Azamat Akhrorov från Uzbekistan arbetade på Svenska Bostäders bygge i Stockholm genom underentreprenören Nordiska Golv. Bolaget är i dagsläget, enligt facket, skyldig honom lön för hundratals timmar. Foto: Julia Lindblom

Ingen bättring på Nordiska Golv

Allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder, LO-ägda Riksbyggen och stora byggjättar som Wästbygg. Det är bara några av de företag som anlitat skandalbolaget Nordiska Golv de senaste två åren. Trots medial uppmärksamhet, domar i Arbetsdomstolen och tingsrätten har exploateringen fortgått på svenska byggen. Nu kan Arbetaren avslöja företagen som har fortsatt anlita Nordiska Golv.

Det är en tryckande varm sommardag i juni 2020. Sardor arbetar med en borrmaskin på en av byggjätten Wästbyggs arbetsplatser i Helsingborg. Han är anställd genom Nordiska Golv – bolaget som varit i blåsväder i media de senaste åren på grund av allvarliga missförhållanden.  

Plötsligt slinter Sardor med handen och skär upp ett stort sår i benet. Han är i behov av akut läkarhjälp, men när han ringer till sin chef Christian Erdal blir han uppmanad att avstå från att uppsöka vård. Det berättar Sardor när Arbetaren intervjuar honom om tiden på Nordiska golv.

– Han sade att det inte var någon bra idé att ringa ambulansen. Då skulle myndigheterna börja fråga om våra pass, och han sade att även andra på arbetsplatsen skulle råka illa ut. Så vi ringde aldrig någon ambulans. 

Allting började när Sardor, som egentligen heter något annat, befann sig i Lettland och fick ett tips om ett jobb.

– Jag studerade vid den tidpunkten, men min familj fick ekonomiska problem, och när jag fick möjligheten att arbeta i Sverige kunde jag inte tacka nej. Jag blev utlovad 25 000 kronor i lön. Ägaren Christian köpte en biljett till mig och sade till mig att han skulle ordna boende i Sverige.

Men lönen visade sig vara ett tomt löfte. När Sardor anlände till Sverige fick han i stället bo i en trång trerummare i Malmö, tillsammans med ett tjugotal andra byggarbetare från andra länder. I stället för 25 000 kronor i lön, fick han 10 000 kronor svart i handen.

– Det var väldigt svårt för oss som arbetade på Nordiska Golv. Vi arbetade långa dagar, ibland från sju på morgonen till tio på kvällen. Vi fick ledigt en dag i månaden. Ofta hann vi varken äta lunch eller middag, och tvingades sova över på arbetsplatsen. Våra levnadsomständigheter var svåra. Vi var 21 personer på bygget, men endast ett fåtal hade arbetstillstånd och vit lön. Christian sa till oss att be kollegor med vita kontrakt att ta ut pengar från bankomaten och ge oss i handen.

Sardor arbetar utan skyddsutrustning på Wästbyggs bygge av bostäder i Helsingborg. Foto: Privat
Sardor arbetar utan skyddsutrustning på Wästbyggs bygge av bostäder i Helsingborg. Foto: Privat

Bilder Arbetaren tagit del av visar hur Sardor bilar kakel bland bråte och damm på bygget i Helsingborg utan andningsskydd. Ofta tvingades han arbeta 12 timmar om dagen och även helger. Vissa månader fick han endast pengar till mat. Så småningom flyttade Sardor till en lägenhet i Helsingborg, där han bodde tillsammans med ett tiotal byggarbetare från Uzbekistan och Nicaragua. En lägenhet som blev allt mer klaustrofobisk.

När Sardor fick borrskadan i benet plåstrade han om den själv med ett första hjälpen-kit. Han fick den första tiden byta bandage tre gånger om dagen, då såret inte ville läka.

– Det blev en väldigt svår period för mig. Jag kunde inte röra benet för det gjorde så ont. På kvällarna blev smärtan värre och jag kunde inte sova på nätterna. I dag är benet ärrat och ser deformerat ut. Jag kan inte ha shorts längre på sommaren för att alla tittar på mig. Och när det blir kallt gör skadan fortfarande ont. 

När Arbetaren ber om att få en telefonintervju med ansvariga på Wästbygg vill de ha frågorna skriftligt. Arbetaren skickar då ett flertal frågor, som även berör arbetsplatsolyckan med borren på bygget i Helsingborg. 

Jenny Jakobsson, kommunikatör på Wästbygg, svarar med en kort kommentar:

“Vi lägger stor vikt vid att följa våra upphandlingsrutiner. Samtliga underentreprenörer vi kontrakterar ska underteckna avtalet UE2021 (tidigare UE2015), där de intygar att de sköter sina åtaganden gentemot de anställda, vilket Nordiska Golv i det aktuella fallet bröt mot. När detta uppdagades avslutades samarbetet med dem och de har inte anlitats av Wästbygg sedan dess.”

Sardors arbetsskada. Foto: Privat
Sardors arbetsskada. Foto: Privat

Arbetaren, Dagens ETC och Byggnadsarbetaren är alla tidningar som de senaste åren skrivit om missförhållandena på byggföretaget Nordiska Golv – som pågått i över tio år. Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet var först med att rapportera om företagets arbetsvillkor redan 2012, i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Vittnesmålen från de anställda som talat ut i media, har handlat om arbetspass på sju dagar i veckan, svarta eller helt uteblivna löner och övernattning på byggarbetsplatserna.

Nordiska Golvs vd Christian Erdals agerande har också fått rättsliga konsekvenser. Han har bland annat blivit dömd i tingsrätten för att ha gjort sig skyldig till brott mot utlänningslagen. Domen överklagades men prövningstillståndet avslogs i september 2021, och böter utfärdades på 103 500 kronor. Han har även åtalats i två andra fall av brott mot utlänningslagen. Arbetarens källor uppger dock att det fortfarande förekommer ett utbrett utnyttjande av papperslösa på Nordiska Golvs byggen. Arbetaren har också tidigare kunnat avslöja att bolaget har förfalskat ID06-kort, den legitimation som byggarbetare ska kunna uppvisa på sin arbetsplats.

Nordiska Golv var redan i blåsväder 2012 i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Både Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet skrev då om de usla arbetsvillkoren och utnyttjandet av papperslösa på bygget. Foto: Hasse Holmberg/TT
Nordiska Golv var redan i blåsväder 2012 i samband med lyxbygget Stockholm Waterfront Congress Centre. Både Byggnadsarbetaren och Svenska Dagbladet skrev då om de usla arbetsvillkoren och utnyttjandet av papperslösa på bygget. Foto: Hasse Holmberg/TT

Nordiska Golv har också stämts i Arbetsdomstolen av SAC Syndikalisterna. De startade förra hösten byggfacket “Solidariska byggare”, en facklig sektion som särskilt riktar sig till migrantarbetare i byggbranschen. Sedan det nya byggfacket startades har flera migrantarbetare som arbetat på Nordiska Golv vänt sig till dem. De två fall de för tillfället driver i Arbetsdomstolen, handlar om att bolaget inte betalat avtalsenliga löner. 

Reynaldo Herrera är en av dem. Han började arbetade på Nordiska Golv i januari 2018 och blev kvar ända till förra året. Facket menar att bolaget är skyldiga honom mer än 100 000 kronor i utebliven lön. Huvudförhandling i Arbetsdomstolen inleds i september 2022.

– Om jag vinner innebär det inte att bara jag får upprättelse, utan även andra byggnadsarbetare som blivit utnyttjade på samma sätt och som varit i min situation. Företaget har gjort så många illegala saker och sparkat arbetare på felaktiga grunder. Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger Reynaldo Herrera.

– Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger byggnadsarbetaren Reynaldo Herrera. Foto: Julia Lindblom
– Förhoppningsvis kan mitt fall förbättra utsikterna för många andra, säger byggnadsarbetaren Reynaldo Herrera. Foto: Julia Lindblom

De senaste två åren har Solidariska byggare drivit sammanlagt 21 medlemmars krav på uteblivna löner gentemot företaget. 

– Jag blir imponerad av att det finns så många modiga arbetare som trots eländet på Nordiska Golv vågar räta på ryggarna och protestera. Det är viktigt för byggbranschen att den här typen av bolag uppmärksammas och att även papperslösa kräver sina rättigheter. Alla seriösa aktörer måste hjälpas åt för att stoppa arbetslivskriminaliteten, säger Emil Boss, facklig organisatör på Solidariska Byggare.

Nordiska Golvs hemsida pryds av Byggnads logga. Foto: Skärmdump
Nordiska Golvs hemsida pryds av Byggnads logga. Foto: Skärmdump

Nordiska Golvs hemsida är stilren och frontas av en lycklig barnfamilj, som vilar på ett nyslipat parkettgolv. I hörnet på hemsidan syns Byggnads röda logga, som garanterar att företaget tecknat kollektivavtal. 

Det är många etablerade byggjättar och företag som anlitat Nordiska Golv genom åren med hänvisning till just kollektivavtalet. Företaget har till och med renoverat självaste LO-borgen på Barnhusgatan i Stockholm våren 2016.

Men nu kan Arbetaren avslöja hur missförhållandena på Nordiska golv fortgått. Sedan Arbetarens granskning har skandalbolaget anlitats i flera städer runt om i landet. I Göteborg av ett av Sveriges äldsta byggföretag F O Peterson, (våren 2022) och byggjätten Betonmast. Men även inom allmännyttan i Stockholm – genom Svenska Bostäder.

En annan person som utsatts för de svåra villkoren på Nordiska Golv är Azamat Akhrorov. Han är från Uzbekistan och arbetade på Nordiska Golv i ett år och fyra månader. Ofta arbetade han på Campus Albano, Svenska Bostäders bygge av studentbostäder i Stockholm. Nordiska Golv är i dagsläget skyldig honom lön för hundratals timmar.

– Vi fick aldrig ut våra löner i tid. Christian Erdal sade alltid att lönen skulle komma den 27:e, men jag fick alltid ringa honom den 29:e och fråga varför kontot fortfarande var tomt. Ibland fick vi hota med att inte jobba, då kom lönen till sist in på kontot.

Azamat Akhrorov har fått stora ekonomiska problem efter att ha slitit på Nordiska Golv i över ett år. Foto: Julia Lindblom
Azamat Akhrorov har fått stora ekonomiska problem efter att ha slitit på Nordiska Golv i över ett år. Foto: Julia Lindblom

Azamat Akhrorov arbetade på flera byggarbetsplatser runt om i Sverige. Christian skickade med kort varsel iväg byggarbetarna mellan olika städer, från Stockholm till Malmö till Göteborg, som i ett ursinnigt pingpong-spel. 

Azamat Akhrorov fick hoppa in i bilen och åkte tillsammans med sina kollegor till olika platser i landet med kort varsel. Reseersättning fick arbetarna själva stå för. De fick inget traktamente.

– Vi kunde skickas från Stockholm till Malmö över en dag. Christian lovade boende, men när vi kom fram på kvällen efter att ha kört hela dagen, fanns där ingen lägenhet. Då fick vi ringa och tjata och till sist kanske han köpte oss ett rum på ett vandrarhem, eller så fick vi bo i en lägenhet under torftiga förhållanden. 

Christian Erdal har slutat svara Azamat Akhrorov på telefon och han kan inte heller nå honom på meddelandetjänsten Whatsapp. 

–  Nu har jag så många räkningar att betala, och familj och barn att försörja. Jag har fått kronofogden på mig på grund av hans beteende. Samtidigt har jag bara pratat med Erdal i verkligheten tre gånger. En gång mötte vi upp honom på kvällen utanför hans hem vid niotiden. Vi bad om att få våra löner, men han sade i stället åt oss att köra hela natten till Göteborg för att där påbörja nästa skift. 

Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder Foto: Peter Lydén
Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder Foto: Peter Lydén

Ida Strutt, kommunikationsansvarig på Svenska Bostäder, svarar över mejl på Arbetarens frågor. Hon skriver att Svenska Bostäder inte har för avsikt att anlita Nordiska Golv igen. Redan förra sommaren slog Azamat Akhrorov fack SAC-Syndikalisterna larm och delade ut flygblad på bygget av Campus Albano. Ändå fick företaget vara kvar på bygget ända till våren 2022.

Varför fick Nordiska Golv vara kvar ända till i år?

“Enligt det bindande kontraktet som skrevs efter en upphandling enligt LOU, skulle deras arbeten varit färdigställda till årsskiftet 2021/22. I år har de enbart utfört justeringsarbeten på redan genomförda arbeten inför kommande slutbesiktning, detta ingår också i kontraktet. Nordiska Golv har inte arbetat på några nya delar i projektet där vi valt att gå vidare med en annan entreprenör”, skriver Ida Strutt i mejlet. 

Azamat och Sardor berättar båda hur Christian Erdal inte följer Byggnads kollektivavtal, utan ett alldeles eget hemmasnickrat lönesystem som är prestationsbaserat. Det visar också annan dokumentation som Arbetaren tagit del av. De anställda får noggrant redovisa för Erdal hur många kvadratmeter de kaklat eller spacklat. Erdal gör därefter godtyckliga avdrag beroende på hur han anser att arbetet genomförts. 

Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg Foto: FO Peterson
Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg Foto: FO Peterson

Trots de allvarliga missförhållanden som uppdagats i media, och att bolaget tydligt bryter mot avtalsmässiga regler, är det just med hänvisning till kollektivavtalet som bolag fortsätter anlita Nordiska golv. Bolaget finns med på Byggnads lista över schyssta villkor som går under namnet “avtalskollen”. Betonmast, som fortfarande anlitar Nordiska Golv, hänvisar till detta när de svarar på Arbetarens frågor. De skickar till och med en skärmdump från Byggnads hemsida till tidningen.

“Tre av våra projekt upprättade avtal med Stockholms Nordiska Golv och Bygg AB under hösten 2021. Ytterligare ett projekt skrev avtal innan årsskiftet 2021/2022. Vi kontrollerar alltid en underentreprenör hos Skatteverket innan vi anlitar dem. Kontrollerna vi gjorde visade en god ekonomi. Företaget dök även upp som godkänt när vi sökte på Byggnads hemsida (se bild här nedanför) I ljuset av de uppgifter som kommit fram behöver vi se över vad mer vi kan göra för att försäkra oss om att entreprenören vi funderar på att anlita är en seriös aktör”, skriver Magnus Attemalm, vd på Betonmast Göteborg i mejlet. 

Kommer Betonmast fortsätta att anlita Nordiska Golv?

“Vi har en pågående dialog med Nordiska Golv gällande vårt samarbete och de uppgifter som framkommit. Vi kommer att vidta de åtgärder som vi anser vara nödvändiga”, skriver Magnus Attemalm vidare i mejlet.

FO Peterson, Sveriges äldsta byggföretag, anlitade Nordiska Golv till flera byggprojekt, även efter det att missförhållanden uppdagades i media. När Arbetaren mejlar vd Jonas Steen, svarar han att byggjätten i maj avslutat samarbetet med Nordiska Golv avseende ett projekt som fortlöpt i en och halv månad. 

“Uteblivna ID06-kort var en av anledningarna till att vi avslutade samarbetet med dem”, skriver Jonas Steen, vd på FO Peterson i mejlet. På frågan om FO Peterson har för avsikt att fortsätta anlita Nordiska Golv, svarar han “Nej!”.

Torbjörn Hagelin är avtalssekreterare på Byggnads. Han skriver i ett mejl till Arbetaren att Byggnads har bolaget under extra hård bevakning, men att även beställare kan göra mer. Han menar dock att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. 

Varför står Nordiska Golv fortfarande kvar på Byggnads schyssta lista “avtalskollen”, då bolaget så uppenbart bryter mot kollektivavtalet? 

“Byggnads och Nordiska golv har en lång historia där vi har drivit flertalet ärenden mot företaget. Det har vi kunnat göra just på grund av att vi har haft ett avtal. Det är naturligtvis frustrerande när företag bryter mot de avtal de ingått. Det här är ett sällsynt problematiskt företag men bedömningen är ändå att vi genom ett hängavtal har betydligt bättre möjligheter få ut uppgifter och därigenom får helt andra möjligheter att granska och driva ärenden gentemot bolaget. Skulle vi säga upp avtalet skulle företaget helt kunna flyga under radarn”, skriver Torbjörn Hagelin i mejlet.

Torbjörn Hagelin, avtalssekreterare på Byggnads, menar att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. Han menar att Byggnads har bättre utsikter att förhandla med Nordiska Golv om avtalet kvarstår. Samtidigt anlitar företag Nordiska Golv med hänvisning till just kollektivavtalet. Foto: Terese Perman
Torbjörn Hagelin, avtalssekreterare på Byggnads, menar att det inte finns någon anledning att riva upp kollektivavtalet mellan Byggnads och Nordiska Golv. Han menar att Byggnads har bättre utsikter att förhandla med Nordiska Golv om avtalet kvarstår. Samtidigt anlitar företag Nordiska Golv med hänvisning till just kollektivavtalet. Foto: Terese Perman

Arbetaren söker Nordiska Golvs vd Christian Erdal i över en veckas tid, både per telefon och över mejl. Erdal säger att han måste prata med SAC:s fackliga organisatör Emil Boss innan han kan ställa upp på intervju, och hävdar att Arbetaren är ute efter honom personligen eller är “avundsjuka”. Efter flera uppringningsförsök och uteblivna intervjuer, svarar till sist Christian Erdals ombud ”Peter” på Arbetarens frågor över mejl. 

”Peter” tillbakavisar alla uppgifter om missförhållanden på Nordiska Golv och skriver att företaget följer både kollektivavtalet och lagar gällande löner och arbetstider. Han skriver även att de anställda använder sig av rätt skyddsutrustning, men att de själva ansvarar för att köpa den vid behov.

Hur kommer det sig att Nordiska Golv använder sig av papperslösa arbetare? 

”Bolaget har som rutin att ta in underlag vid nyanställning och kontrollera att de dokumenten stämmer och är korrekta med Migrationsverket och Skatteverket.”

Arbetare på era byggen som skadat sig och bett om att få ringa ambulans, har fått rådet att inte ringa eftersom de då skulle få problem med myndigheterna, och sedan fått men av sina skador. Vad säger du om det? 

“Det stämmer inte, skulle det visa sig att någon anställd skadas skall man ta direkt kontakt med arbetsgivaren eller någon på platskontoret som gör en anmälan om detta, i vår kma-pärm finns det rutiner för hur detta skall följas samt på platskontoret.”

Varför har löner inte betalats ut i tid, eller inte ens betalats ut? 

”Löner betalas ut den 25 och skall rapporteras till ekonomi eller projektledaren den 15e. Ibland har killarna slarvat med detta och skickar in sin rapport dagen innan den 25:e och då har lönen släpat någon dag, då projektledarna behöver granska underlaget innan. Precis enligt avtalet – för de flesta killarna som jobbar är detta inget problem.”

Hur garanterar Nordiska Golv drägliga boendeförhållanden för sina anställda? Arbetaren har bland annat hört om arbetare som bott över tjugo personer i en trerumslägenhet i Malmö. 

“Vi har avtal med flera fastighetsägare där vi bland annat just nu hyr ett antal fullt möblerade lägenheter till killar som jobbar utanför Stockholm, de killar som bor i dessa lägenheter är väldigt nöjda med dessa lägenheter.”

Mejlet från ”Peter” avslutas med ett hot om stämning mot tidningen:

”Vi har även gjort en polisanmälan mot DIG då detta är förtal och ärekränkning, vi kommer att vidta rättsliga åtgärder mot dig. vi vet att detta är bara en utpressning du använder dig av precis som SAC för att ni skall pressa företagen att få ut pengar.”

Azamat Akhrorov hoppas på upprättelse. Foto: Julia Lindblom
Azamat Akhrorov hoppas på upprättelse. Foto: Julia Lindblom

Sardor har nu gått med i det nya byggfacket “Solidariska byggare”. Ett fack som välkomnar honom trots att han är papperslös. Han hoppas bli kompenserad för arbetsskadan och vill använda pengarna till att genomföra en plastikoperation för sitt ben.

– Jag arbetade som papperslös på Nordiska Golv i drygt ett halvår, men det var en fruktansvärd period i livet för mig. Det finns så många som arbetar under de här förhållandena i Sverige, och som är i min sits. Företagen behandlar oss papperslösa byggarbetare som ohyra, inte som människor. 

Sardor heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier. 

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
6 days sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
7 days sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925

”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommar­ledigt”

För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.

Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:

Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.

Flottarna skämmer ut sig.
Lämnar utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt.

Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:

En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.

Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.

På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.

Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.

Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.

Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson utanför Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Nytt beslut i AD: Grönt ljus för fortsatt hamn­strejk

Arbetsdomstolen, AD, ger återigen hamnarbetarna grönt ljus att fortsätta strejka. Samtidigt växer företagens försök att rekrytera strejkbrytare mitt under pågående konflikt.

– Arbetsdomstolens beslut var väntat och visar än en gång att vi har rätt att ta till konfliktåtgärder för att få till ett kollektivavtal, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren strax efter onsdagens beslut i Arbetsdomstolen.

Den pågående och infekterade konflikten i Sveriges hamnar trappas upp sedan arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar i fredags varslat om lockout i ett flertal hamnar runt om i landet under midsommarhelgen och den kommande veckan.

Företag rekryterar strejkbrytare

Samtidigt kommer också allt fler uppgifter om arbetsköpare som aktivt försöker rekrytera strejkbrytare. Det rör sig bland annat om ett stuveribolag i Varberg som under sloganen ”vi jobbar när igen annan gör det” letar efter personal mitt under brinnande konflikt. Något tidningen Arbetsvärlden var först med att rapportera om.

Företaget själva nekar dock till att de försöker bryta strejken och säger till Arbetsvärlden att de har kollektivavtal med Transport. 

– Det är osmakligt att 2025 ha som affärsidé att bedriva ett strejkbrytareiföretag. Man ställer sig också frågan om personalen de försöker rekrytera är medvetna om konflikten, säger Erik Helgeson.

Strejken fortsätter

Onsdagens beslut i AD innebär alltså att strejken fortsätter. Erik Helgeson säger till Arbetaren att det i dagsläget inte finns några nya datum spikade för förhandling med Sveriges hamnar.

– Men vi är redo när som helst och förhoppningsvis kan vi snart sätta oss ner och för sakliga diskussioner om de tvistefrågor det här faktiskt handlar om. Att bemanningsanställda ska få det lite bättre och att ingen ska behöva vara rädd för att ta fackliga uppdrag. Det borde inte vara så svårt för arbetsgivarna att gå med på det.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad