Etiopien blev 1954 Sveriges första biståndsland. I fjol uppgick det svenska biståndet till drygt 283 miljoner kronor, vilket gör Sverige till en av landets enskilt största bidragsgivare, och många trodde att de långvariga relationerna skulle innebära en god förhandlingsposition för de svenska diplomater som försökt få loss Martin Schibbye och Johan Persson. Men i förra veckan kom beskedet om att de fängslade journalisterna anklagas för brott mot landets terroristlagstiftning.
– Det ser ju ut som att Etiopien förlitar sig mindre än vad de tidigare gjort på västerländsk diplomati. Att de mer går sin egen väg och stramar åt det som tidigare varit ett liberalt förhållningssätt till väst. Om det är så är det väldigt bekymmersamt. Jag var från början väldigt säker på att de skulle släppas, men nu ser det ut som Etiopien vill statuera exempel, säger Mats Utas, forskare på Nordiska Afrikainstitutet vid Uppsala universitet.
– Sedan vet man inte om man från svenskt håll kan diskutera ett frisläppande senare, efter att de är dömda. Det är oerhört svårt att spekulera i.
Sverige har, liksom i fallet med Dawit Isaak, valt den tysta diplomatins väg. Mats Utas förklarar vad som egentligen innefattas i begreppet.
– Det är det informella samtalet. Det kan vara allt från att man pratar om saker som inte ska bli offentliga till att man lovar saker, till exempel ett ökat bistånd. Det finns naturligtvis stora kontaktytor mellan en svensk och etiopisk diplomatkår i Addis Abeba, men för att det ska fungera får det inte ha blivit en affär i Etiopien.
Anledningen till att landet tycks vilja statuera exempel tror han hänger samman med den väg som Schibbye och Persson tog sig in i Ogaden, via gränsen mot Somalia och tillsammans med ONLF.
– Hade de tagit sig in nedifrån istället, från Addis Abeba, varit det helt annorlunda. Nu blir det också en del av Eritreakonflikten eftersom Etiopien säger att Eritrea flyttar in vapen i Ogaden den här vägen.
