Länge ansågs en anställning på fabriken i Trollhättan vara lika säker som bilarna som producerades vid dess löpande band. Men det företag som var en del av Industrisveriges självbild tycks sjunga på sista versen. Sagan om Saab har förvandlats till en thriller, där en mystisk rysk miljardär rör sig i kulisserna och facket har fastnat i en rävsax.
Kommer Saab att gå i konkurs? Varför vägrar Europeiska investe- ringsbanken, EIB, att betala ut ett redan beviljat lån? Och vem är egentligen den ryska miljardär vars namn tycks vara på allas läppar?
Frågorna är många, svaren ofta vaga och osäkra. Konkursen är inte skriven i sten, klart är att många pusselbitar ska falla på plats för att företaget intimt förknippat med bilden av Sverige som framgångs- rik industrination ska överleva.
Saab lider av akut underskott på kapital, och fabriken har stått stilla sedan i en månad sedan företaget inte kunnat betala sina underleverantörer. Branschorganisationen Fordonskomponentgruppen gör bedömningen att det krävs 800 miljoner kronor för att återuppta produktionen. En del – 255 miljoner – av dessa får Saab in om köpet av företagets fastigheter godkänns. Ytterligare en del kom in förra veckan då en kinesisk beställare förskottsbetalade 120 miljoner för 582 bilar. Vem som placerade ordern är hemligt, vilket förstärker bilden av ett intensivt spel bakom kulisserna.
Framtiden, om en sådan alls existerar, finns i Kina. Saab har en avsiktsförklaring om samarbete med de kinesiska företagen Pa Dang och Youngman, vilket skulle inbringa omkring två miljarder kronor och en chans till nystart. Men den affären måste godkännas av regeringens Nationella utvecklings- och reformkommission, NDRC, vilket antas ske tidigast i höst. Och för att komplicera saken ytterligare – NDRC förväntas inte godkänna en investering i ett helt stillastående företag.
Saknas gör alltså hundratals miljoner, helt nödvändiga för både kort- och långsiktig överlevnad. Den potentiella lösning som disku- terats mest är att låta den ryske miljardären Vladimir Antonov köpa in sig i företaget. Just Antonov var anledningen till att den forna majoritetsägaren GM nekade att sälja Saab till nederländska Spyker, sedermera Swedish Automobile. Först när den ryske bankiren – som GM misstänkte för ekonomisk brottslighet – avyttrade sitt ägande gick affären igenom. GM ska sedan dess, enligt uppgifter från If Metall, ha ändrat uppfattning om Antonov. Regeringen meddelade nyligen att inte heller den ser några hinder, vilket skulle innebära att bollen ligger hos EIB.
EU:s finansieringsinstitut tiger dock som muren, och har dessutom dragit en utbetalning på 29 miljoner euro till Saab i långbänk. Det spekuleras vilt i huruvida det är Antonovs intresse, eller Saabs finansiella obestånd som är anledningen.
I Trollhättan ses Antonov som något av en riddare på en vit häst. Såväl If Metall som kommunstyrelsens ordförande kräver att regeringen agerar för att godkänna hans delägarskap. Och Antonov tycks fast besluten. Förra onsdagen meddelade Saab i ett triumferande pressmeddelande att företaget dels betalat de anställdas löner, dels beviljats ett lån om 25 miljoner euro från investeringsfonden Gemini. Som har nära band till just Antonov.
Metalls till synes oreserverade stöd kan tyckas märkligt. Men så befinner sig också facket i en exceptionell situation. Från syndikalistiskt håll får LO-förbund ofta kritik för att sätta arbetsköparnas intressen framför de egna medlemmarnas, men det drama som nu utspelar sig i Trollhättan hade varit svårt att hantera för en facklig organisation oavsett inriktning mot samförstånd eller klasskamp.
Regeringen har tydligt deklarerat att den inte kommer ta över Saab, och företaget är förutom skuldsatt verksamt på en internationell marknad plågad av kraftig överetablering. Utsikterna att ta över produktionsmedlen och prak- tisera arbetarstyre är inte de bästa.
Saab vet att tusentals jobb går om intet om Saab går i graven. Det är mot bakgrund av det som fack- föreningen avtalar om långtgående eftergifter – som kortare semesterför de anställda i fabriken. Det är också mot bakgrund av det som förbundets uttalanden om det stora tilliten för Saabs förmåga att lösa krisen ska betraktas. Metalls representanter vet bättre än de allra flesta hur illa ställt det är. Men Metall vet också att enligt marknadens logik är förtroende det kanske mest avgörande för möjligheten att locka till sig investeringar, överleva, och rädda jobben.
Att det metall kallar förtroende i själva verket snarare är en förhoppning, eller kanske en stilla vädjan, visar sig tydligt i andra delar av dess agerande. Samtliga arbetstagarrepresentanter har lämnat företagets styrelse, som nu enbart består av vd:n Victor Muller. I ett krisläge där facket kanske mer än någonsin borde vilja ha inflytande och insyn avsäger sig Metall och Unionen alltså bägge delarna. Och vägrar att förklara varför.
Det är svårt att tolka på något annat vis än att det finns misstankar om att allting inte går rätt till i
spelet bakom kulisserna, men att facket väljer att titta åt andra hållet och drömma om en blomstrande framtid.
Samtidigt är både If Metall och Unionen just fackföreningar. Saab har fått en tillfällig lättnad, men om Saab inte på lång sikt får ordning på ekonomin och inte kan betala ut löner kommer de till slut inte ha något annat val än att själva skriva det sista kapitlet i sagan om Saab. Genom att begära nationalklenoden i konkurs.