startades har flera migrantarbetare som arbetat på Nordiska Golv vänt sig till dem. De två fall de för tillfället driver i Arbetsdomstolen, handlar om att bolaget inte betalat avtalsenliga löner. 

Reynaldo Herrera är en av dem. Han började arbetade på Nordiska Golv i januari 2018 och blev kvar ända till förra året. Facket menar att bolaget är skyldiga honom mer än 100 000 kronor i utebliven lön. Huvudförhandling i Arbetsdomstolen inleds i september 2022.

– Om jag vinner innebär det inte att bara jag får upprättelse, utan även andra byggnadsarbetare som blivit utnyttjade på samma sätt och som varit i min situation. Företaget har gjort så många illegala saker och sparkat arbetare på felaktiga grunder. Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger Reynaldo Herrera.

– Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger byggnadsarbetaren Reynaldo Herrera. Foto: Julia Lindblom
– Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger byggnadsarbetaren Reynaldo Herrera. Foto: Julia Lindblom

De senaste två åren har Solidariska byggare drivit sammanlagt 21 medlemmars krav på uteblivna löner gentemot företaget. 

– Jag blir imponerad av att det finns så många modiga arbetare som trots eländet på Nordiska Golv vågar räta på ryggarna och protestera. Det är viktigt för byggbranschen att den här typen av bolag uppmärksammas och att även papperslösa kräver sina rättigheter. Alla seriösa aktörer måste hjälpas åt för att stoppa arbetslivskriminaliteten, säger Emil Boss, facklig organisatör på Solidariska Byggare.

Nordiska Golvs hemsida pryds av Byggnads logga. Foto: Skärmdump
Nordiska Golvs hemsida pryds av Byggnads logga. Foto: Skärmdump

Nordiska Golvs hemsida är stilren och frontas av en lycklig barnfamilj, som vilar på ett nyslipat parkettgolv. I hörnet på hemsidan syns Byggnads röda logga, som garanterar att företaget tecknat kollektivavtal. 

Det är många etablerade byggjättar och företag som anlitat Nordiska Golv genom åren med hänvisning till just kollektivavtalet. Företaget har till och med renoverat självaste LO-borgen på Barnhusgatan i Stockholm våren 2016.

Men nu kan Arbetaren avslöja hur missförhållandena på Nordiska golv fortgått. Sedan Arbetarens granskning har skandalbolaget anlitats i flera städer runt om i landet. I Göteborg av ett av Sveriges äldsta byggföretag F O Peterson, (våren 2022) och byggjätten Betonmast. Men även inom allmännyttan i Stockholm – genom Svenska Bostäder.

En annan person som utsatts för de svåra villkoren på Nordiska Golv är Azamat Akhrorov. Han är från Uzbekistan och arbetade på Nordiska Golv i ett år och fyra månader. Ofta arbetade han på Campus Albano, Svenska Bostäders bygge av studentbostäder i Stockholm. Nordiska Golv är i dagsläget skyldig honom lön för hundratals timmar.

– Vi fick aldrig ut våra löner i tid. Christian Erdal sade alltid att lönen skulle komma den 27:e, men jag fick alltid ringa honom den 29:e och fråga varför kontot fortfarande var tomt. Ibland fick vi hota med att inte jobba, då kom lönen till sist in på kontot.

Azamat Akhrorov har fått stora ekonomiska problem efter att ha slitit på Nordiska Golv i över ett år. Foto: Julia Lindblom
Azamat Akhrorov har fått stora ekonomiska problem efter att ha slitit på Nordiska Golv i över ett år. Foto: Julia Lindblom

Azamat Akhrorov arbetade på flera byggarbetsplatser runt om i Sverige. Christian skickade med kort varsel iväg byggarbetarna mellan olika städer, från Stockholm till Malmö till Göteborg, som i ett ursinnigt pingpong-spel. 

Azamat Akhrorov fick hoppa in i bilen och åkte tillsammans med sina kollegor till olika platser i landet med kort varsel. Reseersättning fick arbetarna själva stå för. De fick inget traktamente.

– Vi kunde skickas från Stockholm till Malmö över en dag. Christian lovade boende, men när vi kom fram på kvällen efter att ha kört hela dagen, fanns där ingen lägenhet. Då fick vi ringa och tjata och till sist kanske han köpte oss ett rum på ett vandrarhem, eller så fick vi bo i en lägenhet under torftiga förhållanden. 

Christian Erdal har slutat svara Azamat Akhrorov på telefon och han kan inte heller nå honom på meddelandetjänsten Whatsapp. 

–  Nu har jag så många räkningar att betala, och familj och barn att försörja. Jag har fått kronofogden på mig på grund av hans beteende. Samtidigt har jag bara pratat med Erdal i verkligheten tre gånger. En gång mötte vi upp honom på kvällen utanför hans hem vid niotiden. Vi bad om att få våra löner, men han sade i stället åt oss att köra hela natten till Göteborg för att där påbörja nästa skift. 

Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder Foto: Peter Lydén
Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder Foto: Peter Lydén

Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder, svarar över mejl på Arbetarens frågor. Hon skriver att Svenska Bostäder inte har för avsikt att anlita Nordiska Golv igen. Redan förra sommaren slog Azamat Akhrorov fack SAC-Syndikalisterna larm och delade ut flygblad på bygget av Campus Albano. Ändå fick företaget vara kvar på bygget ända till våren 2022.

Varför fick Nordiska Golv vara kvar ända till i år?

“Enligt det bindande kontraktet som skrevs efter en upphandling enligt LOU, skulle deras arbeten varit färdigställda till årsskiftet 2021/22. I år har de enbart utfört justeringsarbeten på redan genomförda arbeten inför kommande slutbesiktning, detta ingår också i kontraktet. Nordiska Golv har inte arbetat på några nya delar i projektet där vi valt att gå vidare med en annan entreprenör”, skriver Ida Strutt i mejlet. 

Azamat och Sardor berättar båda hur Christian Erdal inte följer Byggnads kollektivavtal, utan ett alldeles eget hemmasnickrat lönesystem som är prestationsbaserat. Det visar också annan dokumentation som Arbetaren tagit del av. De anställda får noggrant redovisa för Erdal hur många kvadratmeter de kaklat eller spacklat. Erdal gör därefter godtyckliga avdrag beroende på hur han anser att arbetet genomförts. 

Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg Foto: FO Peterson
Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg Foto: FO Peterson

Trots de allvarliga missförhållanden som uppdagats i media, och att bolaget tydligt bryter mot avtalsmässiga regler, är det just med hänvisning till kollektivavtalet som bolag fortsätter anlita Nordiska golv. Bolaget finns med på Byggnads lista över schyssta villkor som går under namnet “avtalskollen”. Betonmast, som fortfarande anlitar Nordiska Golv, hänvisar till detta när de svarar på Arbetarens frågor. De skickar till och med en skärmdump från Byggnads hemsida till tidningen.

“Tre av våra projekt upprättade avtal med Stockholms Nordiska Golv och Bygg AB under hösten 2021. Ytterligare ett projekt skrev avtal innan årsskiftet 2021/2022. Vi kontrollerar alltid en underentreprenör hos Skatteverket innan vi anlitar dem. Kontrollerna vi gjorde visade en god ekonomi. Företaget dök även upp som godkänt när vi sökte på Byggnads hemsida (se bild här nedanför) I ljuset av de uppgifter som kommit fram behöver vi se över vad mer vi kan göra för att försäkra oss om att entreprenören vi funderar på att anlita är en seriös aktör”, skriver Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg i mejlet. 

Kommer Betonmast fortsätta att anlita Nordiska Golv?

“Vi har en pågående dialog med Nordiska Golv gällande vårt samarbete och de uppgifter som framkommit. Vi kommer att vidta de åtgärder som vi anser vara nödvändiga”, skriver Magnus Attemalm vidare i mejlet.

FO Peterson, Sveriges äldsta byggföretag, anlitade Nordiska Golv till flera byggprojekt, även efter det att missförhållanden uppdagades i media. När Arbetaren mejlar vd Jonas Steen, svarar han att byggjätten i maj avslutat samarbetet med Nordiska Golv avseende ett projekt som fortlöpt i en och halv månad. 

“Uteblivna ID06-kort var en av anledningarna till att vi avslutade samarbetet med dem”, skriver Jonas Steen, vd på FO Peterson i mejlet. På frågan om FO Peterson har för avsikt att fortsätta anlita Nordiska Golv, svarar han “Nej!”.

Torbjörn Hagelin är avtalssekreterare på Byggnads. Han skriver i ett mejl till Arbetaren att Byggnads har bolaget under extra hård bevakning, men att även beställare kan göra mer. Han menar dock att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. 

Varför står Nordiska Golv fortfarande kvar på Byggnads schyssta lista “avtalskollen”, då bolaget så uppenbart bryter mot kollektivavtalet? 

“Byggnads och Nordiska golv har en lång historia där vi har drivit flertalet ärenden mot företaget. Det har vi kunnat göra just på grund av att vi har haft ett avtal. Det är naturligtvis frustrerande när företag bryter mot de avtal de ingått. Det här är ett sällsynt problematiskt företag men bedömningen är ändå att vi genom ett hängavtal har betydligt bättre möjligheter få ut uppgifter och därigenom får helt andra möjligheter att granska och driva ärenden gentemot bolaget. Skulle vi säga upp avtalet skulle företaget helt kunna flyga under radarn”, skriver Torbjörn Hagelin i mejlet.

Torbjörn Hagelin, avtalssekreterare på Byggnads, menar att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. Han menar att Byggnads har bättre utsikter att förhandla med Nordiska Golv om avtalet kvarstår. Samtidigt anlitar företag Nordiska Golv med hänvisning till just kollektivavtalet. Foto: Terese Perman
Torbjörn Hagelin, avtalssekreterare på Byggnads, menar att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. Han menar att Byggnads har bättre utsikter att förhandla med Nordiska Golv om avtalet kvarstår. Samtidigt anlitar företag Nordiska Golv med hänvisning till just kollektivavtalet. Foto: Terese Perman

Arbetaren söker Nordiska Golvs vd Christian Erdal i över en veckas tid, både per telefon och över mejl. Erdal säger att han måste prata med SAC:s fackliga organisatör Emil Boss innan han kan ställa upp på intervju, och hävdar att Arbetaren är ute efter honom personligen eller är “avundsjuka”. Efter flera uppringningsförsök och uteblivna intervjuer, svarar till sist Christian Erdals ombud ”Peter” på Arbetarens frågor över mejl. 

”Peter” tillbakavisar alla uppgifter om missförhållanden på Nordiska Golv och skriver att företaget följer både kollektivavtalet och lagar gällande löner och arbetstider. Han skriver även att de anställda använder sig av rätt skyddsutrustning, men att de själva ansvarar för att köpa den vid behov.

Hur kommer det sig att Nordiska Golv använder sig av papperslösa arbetare? 

”Bolaget har som rutin att ta in underlag vid nyanställning och kontrollera att de dokumenten stämmer och är korrekta med Migrationsverket och Skatteverket.”

Arbetare på era byggen som skadat sig och bett om att få ringa ambulans, har fått rådet att inte ringa eftersom de då skulle få problem med myndigheterna, och sedan fått men av sina skador. Vad säger du om det? 

“Det stämmer inte, skulle det visa sig att någon anställd skadas skall man ta direkt kontakt med arbetsgivaren eller någon på platskontoret som gör en anmälan om detta, i vår kma-pärm finns det rutiner för hur detta skall följas samt på platskontoret.”

Varför har löner inte betalats ut i tid, eller inte ens betalats ut? 

”Löner betalas ut den 25 och skall rapporteras till ekonomi eller projektledaren den 15e. Ibland har killarna slarvat med detta och skickar in sin rapport dagen innan den 25:e och då har lönen släpat någon dag, då projektledarna behöver granska underlaget innan. Precis enligt avtalet – för de flesta killarna som jobbar är detta inget problem.”

Hur garanterar Nordiska Golv drägliga boendeförhållanden för sina anställda? Arbetaren har bland annat hört om arbetare som bott över tjugo personer i en trerumslägenhet i Malmö. 

“Vi har avtal med flera fastighetsägare där vi bland annat just nu hyr ett antal fullt möblerade lägenheter till killar som jobbar utanför Stockholm, de killar som bor i dessa lägenheter är väldigt nöjda med dessa lägenheter.”

Mejlet från ”Peter” avslutas med ett hot om stämning mot tidningen:

”Vi har även gjort en polisanmälan mot DIG då detta är förtal och ärekränkning, vi kommer att vidta rättsliga åtgärder mot dig. vi vet att detta är bara en utpressning du använder dig av precis som SAC för att ni skall pressa företagen att få ut pengar.”

Azamat Akhrorov hoppas på upprättelse. Foto: Julia Lindblom
Azamat Akhrorov hoppas på upprättelse. Foto: Julia Lindblom

Sardor har nu gått med i det nya byggfacket “Solidariska byggare”. Ett fack som välkomnar honom trots att han är papperslös. Han hoppas bli kompenserad för arbetsskadan och vill använda pengarna till att genomföra en plastikoperation för sitt ben.

– Jag arbetade som papperslös på Nordiska Golv i drygt ett halvår, men det var en fruktansvärd period i livet för mig. Det finns så många som arbetar under de här förhållandena i Sverige, och som är i min sits. Företagen behandlar oss papperslösa byggarbetare som ohyra, inte som människor. 

Sardor heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier. 

Publicerad Uppdaterad
10 timmar sedan
Foto på journalisten Youmna el Sayed.
Youmna el Sayed är journalist på Al Jazeera English i Gaza. För snart två månader sedan lämnade hon Gaza och befinner sig nu i Kairo. Foto: Julia Lindblom

Journalisten Youmna el Sayed: ”Vi var direkta måltavlor i Gaza”

Med ständig fara för sina liv dokumenterar palestinska journalister kriget i Gaza, där knappt några utländska medier släpps in. Över 100 journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats och i söndags förbjöd Israel nyhetskanalen Al Jazeera – ett av få mediehus som rapporterar på plats i Gaza. Youmna el Sayed, journalist på Al Jazeera English i Gaza, är en av de som överlevt.

– Det här kriget har varit annorlunda än alla krig. Jag har aldrig sett något liknande. I det här kriget är vi direkta måltavlor för den israeliska armén.

Det säger Youmna el Sayed, 35 år, palestinsk-egyptisk journalist och korrespondent för Al Jazeera English i Gaza. Hon är uppvuxen i Sydafrika och andra länder, men har de senaste tio åren bott i Gaza tillsammans med sin man och fyra barn, som är mellan fem och tretton år. 

Nu befinner hon sig i säkerhet i Kairo, och har fortfarande svårt att inse vad hon varit med om. Pressvästen och presshjälmen skulle garantera hennes säkerhet som journalist. Men för Youmna El Sayed och hundratals andra palestinska journalister i Gaza utgjorde utrustningen i stället en direkt livsfara. 

– Jag blev rädd att bära min pressväst och hjälm. Människor var rädda för mig och kände att där jag stod var en farlig plats. När vi tvingades fly oss vågade människor inte hyra ut lägenheter till oss. De visste att många palestinska journalister blev attackerade och att deras hem bombades. 

Dödligaste månaderna för journalister någonsin

Palestinska journalister har i över ett halvår bevakat kriget i Gaza, under vad som beskrivits som de dödligaste månaderna för journalister sedan Committee to Protect Journalists började föra statistik på 90-talet. Enligt organisationen har över 90 palestinska journalister och mediearbetare dödats, ofta tillsammans med sina familjer, och många har skadats allvarligt. Även tre libanesiska journalister har dödats och i samband med Hamas attack dödades två israeliska journalister, enligt CPJ. Samtidigt pågår nu en rättegång i Sydafrika där Israel står anklagad för folkmord.

Den israeliska militären, IDF, anklagas av flera pressfrihetsorganisationer för att avsiktligt göra journalister till måltavlor. Committee to Protect Journalists varnar för att även journalisters familjemedlemmar attackeras. 

– Vi har ett många fall där vi ser ett tydligt mönster av avsiktligt dödande. Journalister, och även deras familjemedlemmar, har dödats efter att de har mottagit hot över telefon från den israeliska armén. säger Sherif Mansour, ansvarig för Mena-regionen, på kontoret i Washington.

Mottog dödshot

Även Youmna El Sayed fick ett dödshot riktat mot sin familj den 30 oktober, vilket dokumenterats av CPJ. Hennes man mottog ett samtal från en israelisk officer som sade “vi vet vem du är” och sade åt familjen att omgående lämna byggnaden, annars var deras liv i fara. Något som var omöjligt då kraftig beskjutning och bombningar pågick utanför byggnaden.

– Min man sa ”om jag tar mina barn ut på gatan kommer jag att dö”. De sa ”vi varnade dig”, berättar Youmna el Sayed. 

Samtalet gjorde Youmna el Sayed extremt rädd, och hon var till och med rädd att berätta om det för andra. Hon var dock noga med att spela in samtalet. 

– Det var fruktansvärt för mig att som mamma, i stället för att vara en trygghet, blev en källa rädsla hos mina barn. Min tolvåriga dotter frågade upprört ”mamma kommer vi att dö på grund av dig?”. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag vågade inte gå ut på balkongen för att filma eller rapportera. De israeliska drönarna var överallt. Det fanns andra familjer i huset, som ville att vi skulle lämna byggnaden eftersom jag som journalist kunde utgöra en måltavla och en fara, berättar Youmna el Sayed.

I Gaza har enligt pressorganisationen CPJ över femtio mediekontor och redaktioner förstörts. Al Jazeeras högkvarter förstördes redan 2021 i ett riktat flyganfall.

– Vi är inte tillåtna att arbeta fritt som andra journalister. När man förstör vår utrustning och våra redaktioner tvingas vi arbeta på gatan. Vi tvingas sova på gatan. Vi kände oss varken säkra när det kommer till våra liv, eller våra familjers liv, säger Youmna el Sayed.

Reportrar utan gränser (RSF) har nyligen lämnat in ett klagomål gällande krigsförbrytelser mot palestinska journalister i Gaza – det tredje klagomålet sedan 2018. I rapporten tar RSF också upp ”den avsiktliga, totala eller partiella förstörelsen av lokaler för mer än 50 medier i Gaza”.

Den 19 maj 2022 sköts Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Akleh till döds i Jenin. Foto: Majdi Mohammed/TT

Attackerna mot palestinska journalister började dock långt innan kriget i Gaza bröt ut.

– I maj förra året, på årsdagen av Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Aqlehs död, publicerade vi på CPJ en rapport med titeln Deadly Pattern. Shireen, som dödades av en prickskytt i staden Jenin, var redan då bara en av 20 journalister som dödats av israelisk eld under 21 år, säger Sherif Mansour.

Sedan 7 oktober har Israel arresterat 25 journalister på Västbanken och i Gaza, enligt CPJ. Minst fyra journalister har även rapporterats försvunna. Tillsammans med Iran, Kina, Myanmar, Belarus, Ryssland och Vietnam fängslar Israel flest journalister i världen. 

Scener omöjliga att uthärda

Youmna el Sayed beskriver de minnen hon bär på som “omöjliga för en människa att uthärda”. Det har gått flera månader sedan hon lämnade Gaza, men scenerna hon bevittnat förföljer henne så fort hon sluter ögonen.

Hon minns särskilt en scen, när hon befann sig på Nasser-sjukhuset i Khan Yonis och en ambulans var på väg in efter en massaker. Det rådde kaos utanför sjukhuset och Youmna El Sayed skyndade sig fram till utgången. En liten pojke, inte mer än 11 eller 12 år, kom ut från ambulansen med blåmärken i ansiktet. Han bar en ryggsäck mot sitt bröst. 

– Jag frågade om han var okej. Sedan såg jag att blod droppade från ryggsäcken. Han sade, vet du vad jag har här. Jag frågade, vad har du där? Jag var väldigt rädd när jag såg bloddropparna som föll från ryggsäcken. Han sa “min lillebror Ahmed”. 

Pojken berättade att läkarna hittat honom under rasmassorna och lagt honom i ryggsäcken. 

– Pojken talade så lugnt och var lycklig över att hans lillebror var med honom. Jag tänkte att pojken aldrig mer kommer vara okej. Jag kallade på doktorn och sa att vi måste hjälpa honom. Jag pekade på hans ryggsäck och sa att han behöver hjälp. Läkaren öppnade väskan och var så chockad. Jag stod kvar och kunde inte röra mig. Såg jag nyss en femårings kropp i ett annat barns ryggsäck? 

Varje gång Youmna el Sayed sluter ögonen minns hon pojken, och andra liknande fruktansvärda scener. 

– Jag kan inte längre sova eftersom dessa scener är outhärdliga för en människa att bevittna. Efter det har jag sett många andra liknande scener. Varje gång det händer känner jag mig helt svimfärdig. Det finns inget jag kan göra eller säga. Hela världen har sett de här bilderna och scenerna. Världen har sett fadern bära sina barn i två plastpåsar och det har inte rört världen, det har inte fått världen att pressa Israel till ett eldupphör och ett stopp på folkmordet, säger Youmna el Sayed.

Ständigt nära döden

I Gaza var Youmna el Sayed ständigt nära döden. En dag i början av kriget rapporterade hon från flyktinglägret Jabalia.

– Det var efter en massaker där över 20 människor dödades. Plötsligt började människor skrika och springa runt omkring mig och varnade för att en missil skulle slå ned. 

Hon kunde inte hitta sitt team. 

– Vi hade redan vant oss vid att Israel bombade samma plats två gånger. Jag såg en korrespondent på Al Jazeera Arabics redaktion som sade åt mig att springa. Medan jag sprang förstod jag att om missilen slog ned skulle min familj aldrig hitta mig.  

Det var tungt att springa i pressvästen, som väger uppemot 13 kilo. Internet låg nere, men Youmna el Sayed lyckades ändå få tag i en kollega på nyhetsdesken i Doha. 

– Jag bad henne säga till min familj att om jag dog skulle de leta efter mig här, berättar Youmna el Sayed.

När missilen slog ned flög Youmna el Sayed flera meter till följd av tryckvågen, och tappade telefonen på marken. När hon fick fatt i telefonen igen sade kollegan åt henne att fortsätta springa. Den andra missilen hade fortfarande inte slagit ned. Hon lyckades springa några gator till innan nästa missil slog ned.

– Den dagen lyckades jag överleva och fick endast några blåmärken efter fallet. Men jag var så nära att dö, och inte vilken död som helst. Jag skulle ha förvandlats till bitar. Det är lika smärtsamt att tänka på varje gång. Efter allt som har hänt oss, hur kan vi bli normala människor igen? , berättar Youmna el Sayed.

Tvingades fly gång på gång 

Tidigt in i kriget beordrade den israeliska armén civilbefolkningen att evakuera söderut mot Khan Yonis. Men när Youmna el Sayed evakuerade dit med sin familj föll bomberna oupphörligt, även i det område som skulle vara säkert. Det var brist på dricksvatten. Hon bestämde sig för att återvända hem med barnen i bil till Gaza City.

–  Vattnet som kommer från kranen i Gaza är saltvatten. Vi använder det enbart för att tvätta och det är inte ens bra för att tvätta och bada. Mitt största problem var att hitta rent vatten åt mina barn. I Gaza City, i mitt hem, hade jag ett elektriskt filter, som renade det salta vattnet till dricksvatten. Vi hade även en brunn i byggnaden och solpaneler som kunde hjälpa oss att få elektricitet. 

Journalisten Youmna el Sayed. Foto: Julia Lindblom

Bombningarna intensifierades runt Youmna el Sayeds hem och grannskap i Tel el-Hawa kvarteret, där även Al-Quds sjukhuset ligger. Även sjukhuset där tusentals människor tagit sin tillflykt bombades.

– Vi lämnade vårt hem under beskjutning från snipers. Vi var 20 meter från byggnaden och ett annat högt torn. Och de sköt på mot vår byggnad med snipers. Vi gick ut fort till bilen och de sköt mot bilen. 

Palestinska journalister upplever censur på sociala medier

Palestinska journalister dödas inte bara i riktade attacker. Många vittnar också om en alltmer utbredd censur på internet, och inte enbart i Gaza. Ofta är svårt för dem att nå ut med inlägg på Metas sociala plattformar, som Facebook och Instagram. Nyligen stängde Facebook tillfälligt ned den välkände palestinska fotojournalisten Motas Azaizas Facebookkonto. 

Även Youmna el Sayed har erfarit censur på sociala medier, vilket hindrat henne i sitt arbete.

– Censuren på sociala medier har pågått sedan kriget började. Mina inlägg har återkommande censurerats på Instagram. 

Hon berättar att journalister och andra människor som vill publicera information om Palestina ofta tvingas skriva i kodord för att undgå censuren, eller byta ut orden mot emojis. 

– Jag får ofta motta meddelanden från Facebook eller Instagram att mina inlägg går emot plattformens policies. Men det gäller endast de journalister som rapporterar inifrån Palestina. 

Ibland blir Youmna el Sayeds helt konto helt blockerat och hon kan inte publicera något på två hela veckor. 

– Mina följare och människor undrar vad som hänt. Detta händer så många palestinska journalister och kollegor. Det är frustrerande, eftersom bilderna och filmerna är rapporter om vad som sker i verkligheten.

Flera journalister på Al Jazeera dödade 

Flera journalister på Al Jazeera har dödats. När Wael Dahdouhs son Hamza al-Dahdouh och hans kollega Mustafa Thuraya, som var på uppdrag för den franska nyhetsbyrån AFP, dödades i en riktad drönaraattack i januari skapade det rubriker runt om i världen. Tidigare i höstas dödades Wael al-Dahdouhs hustru, två av hans barn och en sonson i en israelisk attack.

Den israeliska militären, IDF, har tagit på sig attacken mot de båda journalisterna och skriver på plattformen X, tidigare Twitter, att de var medlemmar av en terroristorganisation – något som både Al Jazeera och familjerna bestämt förnekar.

Sherif Mansour på Commitee to Protect Journalists, CPJ, fördömer även han IDF:s uttalanden.

– Förklaringen från IDF är långt ifrån tillräcklig för att visa på något som helst hot mot den israeliska armén vid den tidpunkten. 

Youmna el Sayed understryker att dödandet varit riktat och medvetet. 

– Så många av mina kollegor mottog hot och rapporterade under beskjutning. Min kära vän och kollega Samer Abu Daqqa skadades i en attack och förblödde på gatan, de israeliska styrkorna vägrade låta ambulansen komma fram. Det var ett medvetande dödande, säger hon.

Oviss framtid

Youmna el Sayed tilldelades nyligen det renommerade italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca i Neapel för sin krigsbevakning i Gaza. Under våren har Youmna el Sayed deltagit i ett flertal internationella konferenser för journalister i bland annat Danmark, Norge, Sverige och Italien. I Sverige har hon deltagit i en panel på SIDA och även medverkat i podcasten Kalam.

Youmna el Sayed mottar det italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca. Foto: Julia Lindblom

Nu är framtiden oviss och Youmna el Sayed vet ännu inte var hon kommer att lokaliseras.

– Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka till Gaza, men i sådana fall kommer jag att lämna kvar min familj i Egypten för deras säkerhets skull.

Internationella journalister måste sätta press på omvärlden

Youmna el Sayed menar att det är viktigare än någonsin att internationella mediebolag och journalister sätter press på Israel. 

– Internationella journalister har hört larmen från FN, Läkare utan gränser, Röda korset och andra internationella mänskliga rättighetsorganisationer. De måste göra mer och göra en objektiv rapportering genom dem i sina länder, och dokumentera de krigsbrott som pågår. 

Hon menar att journalister och mediebolag måste kräva att Israel omgående släpper in internationella journalister i Gazaremsan. 

– Fler människor i världen ska veta vad som händer av journalister i sina länder, inte bara från oss palestinska journalister. Internationella journalister ska stå upp för integriteten och objektiviteten hos journalistiken. De ska inte säga att “palestinska barn har dött i en explosion”. De ska säga klart och tydligt vad som hänt. Att en israelisk missil direkt attackerat ett civilt hem och dödat så här många barn, och skadat så här många civila. Det är vad sann journalistik är, säger Youmna el Sayed.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
6 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature den 17 april har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad