De förklarar att alla har smeknamn. Att det är en rolig grej som fått fäste bland Stockholms sammansvetsade sopåkare. Men när Mats Björnberg vill kollegan något kallar han sällan på Nasty-Nils. Och Nils Grandin ropar sällan på Döds-Mats heller. Faktum är att de knappt pratar alls när de är utanför bilen. Kommunikationen är konstant men korthuggen. Enstaka busvisslingar blandas med kommandon som ”dit”, runt hörnet”, eller ”säck”.
Mats och Nils kan sin trakt, på Södermalm, utantill. För det mesta är soprummen så små att det inte lönar sig att tömma dem ihop, i stället tar kollegorna olika fastigheter eller turas om att hämta kärl och tömmer dem i bilen. Ofta har de inte ens varandra inom synhåll, men bägge vet hela tiden var den andre är.
– Det gäller att veta var allting står, säger Nisse. Vi har hundratals nycklar och åtminstone 60 koder i huvudet. Alla sopgubbar är jävligt listiga när det gäller logistik och att maximera uttaget.
Klockan är 06.30 på måndagmorgonen och gatorna är ännu ödsliga. Soporna har inte blivit tömda på hela helgen.
– Det har ju varit maraton också så det är jävligt mycket i dag, säger Mats.
Luften är kylig men bägge jobbar i kortärmat och shorts. Eller, i Nisses fall, kilt. Det har han gjort varje sommar så länge någon kan minnas.
– Jag såg den i en affär och tyckte att det var en cool grej bara.
Det högt uppdrivna tempot fungerar dock som ett effektivt värn mot kyla. Mats och Nils går inte, de småspringer. Konstant.
– Det här tempot håller vi i sex timmar, säger Mats. Sedan tankar vi också, och fikar och tippar. Man försöker att göra det som sista grej för man har mer ork den här tiden på dygnet. Men i dag kommer vi att behöva tippa två gånger.
En port avklaras på någon minut. I vissa fall finns kärl som kan köras ut direkt på gatan. I andra fall får säckarna lastas på vagnar. I äldre hus går vagnarna ibland inte in och säckarna får bäras ut för hand.
– Det finns soprum som är lätthämtade och så finns det de som ligger i källare och trånga gångar. Här inne i stan ser alla hus olika ut, säger Mats.
Arbetet är nästan helt manuellt, även om sopbilen kan göra vissa lyft. En plötslig vindpust som sprider några av de kartonger Nils staplat i ett torn över Götgatan resulterar i en rad svordomar.
– Kartonger är det alla tror är lättast för en sopgubbe, men de fastnar ju alltid och man river sig som fan, säger Mats när han matar sopbilens mekaniska käftar med wellpappen.
Det mest slitsamma arbetsmomentet är dock att lyfta säckarna. Idealt ska en säck väga under tio kilo, men de allra flesta väger mer än så.
– Några väger fyra kilo, andra väger 70. Det är svårt att säga något snitt, säger Mats. Men de är för tunga. Lyfter man en säck som väger 70 kilo en gång per dag är det inget problem, men att hela tiden lyfta säckar som väger 15 kilo sliter. Vi lyfter och vrider och kastar hela tiden.
Han har varit sopåkare i 30 år och tycker sig kunna se en tydlig förändring i samhällets attityder under den tiden. Att en nedlåtande attityd vuxit fram gentemot de fysiskt mest krävande yrkena.
– Det gäller alla knegaryrken. Alla tror att de kan allt om vårt jobb. Det är för att alla kastar sopor, men att kasta och att hämta sopor är inte samma sak. Samma människor som tycker så här skulle aldrig lägga sig i vad programmeraren på kontoret gör. Det finns en nedlåtande attityd från tjänstemän i allmänhet. De skulle behöva inse att de bara är löneslavar de också. Skillnaden är bara att de duschar före jobbet medan jag duschar efter.
Han spejar ut genom förarhyttens glasruta och stannar till framför den port där Nils kommer ut med ett grönt sopkärl.
– På 1980-talet sa folk att ”ni ska fan ha bra lön för ni går sönder i förtid”. Då körde jag 30 ton sopor om dagen. Nu kör jag 60–70 ton och får höra att jag är lat. Något har hänt i samhället.
Samspelet dem emellan ser helt intuitivt ut, men så har Mats och Nils också åkt ihop i mer än tio år.
– Om man åker med någon annan som kan jobbet men inte trakten tar det minst en till två timmar till, säger Mats.
Under det dryga decennium de arbetat tillsammans har villkoren för sophämtarna förändrats radikalt. Staden har lagt ut sophämtningen på entreprenad, och för varje ny upphandling har renhållningsarbetarnas villkor försämrats. Våren 2009 fick dock sopåkarna nog. Renhållningsföretaget Liselott Lööf – samma företag de nu är anställda av och vars bil de dekorerat med kasserade mjukisdjur – vann en upphandling på ett bud som låg väsentligt lägre än konkurrenternas, men som för sopåkarnas del innebar lägre lön för högre arbetsbelastning. Ackordet skulle slopas och ersättas av en fast månadslön. Men sopåkarna vägrade och strejkade vilt. Staden har omkring 170 yrkesverksamma sopåkare, och uppslutningen var i stort sett total. De som inte själva var berörda insåg att den negativa pressen sannolikt skulle drabba dem själva i nästa upphandling.
– En effekt av alla upphandlingar är att alla sopgubbar har lärt känna varandra, säger Mats. Systemet är inte alls bra egentligen, men det har spelat oss i händerna.
Sopåkarna vann. Liselott Lööf tvingades backa och ackordet blev kvar. I den konflikt som på tisdagen avblåstes sedan både facket och arbetsköparna accepterat medlarnas bud drev Transport kravet att systemet skulle införas i hela landet, samt att ett belastningstak skulle införas i kollektivavtalet. Resultatet blev en kompromiss som inte gör Stockholms radikala sopåkare nöjda. Månadslön gäller fortfarande som huvudreglel, men ackordslönens ställning stärks. Dessutom ska Transport och Bilarbetsgivarna gemensamt utreda hur en belastningsbegränsare kan utformas.
Att en fackförening år 2011 försöker driva igenom ett ackordlönesystem, traditionellt något som arbetstagarorganisationer försökt motarbeta, kan vid första anblicken te sig märkligt. Men sopåkarna menar att ackordet kommer att ta ifrån renhållningsföretagen möjligheten att vinna upphandlingar genom att öka arbetsbördan för de anställda. Det i kombination med ett belastningstak ska göra att ingen behöver slita ut sig.
– Bilarna och bensinen kostar som de gör, det är bara oss de kan dra ned på, säger Anders Ekström som slutit upp för sopåkarnas gemensamma morgonfika.
– De vill ha månadslön så att de kan pressa oss till max i åtta timmar om dagen. Med ackordet får man lika lön för lika arbete, och när man sedan slår i belastningstaket får de inte tvinga dig att jobba mer. Då finns inget incitament att springa som en blådåre, säger Mats och tillägger att lönesystemet omöjliggör både diskriminering och social dumpning.
– Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, om du heter Özcan eller Lasse eller Lisa.
Samtal om konflikten blandas med skämt och stoj. Sopåkarna är medvetna om att de är mer radikala än sitt förbund.
– Vi har ju tvingat dem att börja röra på sig, säger Mats.
– Inte för att klaga på Transport, men vi har gjort allt själva, säger Anders. Under strejken kom de ju och sade att vi skulle gå tillbaka till arbetet.
Han syftar på den vilda strejken våren 2009. En konflikt som gav både erfarenhet och mersmak, och som inom kort en uppföljning.
– Grabbarna norr om Stockholm är på gång. Och runt om i landet är man less på företagens attityd och färdiga att strejka.
På frågan om han själv är redo svarar Döds-Mats blixtsnabbt:
– Jag ska ha det här. Det är mitt liv, jag dör ju med det här. Knegarna i hela landet har blivit fintade så länge, nu ska vi fan ha rättvisa. Får vi inte igenom detta kan de stoppa upp sin sophämtning där solen inte skiner.
